Den hegemoniska maskulinitetens ofrånkomlighet världen över

Anna Maria Jennerheim Hellborg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Oftast när det skrivs om maskulinitet och sport så skrivs det om amerikansk fotboll och europeisk fotboll från USA respektive Storbritannien, skriver Eric Anderson i förordet till Embodied Masculinities in Global Sports. Därför är ambitionen med denna antologi att bredda perspektivet inom maskulinitetsforskning både vad gäller sporter och geografisk spridning. Antologins utgångspunkt, som beskrivs i inledningskapitlet, är att manlighet kan uttryckas på olika sätt. Vad det innebär att ”vara man” kan skilja sig åt beroende på vilken kontext vi befinner oss i. Utgångspunkten som genomsyrar antologin, menar redaktörerna, är att manlighet är en social konstruktion som är en del i ett komplext genussystem. Antologin begränsas till att handla om män och mäns uttryck för maskulinitet.

Antologin består av tio originalartiklar som tar upp män och maskulinitet inom flera olika sporter (t.ex. ridsport, handboll och rodd) och från flera olika håll i världen (t.ex. Uruguay, Nya Zeeland och Japan). Det enda som saknas är ett afrikanskt perspektiv. Inget artikeltema är det andra likt, vilket ger en spännande bredd på ämnen (t.ex. maskotar, film och nationalhjältar) kopplade till maskulinitet. Alla artiklarna förhåller sig till den hegemoniska maskuliniteten som beskrivs av R.W. Connell. Kortfattat är den hegemoniska maskuliniteten det uttryck av maskulinitet som dominerar andra män och kvinnor. Även om vissa artiklar berör andra, alternativa maskuliniteter (uttryck av maskulinitet som inte dominerar andra) är den hegemoniska maskulinitetens karaktäristiska egenskaper dominerande, egenskaper som styrka, mod, beslutsamhet, självförtroende. Endast artikeln om dans av Michael Gard beskriver en närmast total brytning med den hegemoniska maskuliniteten (i alla fall om man ser till diskursen om dans som helt skild från den hegemoniska maskuliniteten). Trots beskrivningar av män som förkroppsligar vissa alternativa egenskaper, som ödmjukhet, altruism och beroende av andra så är de beskrivna männen inte helt utan endast delvis alternativa. Om en ser till de artiklar boken inkluderar så verkar den hegemoniska maskulinitetens egenskaper ofrånkomliga.

Ett exempel på detta är Jorge Knijniks och Victor Andrade de Melos studie som tar upp filmer med fotbollstema situerade i Brasilien under 1980-talet. Den ena filmen, Asa Branca, berättar om en ung pojkes dröm om att bli fotbollsstjärna och hur han på sin krokiga väg mot toppen finner sig själv med hjälp av en annan man. De har en nära, antydd homosexuell relation men samtidigt förkroppsligar han en hegemonisk maskulinitet och heterosexualitet utåt. Filmen gjordes under en tid då det brasilianska samhället öppnades för nya idéer, bland annat var mansrollen förhandlingsbar. Men även om filmen visar en alternativ livsstil så var denna endast privat och inte öppen för andra att se, den hegemoniska maskuliniteten var ändå den som rådde i det brasilianska samhället.

Ett annat exempel på en maskulinitetsbeskrivning som inte helt följer den hegemoniska maskuliniteten är kapitel tio av Toni Bruce och Richard Pringle. Artikeln handlar om den nyzeeländska äventyraren Sir Edmund Hillary som var först att bestiga Mount Everest. Hans bedrift bevisade att han var modig, stark och uthållig, drag som stämmer väl överens med den hegemoniska maskuliniteten. Det som var alternativt med Hillary var hans humanitära arbete för de som hade det sämre än han själv. I studien framkommer att hans humanitära arbete var en stor anledning till hans enorma popularitet och hjältestatus i Nya Zeeland. Han framställdes otvivelaktigt som maskulin men också som omtänksam och sårbar. Frågan är då om dessa alternativa egenskaper anses acceptabla och till och med hyllade på grund av att han uppvisade andra, mer maskulina drag? Forskarna diskuterar tyvärr inte detta.

Dessa kapitel anser jag visar att den alternativa maskuliniteten för att vara acceptabel behöver innehålla ett visst mått av hegemonisk maskulinitet. Även kapitel elva om den japanska roddklubben visar hur de unga männen pendlar mellan att vara hårda och att vara mjuka och att vara det vid rätt tillfälle. Annars riskerar de att förlora sin höga sociala position bland roddarna och i förlängningen även i samhället. Det alternativa finns, men det får inte finnas hela tiden, det hegemoniska måste finnas också, och det måste vara tydligt.

En annan artikel som bör omnämnas tar upp ett ämne som jag finner ganska ovanligt och det är kapitel två om hur skämt (sick humor) används för att förminska och feminisera kända idrottare. Rob Baums huvudexempel är OJ Simpson, som då han blev anklagad för mord gick från en ”färglös” (idrotts)stjärna till en våldsam svart man. Skämten om honom refererade ofta till hans hudfärg samt indikerade att han var farlig. Baum menar att kopplingen till våld reducerade Simpson till svart. Baum tar också upp ett annat exempel med Tiger Woods, som påkoms med att vara otrogen och drogpåverkad. Det skämtades flitigt kring detta, men till skillnad från Simpson handlade dessa inte om hudfärg utan det var sexualiserade skämt kopplat till sporten (golf). Baum menar att Simpson och Woods, genom att hånas och skämtas om, feminiseras. Men i förhållande till hegemonisk maskulinitet kan tilläggas att våldsamhet och otrohet mycket väl skulle kunna accepteras inom den hegemoniska maskuliniteten, dock är det inte en accepterad form av maskulinitet i samhället varför de antagligen hånades genom dessa skämt. Men den hegemoniska maskuliniteten handlar om att dominera, vilket skulle kunna diskuteras i fallet med Simpson och Woods. Detta hade varit en intressant diskussion att fördjupa sig i men istället har Baum valt att enbart tala om att de feminiseras genom att objektifieras.

Som tidigare nämnts innehåller antologin till synes väldigt olika ämnen, vilket är positivt då det ger läsaren en bred bild av olika sätt att upptäcka maskulinitet, genom olika kontexter men också olika metoder och material. Dock är det lite olika hur artikelförfattarna redovisar sina metoder, där skiftar kvaliteten. Vissa har tydligt beskrivit metodanvändning och teorival medan det i andra artiklar inte skrivs fram, utan istället får läsaren gissa metoden utifrån sammanhanget, vilket inte ger ett vetenskapligt intryck. Utöver detta är det inte alla artiklar som använt maskulinitetsbegreppet och förkroppsligande maskulinitet så som jag uppfattar var syftet. I artikeln om ridsport i Uruguay handlar det om mäns och kvinnors olika beteende istället för olika maskuliniteter och i artikeln om dopning fokuseras problemet på en helt annan fråga (behovet av sjukvården för hanteringen av biverkningar) än maskulinitet, som inte diskuteras överhuvudtaget utan endast insinueras.

Till sist kan en ju undra varför det är en manlig konståkare på framsidan? Ingen av artiklarna berör manlig konståkning.

Copyright © Anna Maria Jennerhetim Hellborg 2016