Välkommen, om än inte invändningsfri, jubileumshistorik

Bode Janzon
Fil dr, Orust


Cege Berglund & Gudrun Nyberg (red)
Idrott: Hundra år i Göteborg
345 sidor, inb., ill.
Stockholm: Carlssons 2019 (Hundra år i Göteborg)
ISBN 978-91-7331-948-5

Hösten 1981 publicerades Roland Jerneryds bok Hur idrotten kom till stan med underrubriken Göteborgs idrottshistoria 1800-1950. På närmare 300 sidor redovisade han hur ett trettiotal idrottsgrenar, från simning vid 1800-talets början till ishockeyns genombrott under 1940-talet, fick fotfäste i den växande hamn- och industristaden. Under ett par års tid samlade han uppgifter i klubb- förbunds- och privata arkiv och samlingar, bibliotek och förstås folkrörelsearkivet. Resultatet blev ett ambitiöst och gediget verk som alltjämt gör skäl för beteckningen standardverk.

Som Idrottsdirektör i kommunen samlade Roland Jerneryd in all slags idrottsmateriel som en grundsten för Idrottsmuseet i Göteborg vilket 1983 startade sin verksamhet som Stiftelsen Idrottsmusei Vänner i provisoriska lokaler i Gårda. Sedan 1986 ger Stiftelsen/Idrottsmuseet ut årsboken Idrottsarvet, ett nav för göteborgsk idrottshistoria sedan mer än trettio år. Många artiklar har det blivit genom åren och arbetet fortsätter som det tycks oförtrutet.

Även ett antal akademiska arbeten behandlar Göteborgs idrottshistoria sedan 1970-talet. Bland dessa kan nämnas Lennart K Perssons Den hårda kampen. Fotboll i Sverige, särskilt Göteborg före första världskriget (2011), Henrik Sandblads Olympia och Valhalla. Idéhistoriska aspekter av den moderna idrottsrörelsens framväxt (1985) och min egen Manschettyrken, idrott och hälsa. Studier kring idrottsrörelsen i Sverige, särskilt Göteborg intill sekelskiftet 1900 (1978). Bara dessa exempel motiverar en historiografisk översikt som en inledning och avstamp för ett nytt bokprojekt. För denne läsare framstår nyutgivna Idrott. Hundra år i Göteborg som ofullständig utan en samlad, orienterande och kanske vägvisande historiografisk översikt.

Den aktuella boken är en i en planerad bokserie på hundraårstemat. Initiativet är berömvärt. Boken omfattar drygt 330 sidor och en kunnig och erfaren skara skribenter har anlitats. I tolv fristående avsnitt behandlas Göteborgs idrottshistoria. Den bortre gränsen är generöst tilltagen och artiklarna tar, där så är motiverat, sin början i det sena 1800-talet. Ett självklart plus är att skildringen landar i 2000-talet vilket förlänger Jerneryds tidshorisont.

I de två inledande avsnitten tar ”idrottspedagogerna” Göran Patriksson och Claes Annerstedt ett brett och översiktligt grepp om barn- och ungdomsidrottens utveckling med trevande start under 1800-talet. Ämnet är ”påfallande outforskat” vilket åtminstone delvis är en reflex av att barndomens och ungdomens historia generellt sett är outforskade områden. Under första halvan av 1900-talet tycks de ungas idrott inte riktigt hitta sådana former så att någon kontinuitet kunde skapas. Klubbar och förbund hade nog ambitioner men deras ofta knappa resurser lades inte på juniorverksamheter. På 1940-talet drog riks- och distriktsförbund igång utbildning av ungdomsledare. Från och med 1950-talet följde en kraftig expansion av ungdomsidrotten. Statsmakterna insåg ungdomsverksamhetens möjligheter som förebyggande socialt arbete och gav ekonomiskt stöd till ungdomsorganisationer, bland annat i form av bidrag till så kallad fritidsgruppsverksamhet, 1970 omdöpt till aktivitetsstöd. Särskilda tävlingsformer för ungdomsidrott såg dagens ljus, till exempel GP-Pucken (ishockey) och de sså kallade. Kalle Anka-tävlingarna i idrotter som skidåkning och tennis. Inte överraskande med tanke på Göteborgs merkantila och entreprenöriella traditioner står idrottsorganisationer i Göteborg bakom några synnerligen framgångsrika internationella ungdomsturneringar, till exempel Partille Cup (handboll) Gothia Cup (fotboll) och Världsungdomsspelen i friidrott.

För denne läsare framstår nyutgivna Idrott. Hundra år i Göteborg som ofullständig utan en samlad, orienterande och kanske vägvisande historiografisk översikt.

