Isak Lidström
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet
Idag väntas hiskeliga mängder snö falla över de femton tusen löpare som ska färdas de nio milen mellan Sälen och Mora. För bara några veckor sedan oroades man över att Vasaloppet kanske måste ställas in på grund av snöbristen och den uteblivna vintern. Och nog såg det märkligt ut när Britta Johansson Norgren forcerade fram i det svårt vattensjuka skidspåret i Tjejvasan förra veckan. Gråbrun slush sprutade från hennes pjäxor när det avgörande rycket sattes in mellan Eldris och målet i Mora.
Förutsättningarna inför årets vasalopp liknar de som rådde 1999. Även då var tävlingen hotad på grund av snöbrist, men åtgärderna som vidtogs skiljer sig från dagens. Möjligheterna att tillverka snö på konstgjord väg var betydligt mer begränsade än idag. Samtidigt var sekulariseringen inte så långt framskriden och morafolket i Dalarna förtröstade ännu vid denna tid på att Gud hör bön. Den lokale prelaten Gunnar Kärrbom sträckte sålunda sina händer mot skyn varpå molnen trycktes samman och skickade ned ett så tjockt snötäcke att prästen ombads komma hem till folk för att skotta.
Det året var jag 11 år, plågad av växtvärk och stod utmed skidspåret för att assistera min idrottslärare som försåg Dala-Järna IK:s skidåkare med dricka. När jag med tåspetsen försiktigt petade på det porösa skidspåret sjönk det ihop till ett fint mjöligt pulver. Den stora tätklungan var ett enda yrande vitt moln som dansade fram över myrar och sjöar i dalaskogarna.
Trots min ungdom ville jag prova på langningens svåra konst och sträckte i en lätt slakmota ut en skalad banan mot en klunga skidåkare vars anförare var en ihopsäckad Vladimir Smirnov som hade kört ruskigt otaktiskt under första halvan av loppet. Till min förvåning ryckte en åkare bananen i förbifarten och försökte pressa in den i munnen, något som misslyckades eftersom båda händerna var fullt upptagna med att diagonala (på denna tid använde man även benen i Vasaloppet). Skidåkaren, som jag aldrig lyckades identifiera, åkte ett stycke med vidöppen mun med halva frukten utanför som uppochnedvänd kronblomnäsa. Sen gick den av, bananen alltså, och landade i spåret. För varje skidåkare som passerade sträcktes guleböjen ut i det ömtåliga nysnöspåret. Kanske gav den någon lite fäste i det hopplösa föret. Själv fick jag en reprimand av idrottsläraren.
Snön föll även medan loppet pågick. Johann Mühlegg hade en ledning på två minuter men de vackra och på samma gång elaka snöflingorna försvårade markant hans utbrytning. Han infångades strax före Oxberg. Efter loppet stegade jag fram till honom och fick hans autograf. Med en yvig piktur krafsade ned en signatur som sträckte sig över den gula postit-lappens alla hörn. All heder åt den sedermera så beryktade Mühlegg som valde att rycka i det tunga föret.
Att gå loss i snöfall är en svår konst, det minns vi alla som såg Johan Olssons tappra försök vid VM-femmilen i Falun 2015. I Vasaloppet är det rena självmordsuppdraget att försöka sig på en utbrytning under sådana omständigheter, men för de skidåkare som saknar spurtförmåga finns inget alternativ. Somliga har ändå lyckats med bedriften.
Vasaloppets oantastlige snömonster är tvivelsutan Jan Ottosson från Åsarna som för tre decennier sedan dominerade totalt i fäders spår. Han försökte alltid rycka, oavsett skidföre, och märkligt nog lyckades han bäst när förutsättningarna var som allra sämst. 1989 och 1991 var spåren kärva och snöfallet kraftigt. Båda gångerna stack Ottosson i Oxbergstakten och vann överlägset, trots att han fick spåra i nysnön. Vid båda dessa lopp var segrartiderna häpnadsväckande långsamma – över fem timmar!
Under det tidiga 2000-talet tycktes segrartiderna permanenteras under fyra timmar, men på senare år har tunga fören gjort tävlingen till ett lugnt långdistanspass som på upploppsrakan övergår i ett kaotiskt lämmeltåg av sprattlande herrar med sköra kolfiberstavar som hugger överallt. Vi minns alla 2017 års upploppsstrid när fem sex åkare tycktes slänga sig över mållinjen samtidigt. Som halvdränkta lämlar låg de i målfållan efteråt, tillsynes apatiska. Vasaloppsåkare har vant sig vid att åka lugnare och spurta allt bättre. Om elitåkarna idag tar det lika lugnt lika länge som de gjorde 2007 kommer vi med all säkerhet få en segertid i paritet med Ottossons under decennieskiftet 1990.
Idag är allt med andra ord upplagt för Andras Nygaard, för ingen kan spurta i långlopp som han om krafterna är kvar den sista biten. På ett upplopp rör han sig med hög frenesi, ja närmast spasmiskt – fötterna hoppar, huvudet knycker åt höger och vänster, han grimaserar och snörper med munnen. Det är ingen vacker syn, men den hastighet han driver upp är häpnadsväckande.
