Kvinnor som kämpat för kvinnors idrottande

Mary Wollstonecraft (1759-1797) är en av feminismens portalgestalter och används ofta som utgångspunkt när kvinnors kamp för ökad politisk jämlikhet mellan könen behandlas av forskare och andra. Mindre känt är kanske att hon också, i Till försvar för kvinnans rättigheter (1792), krävde att flickor och unga kvinnor skulle erbjudas samma möjligheter som pojkar och män när det gällde fysiska aktiviteter. De skulle också få testa den fysiska prestationsförmågan och uppleva tillfredsställelsen då man lyckades med det man föresatt sig. Som de flesta vet är detta mål ännu inte uppnått, även om mycket hänt sedan 1700-talets slut, i Sverige och i andra länder.

Svensk och internationell idrottsforskning har övertygande visat hur kvinnor  marginaliserats, förlöjligats och hållits utanför idrotten (jag använder här idrott i bred mening, inklusive idrott i utbildningsmiljöer). Argumenten har skiftat men syftet, att göra idrotten till en exklusiv manlig arena, har varit densamma. Ett problem med denna historieskrivning, ofta teoretiskt överbestämd (den teoretiska utgångspunkten bestämmer så att säga resultatet), är hur historisk förändring ska förklaras – för det är ju faktiskt så att kvinnor idrottar i en helt annan utsträckning idag än förr. Vid de olympiska spelen (sommarolympiaderna) utgör de numera nästan hälften av alla deltagare. För att förklara de förändringar som skett behövs en mer aktörsorienterad ansats. Dessutom är det kanske ett vetenskapligt anständighetskrav att faktiskt lyfta fram de kvinnor, och män, som kämpat för att öka jämlikheten inom idrotten. Det här är också den uttalade avsikten i antologin Women, Sport, Society: Further Reflections, Reaffirming Mary Wollstonecraft (Roberta J. Part & Patricia Vertinsky, red.). I nio bidrag behandlas kvinnors kamp för en mer jämlik idrott, de flesta på ett eller annat sätt verksamma inom – eller löst knutna till – institutioner med fysisk utbildning på programmet under 1900-talet. Texterna är tämligen beskrivande och empiritunga, vilket är ett medvetet val. I förordet riktas kritik mot överdrivet, abstrakt teoretiserande och här hävdas att det behövs studier som innehållerbåde teori och empiri.

Boken kan sägas vara en exempelsamling av hur enskilda kvinnor, men också några tillsammans, under de senaste 150 åren har kämpat för att ge flickor och unga kvinnor möjligheter att vara fysiskt aktiva, i första hand inom utbildningsväsendet. Här visas hur kvinnor genom nätverksbyggande, och genom att erövra toppositioner i olika organisationer, kunde värna kvinnors intressen när det gällde fysiska aktiviteter i olika former vid utbildningsinstitutioner. Ett framgångskoncept var inte sällan att initialt skaffa sig några lierade bland inflytelserika män.

Det här betydde i allmänhet att man förordade dans och gymnastik i olika former medan sådant som fotboll, baseboll och andra lagidrotter ansågs mindre lämpliga, för att inte tala om boxning, brottning och liknande (helt otänkbart för de allra flesta).

Några texter är, för att återknyta till frågan om teori/empiri, i mitt tycke väl beskrivande och empiritunga. Det gäller exempelvis Roberta J. Parks artikel ”Women as Leaders: What women Have Attained In and Through the Field of Physical Education”. På varje sida matas läsaren med massor av personnamn, organisationsnamn och namn på tidskrifter, böcker, artiklar. På de första tio sidorna (av totalt 19) finns drygt 160 detaljuppgifter av denna karaktär och läsningen försvåras, för att uttrycka sig milt.Sex av bidragen rör USA, de övriga Frankrike, Italien och Brasilien. De sistnämnda är också extra intressanta då vi generellt vet mindre om idrotten och jämställdheten i dessa länder, än mindre givetvis om de kvinnliga idrottspionjärer som fanns här. Särskilt intressant är Claudia M. Guedes artikel om basketsporten i Brasilien och den viktiga roll som Maria Helena Cardoso hade i närmare 50 år, först som spelare och sedan som ledare. Det är inte bara fotboll som är en stor idrott i Brasilien, så är också basketen. Guede visar hur dambasketlandslagets framgångar från och med 1960-talet hade positiva återverkningar på synen på idrottande flickor och kvinnor i Brasilien. I detta sammanhang vill jag också nämna David Chapmans och Gigliola Goris artikel om kvinnliga bergsklättrare i förra sekelskiftets Italien och hur dessa bröt mot dåtidens könsnormer. På ett intressant sätt skildras bergsklättrande kvinnor, vilka de var etc., men i synnerhet hur de uppfattades av en av dåtidens mest populäre författare i Norditalien. Denne Edmonde De Amici skrev om de målmedvetna och vältränade kvinnorna som gav sig upp i bergen. Deras androgyna drag fascinerade honom. Det gick, som De Amici uppfattade det, att förena med en mer traditionell kvinnlighet då bergsklättrandet också inkluderade sådant som säkerhets- och omsorgstänkande och närhet till naturen (moderlighet).

Bergsklättring och basketspel var dock vanligtvis inte fysiska aktiviteter som rekommenderas för kvinnor. Nej, här förespråkades, vilket framgår av de flesta bidragen i antologin, fysiska aktiviteter som uppfattades som ”lämpliga” för kvinnor. Det rörde sig vanligen om en, för att använda ett gammaldags könsteoretiskt begrepp, ”särartsfeministisk” strategi. Det här betydde i allmänhet att man förordade dans och gymnastik i olika former medan sådant som fotboll, baseboll och andra lagidrotter ansågs mindre lämpliga, för att inte tala om boxning, brottning och liknande (helt otänkbart för de allra flesta). Fysiska aktiviteter som genom kampmoment och liknande kunde locka till överansträngning uppfattades som riskabla och var, om de överhuvudtaget förekom, omgärdade av olika restriktioner. Av detta skäl fanns en betydande kluvenhet till om, och i så fall hur, kvinnor skulle delta i idrottstävlingar. Kvinnors kroppar, att dessa exponerades under idrottandet, var också ett stort bekymmer för en del av kvinnoidrottens pionjärer.

De kvinnor som lyfts fram i boken kom i allmänhet från överklassen/övre medelklassen och var i mångt och mycket färgade av dess moral och konservativa grundsyn även om en del kanske skulle kunna beskrivas som liberala feminister. Kvinnors idrottande var inte sällan del av ett nationalkonservativt projekt där folkmaterialet skulle stärkas och överklassens kvinnor föregå som goda exempel. Men detta är tyvärr något som inte problematiseras särskilt djupgående i bidragen. Det är mer kön än klass, så att säga.

Boken innehåller som kanske framgått inga direkta nyheter för den som är något så när välbevandrad i den idrottshistoriska genuslitteraturen. De intressantaste bidragen var i detta avseende de som rörde idrott och kvinnors villkor i Frankrike, Italien och Brasilien. Mer av denna vara efterlyses liksom analyser där kvinnors idrottande, och åsikter om detta, inte bara analyseras utifrån genus utan också som en klasspecifik kulturyttring.

© Jonny Hjelm 2011.