Om sportjournalisterna själva fick bestämma skulle de bevaka andra sidor av idrotten än bara matcher, spelarövergånger och skidtävlingar. Men bara i undantagsfall har de kunnande nog att göra annat än just detta, rapportera idrottens egna schemalagda rutinhändelser. Det hävdade journalistprofessorn Roy Krøvel i sitt konferensinlägg ”greening journalism education” på fredagsmorgonen.
– Vi vet att sportjournalister har en hög medvetenhet om idrottens sociala och politiska implikationer, till exempel hållbarhetsfrågorna, med de hittar inget bra sätt att förmedla det.
Finns det en grön sportjournalistik? Är det överhuvudtaget möjligt – och önskvärt – för medierna att integrera omvärldsperspektiv i sin sportbevakning? Det var frågor som lyftes under Roy Krøvels ECSS-dragning om hållbarhetsperspektiv inom sportjournalistiken på fredagen. Hans egna svar var trevande. Det saknas inte argument för att bedriva en kritiskt miljömedveten sportjournalistik, menade han. Mycket är till exempel ogjort när det gäller idrottens arenabyggen, dess anspråk på yta i stads- och naturmiljö, dess beroende av biltransporter, dess resursförbrukning i största allmänhet. Det saknas heller inte intresse och ambition hos yrkesverksamma och blivande sportjournalister att granska omvärldsfrågorna, enligt Roy Krøvel.
I realiteten är dock ambitionerna svåra att förverkliga, fortsatte han. Tidspress och branschnormer gör att kåren sällan lämnar sin trygga rutinbevakning av sport och spel. En nyutbildad journalist med siktet inställt på sportmedierna lär sig dessutom snabbt att det finns ett särskilt villkor för nyhetsproduktionen i sportvärlden, nämligen att vara extra följsam mot källorna. Utan löpande direktaccess till utövare, tränare, arrangörer och rättighetsägare finns inget nyhetsmaterial av värde på dagens mediemarknad. Då får kritiska approacher stå tillbaka, enligt professorn.
Men det är inte bara villkoren i branschen som hejdar en kritisk omvärldsbevakning av idrotten. En väl så viktig förklaring ligger i den akademiska journalistutbildningen, menade Roy Krøvel lite överaskande.
– Akademiseringen av journalistyrket har skapat en skarp ämnesmässig avgränsning av professionen mot andra discipliner som påminner om sektorsindelningen i traditionella nyhetsmedier. Det leder till ett diskursbundet kupétänkande hos journaliststudenter, något som visserligen är tacksamt för oss som examinerar dem, men som motverkar det slags holistiska synsätt som behövs för att bedriva en socialt orienterad sportjournalistik med grönt fokus.
Det enögda perspektivet upplevs också som ett problem av journaliststudenterna själva, berättade Krøvel. Han refererade till sin egen färska intervjuundersökning med journalistlärare från sex norska lärosäten, som visar att lärarna vill förmedla en kritisk blick på sportkomplexet men famlar när de söker ett sätt att problematisera det i undervisningen. Denna villrådighet inför sport tar studenterna med sig in i sina yrkeskarriärer, enligt journalistikforskaren.
– Något viktigt saknas i sportjournalisters verktygslådor. De hänvisas till att producera material som publiken alltmer kan konsumera på annat håll, utan journalistiska mellanled, till exempel försnack inför matcher, spekulationer kring spelarövergånger och annat som redan finns i överflöd på webben.
För sportjournalistiken är detta en överlevnadsfråga, hävdade professorn. Ska professionen överleva måste både branschen och akademin lära sig att prioritera en sportbevakning som publiken ser ett mervärde i, värd att betala för. Ett sätt kan vara att lyfta blicken från sportens egen kalender och granska dess idag ganska osynliga maktutövning, inte minst den som får miljökonsekvenser, enligt Roy Krøvel.