Skolidrottens utveckling behandlas också av Patriksson & Annerstedt och de ger Göteborg en ledande roll i sammanhanget. Två skolidrottsprofiler med ledande roll presenteras, dels rektor Einar Lillie, drivande i både det nationella och det lokala skolidrottsförbundet under mellankrigstiden, dels gymnastikdirektören Tore Carbe som från 1960-talet och drygt fyrtio år framåt var huvudansvarig för skolidrotten i Göteborg. Lillies insats som idrottsledare avsatte också viktiga spår på ett nationellt plan i senioridrotten, särskilt i fri idrott. Författarna diskuterar också de senaste decenniernas problem med en tynande skolidrott.

Dessa båda avsnitt ska krediteras för att de framhäver ett försummat ämne, det vill säga barn- och ungdomsidrottens historia, och därmed öppnar ett viktigt forskningsområde. Uppslag till systematiska studier på lokal, regional och nationell nivå fattas inte.

Hans Bollings uppsats ”Gymnastik i Göteborg” poängterar skillnader och motsättningar inom den svenska och göteborgsbaserade gymnastiken: från en skarpt elitbetonad verksamhet i Gymnastiksällskapet av 1869 till Lingförbundets (1912) motto Gymnastik åt alla och de stora gymnastikfesterna. Från randföreteelse till massrörelse med Bollings ord. Lingförbundets många roller och förvaltare av offentliga medel gav en särställning och sågs inte med blida ögon. Lingförbundet är än idag en fortsatt stor aktör inom motions- och barngymnastik i Göteborg. Tyskinspirerad redskapsgymnastik infördes med Göteborgs Turnförening (1932). Den rytmiska gymnastikens nationellt mest framträdande klubb i Göteborg är Energo. Uppsatsen avslutas med korta biografier över ett antal gymnastikpersonligheter från Göteborg som William Thoresson, Eva Rydell och Agne Holmström.

”1900-talets fotbollshuvudstad” rubricerar Torbjörn Andersson sin uppsats med betoning på elitlagens, framför allt GAIS, IFK, ÖIS och på senare år även Häcken, bedrifter. Det vore inte en Anderssonsk studie om inte blicken även faller på fotbollens kulturhistoria. Klasstrider och rivaliteten med Stockholm, folklighet/ofolklighet och supporterkultur, Göteborgs-Alliansens väg från samarbete till skuggornas värld belyses. IFKs storhetstid från 1970-talet och GAIS och ÖIS väg utför analyseras. BK Häckens väg till toppskiktet i svensk fotboll ser Andersson som ett resultat av påhittighet hos ledningen och braksuccén Gothia Cup, påbörjad 1975 som förlustbringande sidoverksamhet. Cupen har genererat klubben en ekonomi som idag är bättre än ”de tre alliansklubbarna tillsammans” men har uppenbara svårigheter att locka en större publik och att identifieras som göteborgslag. Epitetet fotbollshuvudstad är, med aktuell situation för ögonen, svår att upprätthålla.

Olof Johanssons uppsats om boxningssporten i Göteborg innehåller ”en kort kavalkad över hundra år” av boxning i Göteborg men framför allt en ”karriärstudie av The Champ” full av inlevelse och kunskap om boxningens hantverk och även miljö. Utan tvekan den mest medryckande läsningen i boken. Ingos framgångssaga är exceptionell men inte utan motgångar. Uppsatsen är främst en karriärstudie men Olof J har också god blick för såväl medieheroisering som nedsabling av boxaren och personen Ingemar, ett hatkärlekstema där idrottshistorien erbjuder fler studieobjekt.

Gudrun Nyberg skriver dels om den så kallade Damolympiaden 1926, dels tar hon sig an skrinningens historia. Den förstnämnda uppsatsen är välskriven men tillför inte något nytt väsentligt perspektiv. I en forskningsöversikt hade inte minst Helena Tolvheds studier av dessa de andra kvinnliga idrottsspelen kunnat presenteras och kastat ljus över viktiga sammanhang. Den andra artikeln, ”Hastighetsåkning på skridskor” tar sin början i 1930-talets skrinning på sjöisarna i Göteborgstrakten. Göteborgs Skridskoklubb och Askims Vinteridrottssällskap (AVIS) var två aktiva klubbar, från fyrtiotalet också IK Wega, senare även IFK Göteborg. Distriktets bästa skrinnare hette Lars Leander (GSK) och tre bröder Scherman, Karl Artur, Roy och Frans (AVIS). 1949 anordnades den första hastighetstävlingen för damer. 1952 hölls de första SM-tävlingarna för damer – på Härlanda Tjärn i Göteborg. Under 1950-talet fick skrinning ett stort uppsving i Sverige, bland annat beroende på att konstfrysta banor – i allmänhet ishockeyrinkar – förbättrade träningsmöjligheterna. En guldålder för skrinning i Göteborg och Sverige inleddes på Nya Ullevis konstisbana 1959 och1960 då EM resp. VM anordnades där inför storpublik, varav många tillresta från Norge och Holland. Så följde drygt tio år av liknande skridskofester på Ullevi. 1970-talets proffscirkus slutade i ett fiasko. ”Festen” över även om Göteborg arrangerade VM 1984, 1994 och 2003. Efter senaste VM flyttade skrinningen i Göteborg till Ruddalens banor, och går på sparlåga jämfört med guldåren.