Den som vill beröva Nygaard en seger måste sätta in ett ryck. Uppdraget är svårt men det går att lyckas, vilket inte minst de senaste årens snöman Tore Björset Berdal bevisat. Två år i rad har han, trots snöfall, ryckt. Första gången, 2018, misslyckades han visserligen. Han prövade det året en intressant taktik som historiskt använts framgångsrikt i Vasaloppet.
Så här går det till: Man sticker just innan huvudklungan är i färd med att fånga upp en tidigare utbrytning. Det är ett smart trick som outsiders ofta använt sig av. Huvudklungan har just lugnat ned sig eftersom den vet att utbrytningen strax är inhämtad. Att i detta skede sätta in ett eget ryck överraskar de övriga åkarna som inte är med på noterna.
På detta sätt stack helt otippat Daniel Tynell ifrån sina konkurrenter 2002. Han passerade Stanislav Rezac som legat ensam i täten i flera mil och tog en mycket överraskande seger. Likaledes stack Audun Laugaland 2014 ifrån sina medtävlande, passerade Espen Harald Bjerke som lett stort och tagit tre spurtpriser, och gick mot en seger som Jakob Hård och Anders Blomquist tog ut på förhand i TV. Snabbt och skoningslöst blev emellertid hans försprång uppätet sista kilometern, och alla led med stackars Laugaland som efteråt, med tårar i ögonen, förklarade att det kändes ”jävla bittert”.
För att bli riktigt folkkär i Vasaloppet räcker det inte med att vinna en spurt. Man måste ha ”jobbat ihop” till en seger, som Hård och Blomquist brukar uttrycka det. Av den anledningen nådde Staffan Larsson och Sven-Erik Danielsson närmast folkhjältestatus i Idrottssverige. De hade ryckt och slitit i många år och förlorat på de mest nesliga sätt. När de väl vann var det den tvivelsutan största segern i karriären.
Av den anledningen lider vi med Jerry Ahrlin och Stanislav Rezac som aldrig fått den seger som de verkligen förtjänat. De har mer än några andra svarat för hårda arbetsinsatser, hämtat in utbrytare och hållit ett tempo som decimerat antalet segeraspiranter till ett minimum. Men det har alltid funnits någon som dragit nytta av deras dragvillighet och stuckit ifrån på upploppet.
Långloppsskidåkningen har under de senaste tio tolv åren velat efterapa cykelsporten i så måtto att kommersiella team bildats bestående av en eller två uttalade segerkandidater och ett antal så kallade ”hjälpryttare”. Långloppsåkare har ofta varit nyckfulla, inte alltid så taktiska, och det har nog varit svårt att anpassa dem efter cykelsportens tävlingsmoral.
Några av de yppersta skidåkarna fortsätter att åka efter eget skön. Vem minns inte Petter Eliassens ”självmordsuppdrag” (som Jakob Hård benämnde hans insats) 2017, då norrmannen i princip oavbrutet anförde tätklungan i svår motvind i sju mil. Det var en taktisk katastrof, men samtidigt ett utslag av Eliassens egensinne, något som gjort honom till den storartade skidåkare han är.
Det var först ifjol som ”cyklifieringen” av Vasaloppet fullbordades. Tore Björset Berdal skulle få revansch, men var tvungen att gå loss för att vinna, något som var i princip omöjligt i det ymniga snöfallet. Efter hans försök året innan var han dessutom noggrant bevakad. Men när en halvmil återstod av loppet hade en handfull gula skidåkare från Berdals team Koteng lagt rabarber på tätpositionerna i de två spår som var åkbara. Tillsynes lätt och enkelt släppte de bara iväg Berdal och saktade ned tempot i huvudklungan. Den som ville ta upp jakten var tvungen att runda Berdals kamrater genom att snöpulsa i de spår som inte körts upp av spårpatrullen. Anders Aukland, snart ett halvsekel gammal, försökte, men Berdals team parerade alla upphämtningsförsök elegant, utan att köra osportsligt. Taktiken var genial, men alla såg inte med blida ögon på att teamåkningen fått sitt stora genomslag. Många är de romantiker som längtar efter de egensinniga individualisternas återkomst.
Det vore därför fint om Petter Eliassen kunde lyckas med ett ryck, trots snöfallet. Det vore även fint om Stian Hoelgaard, som ifjol offrades på ”cyklifieringens” altare genom att hjälpa sin lagkamrat fram till segern och som de senaste åren kommit trea, trea och tvåa – kunde få vinna. Mest av allt hoppas jag förstås att Stanislav Rezac i sitt 22:a försök, efter sex pallplaceringar och 15 topp-tio placeringar, ska få sin välförtjänta seger.
Att Rezac vinner spurtpriset i Evertsberg kan vi ändå vara förvissade om, snöfall eller ej.
Copyright © Isak Lidström 2020
