En utbredd uppfattning är att elitidrottare är – och måste vara – egoistiska och självcentrerade. Men det är en myt, förklarar Joan Duda som är professor i idrottspsykologi vid Birmingham University och medlem i World Village of Women Sports internationella vetenskapliga råd.
-Det är tyvärr en vanlig föreställning att man måste vara en utpräglad egoist för att nå toppen i idrott. Men det är inte sant. För att kunna hantera alla med- och motgångar som alltid följer med en elitidrottskarriär måste man utan tvivel ha fler dimensioner än så, säger Joan Duda, som i veckan funnits på plats i Malmö för att medverka vid Scandinavian Congress of Medicine and Science in Sports.
Det finns, konstaterar hon, inget stöd inom idrottspsykologin för att toppidrottare skulle vara endimensionella karaktärer som bara bryr sig om sig själva.
-Jag tror att många som ser den enorma fokuseringen och tävlingsinstinkten hos elitidrottare förväxlar den med en egoistisk karaktär när det i själva verket är ett uttryck för motivation och passion, säger Joan Duda som är expert på motivationsforskning och för närvarande är ansvarig för två stora forskningsprojekt inom området. Att skapa ett motivationsklimat där barn och unga – i likhet med elitidrottaren – känner passion för idrotten oavsett vilken nivå han eller hon befinner sig på är en avgörande faktor för att minska risken för ”drop-out” under tonåren. Något som visat sig extra viktigt för unga kvinnor i tonåren.
-Inom idrottspsykologin talar vi om två typer av inlärningsklimat. Den ena är ”Ego-involvment” som är en starkt tävlingsinriktad miljö, den andra är ”task-oriented” (uppgiftsbaserad). Vi vet från forskningen att unga tjejer har det kämpigare i en utpräglat ego-orienterad miljö. I en sådan omgivning är risken större att de slutar någon gång under tonåren, säger Joan Duda.