Som helhet är denna uppföljare till Jerneryd innehållsrik och läsvärd. I viss mån bryter den också ny mark.

I två andra uppsatser behandlas skidåkning (Daniel Svensson och Florence Oppenheim) och ishockey (Tobias Stark) i Göteborg. Trots ofta milda vintrar fanns redan före och efter sekelskiftet intresse för vinteridrotter som skridskoåkning, bandy och skidåkning. Hoppbackar anlades både i Slottsskogen och Hindås strax efter sekelskiftet. 1938 anlades en backe i Delsjöområdet. Vädret gynnade emellertid inte skidsport i själva staden. Ett skidcentrum har utvecklats i Hindås några mil österut där Sportklubben nu driver en konstsnöanläggning. Skidåkarna i Göteborg utmärker sig inte genom topplaceringar på SM utan genom bredden. Se bara på deltagandet i Vasaloppet. En levande skidkultur.

Ishockey introducerades i Sverige från 1920. I Göteborg anordnades en uppvisning 1929. Ett serieförsök med en knapp handfull klubbar startade 1937/38. Genombrottet i riket, inklusive Göteborg, inträdde först under 1940-talet. Med utbyggnaden av konstisbanor från 1950-talet och något senare inomhushallar exploderade sporten. Göteborg härbärgerar såväl stor bredd som en smal men stark topp. På senare år har Göteborg åter seglat upp som landets förnämsta publikstad. Damhockeyn har också vunnit mark.

I två korta artiklar belyses det innovativa och entreprenöriella i den moderna Göteborgsidrotten. Innebandy grundlades och utvecklades i Göteborg, så också de nämnda ungdomscuperna i handboll, fotboll och friidrott samt förstås Göteborgsvarvet, med över 60.000 deltagare. Vad sker med dessa idrottsfenomen framöver, har de kommit för att stanna i nuvarande gigantiska former, kanske växa eller reduceras till ett nationell format eller ett ursprungligt lokalt? Den som lever får se och förhoppningsvis ta del av någon historisk analys.

Boken Idrott. Hundra år i Göteborg har inte något uttalat sammanhållande perspektiv vilket kunde ha fördjupat vår kunskap. Den är en antologi med liknande upplägg i artiklarna. Liksom hos föregångaren Jerneryd skildras resp. idrottsgrens framväxt och utveckling med viss betoning på klubbverksamhet, tävlingar, elit och även bredd. Urvalet idrottsgrenar bestämdes till sådana där Göteborg gjort ett ”speciellt avtryck.” Goda sådana exempel vilka hade förtjänat plats t.ex handboll och brottning finns, men jag finner ingen anledning att förlänga en sådan diskussion. Som helhet är denna uppföljare till Jerneryd innehållsrik och läsvärd. I viss mån bryter den också ny mark.

Några ord till sist om ett generellt problem. Mediernas bild av och berättelse om idrott styr eller präglar historieskrivningen om idrott. Alltsedan idrottens barndom domineras mediernas idrottsbild av varianter på framgångstemat. Det kan vara löpares, simmares eller fotbollsspelares underbara hjältebragder och/eller karriärer, eller idrottens storartade fester och skådespel som SM, VM och OS. Motgångar hör till bilden, dramaturgin kräver ju kontraster. Allt som man vet lockar en läsande/betraktande publik. Det tycks alltför frestande att låta idrottshistoria följa sådana berättarmönster. I konsekvens härmed får många andra perspektiv stryka på foten, sådana som breddar och fördjupar en historisk analys. Perspektiv som kommer in på idrottens organisation och ekonomi, social rekrytering, kultur-miljö, ideologi men också relationer till politik och ekonomi på samhällsnivå. Ett sådant fält borde vara öppet inte bara för akademiska studier utan också för populärvetenskapen.

Copyright © Bode Janzon 2019

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.