Världens bästa medeldistansare

Björn Horgby
Örebro universitet

”Vilket utrymme ska den personliga biografin få och vilket utrymme ska den historiska och samhälleliga kontexten få?” Den frågan brottades för ett antal år sedan en historiker med när han skulle skriva sin biografi över en välkänd politiker. Skulle biografin fylla ett frimärkes utrymme och kontexten utrymmet för ett brev eller skulle det vara tvärtom?

Jag vet inte om historikern Björn Lundberg har brottats med frågan, men i sin biografi om Gunder Hägg, Frontlöparen: Gunder Hägg – hans uppgång och fall använder han den historiska kontexten både som bakgrund och som sätt att förklara fenomenet Gunder Hägg – Sveriges genom tiderna främsta medeldistanslöpare som under knappt tre månader sommaren 1942 satte tio världsrekord på olika medeldistanssträckor (från 1500 meter till 5000 meter).

Hägg föddes 1918 och växte upp under fattiga förhållanden i Jämtland. Redan som junior nådde han en del framgångar, men den stora uppmärksamheten fick han i början av andra världskriget. 1941-42 vann han i stort sett varje tävling han ställde upp i. Han var sin egen tränare och tränade för sin tid mycket hårt – särskilt i form av intervallträning och gärna löpning i djup snö. Mängdträning var han inte intresserad av, utan det skulle vara hårt och gå snabbt.

Åren kring andra världskriget löpte en framgångsrik generation manliga medeldistanslöpare på kolstybben runt om i Sverige. Det var inte bara Gunder Hägg och hans ständiga kombattant Arne Andersson som tillhörde världseliten, utan också bland andra Henry Kälarne, Arne Ahlsén, Erik Elmsäter och Lennart Strand. Och publiken fylkades när de främsta löparna möttes. Dessutom sändes ofta loppen i radio med Sven Jerring som referent. Tillsammans skapade man en nationell yra som enbart motsvarades av tiden när Ingemar Johansson boxades; Ingemar Stenmark dansade nedför pisterna; och av när Björn Borg nötte ned sina motståndare på tennisplanerna runt om i världen. Gunder Hägg blev en enande symbol i en tid av krig och umbäranden. Hans turné i USA år 1943 skapade nationell stolthet för ett neutralt land utanför kriget med skamfilad självbild. Båtresorna till USA 1943 och 1945 samt den stora uppmärksamheten bidrog dock till att Hägg fick problem att hinna träna ordentligt. Därför avtog rekordslakten, men han satte 1944-45 ändå världsrekord på både 1500 meter och en engelsk mil.

Ett dolt inslag i tidens tävlingar var pengarna ”under bordet” till de mest framstående atleterna. Hägg avstängdes första gången 1941 och blev tävlingsklar den 1 juli 1942, då han direkt satte världsrekord på en engelsk mil. Penningcirkusen fortsatte, men när kriget var slut behövdes inte längre Hägg som nationell symbol. 1946 avstängdes han på livstid för brott mot amatörbestämmelserna. Samma straff fick Arne Andersson och ytterligare några friidrottare. De hade för sin tid gjort stora förtjänster på sitt idrottande. Och så fick inte ske i amatörismens dubbelmoraliska föreställningsvärld. Den tjeckoslovakiske löparen Emil Zatopek, som inspirerad av Häggs träningsmetoder, skulle dominera långdistans under OS 1948 och 1952. Han var militär och hade därför mycket goda möjligheter att träna på arbetstid. Zatopeks världsrekord på 5 000 meter 13.57,0 var förresten bara en dryg sekund bättre än Gunder Häggs rekord från 1942. Zatopek är bara ett exempel på hur arbete och amatörism gick att förena. Inom fotbollen kunde brukslag som Degerfors IF nå stora framgångar när det var möjligt för spelare att vara anställda vid bruket och kunna träna på arbetstid.

Med Björn Lundbergs biografi över Gunder Hägg har vi inte enbart fått en lättläst exposé över en betydelsefull idrottsman, utan också en berättelse om den svenska elitidrottens villkor under andra världskriget.

Björn Lundbergs biografi följer kortfattat Hägg efter avstängningen, men huvuddelen ägnar han åt löparkarriären. Lundberg är en mycket flyhänt författare, som skriver medryckande. Han tassar sin huvudperson tätt i fotspåren och använder litterära metoder för att utvinna maximal inlevelse. Till exempel ställer han de två kämparna – Arne och Gunder – mot varandra. Framställningen kryddas även av de idrottsliga koryféer som på olika sätt lade sig i Häggs karriär. Dramaturgin som betonar uppgången och fallet må vara hämtad från Rekordmagasinet, men är nog så effektiv för att skapa en intressant framställning. Så det är en mycket läsvärd bladvändarbok Björn Lundberg har skrivit.

Svagheter? Som historiker tycker jag att han ibland använder den historiska kontexten lite väl mycket som bakgrundsmåleri. Det är dock inget större problem. Vad jag saknar är en fördjupad förståelse av de kommersialiseringsprocesser som leder till att Gunder Hägg med flera till slut stängs av. Nils-Olof Zethrin visar i sin avhandling Mellan masskonsumtion och folkrörelse. Idrottens kommersialisering under mellankrigstiden (Örebro 2015) hur friidrotten, fotbollen och boxningen i Stockholm kommersialiserades när idrottsevenemangen fick masspublik. Bland annat skapades symbios mellan medierna och idrottsrörelsen. Det bidrar till att förklara varför Hägg-febern utbröt i Sverige. Kommersialiseringsprocesserna medförde att delar av företrädesvis den manliga elitidrotten blev en underhållningsindustri, där idrottsmännen ersatte filmstjärnor som publikdomptörer, när publiken fick leva ut sina känslor.

Det är lätt att tänka sig att arrangörerna slogs om publikmagneterna. Jakten på världsrekord blev en extra krydda. Lundberg tar upp flera exempel på att missade världsrekord mottogs med betydande besvikelse. Pengarna under bordet var nog inte bara ett sätt att locka storstjärnorna, utan också ett sätt för dem att bli semiprofessionella och få tid att träna ordentligt. Hägg tillbringade mycken tid i Vålådalen där träningsförhållandena var utmärkta. Extrapengarna kom säkert väl till pass när han tog ledigt från sitt ordinarie arbete för att träna. Den här typen av resonemang hade gått att utveckla vidare.

En annan närbesläktad fråga rör den mediebild som omgav Gunder Hägg. Lundberg ger flera exempel på att Hägg själv deltog i befästandet av denna. Mediebilden var ett uttryck för hur kommersialiseringen gick till – för en kommersiell logik. Det hade varit möjligt att fördjupa diskussionen om denna och sätta in Gunder Hägg i andra världskrigets identitetsskapande. Därmed hade Lundberg också kunnat utveckla sin diskussion om varför Hägg efter kriget kastades åt de vargar som under krigsåren vände bort blicken.

Med Björn Lundbergs biografi över Gunder Hägg har vi inte enbart fått en lättläst exposé över en betydelsefull idrottsman, utan också en berättelse om den svenska elitidrottens villkor under andra världskriget. Det är en bok som är väl värd att läsa för alla idrottsintresserade.

Copyright © Björn Horgby 2020