Barnens rätt i idrotten

IDROTTEN ÄR ONEKLIGEN EN paradoxal verksamhet. Den kan både vara grym och lustfylld. Medan en vinner, förlorar den andre. Det är dock en av idrottens förutsättningar och rent av en av dess poänger och något som gör idrotten både spännande och underhållande. Idrottens paradox kan emellertid innebära mycket större problem än att någon enbart förlorar. Medan idrotten för en del kan betyda såväl glädje som ett stort självförtroende och framåtanda, kan den tyvärr för några andra vara hemsk och kränkande och leda till bristande självtillit. Vanligtvis talar vi med förtjusning om idrottens positiva sidor, såsom skratt och kamratskap, medan dess mörkare sidor, såsom mobbing, träningshets och utsortering, ofta skamset försummas, eller i värsta fall negligeras.

På BRIS:s hemsida finns en informativ sida om idrott, där man även kan läsa vad barn skriver till BRIS, t ex:

”Jag får nästan aldrig spela. När vi toppar laget är jag aldrig med. Förra matchen toppade vi från start” (pojke 13 år).

”Jag blir mobbad, min friidrottstränare bryr sig inte” (pojke 14 år). ”Min tränare säger att jag måste gå ner i vikt” (flicka 12 år).

”Jag känner mig lite utanför ibland. Jag vet inte vad jag ska göra? Och jag känner mig de flesta dagar ensam. Jag tror det beror på att jag kommer från ett annat land. Vad tror ni det beror på?” (anonym).

”Jag får aldrig spela, jag känner mig så dålig” (pojke 13 år).

Det är sannerligen ingen rolig bild dessa pojkar och flickor, mellan 12 och 14 år, ger oss ”idrottsälskare” av deras kontakt med idrotten. Men citaten ger samtidigt klara signaler till idrottsrörelsen om att något är fel och i högsta grad orättfärdigt. Detta kan självfallet inte accepteras, och BRIS har därför även formulerat ett antal strategier och policydokument som ska leda idrottsledare och föräldrar i deras kontakt med barn- och ungdomsidrotten. Problematiken är mycket viktig, och har även börjat dryftas inom den akademiska idrottslitteraturen.

Det ansedda och utmärkta engelska bokförlaget Routledge satsar mycket på akademisk idrottslitteratur. De har bl a en intressant serie, ”Ethics and Sport”, som tidigare levererat titlar som Values in Sport, Fair Play in Sport ochSport, Professionalism and Pain, samtliga recenserade på idrottsforum.org. Förlaget har nu kommit med en ytterligare intressant och viktig bok i serien, nämligen Human Rights in Youth Sport: A Critical Review of Children’s Rights in Competitive Sports, en bok som tar sin utgångspunkt i 1989 års FN-deklaration om barns rättigheter, som för övrigt är ratificerad av 192 länder. Boken, som är framlagd som juridisk avhandling vid Free University of Amsterdam, har kommit till stånd tack vara support från professor Celia Brackenridge, som själv nyligen kom ut med en bok om sexuella kränkningar och könsexploatering inom idrotten, Spoilsports: Understanding and Preventing Sexual Exploitation in Sport.

Paulo Davids bok Human Rights in Youth Sport bör vara självklar kurslitteratur på alla former av idrottsutbildningar, speciellt när det gäller utbildning av moderna idrottslärare och idrottsledare. Låt mig illustrera och förklara varför.

Jag nämnde inledningsvis att idrotten kan vara såväl välgörande som förödmjukande. Paulo David presenterar siffror på förhållandet, och hävdar att för ca 70% av idrottande barn och ungdomar är idrotten till glädje, medan 10% blir kränkta eller tilltygade i och genom idrotten. Den resterande delen ligger i farozonen, och riskerar därmed att bli mobbade, utsorterade, utnyttjade och diskriminerade. Det är dessa 10-30% boken handlar om.

Paulo David frågar sin inledningsvis om en betoning av mänskliga rättigheter kan påverka statusen och kvaliteten i barn- och ungdomsidrotten och därmed hindra kommersialiseringens, dopningens, korruptionens inverkan på idrottsvärlden. Han är bekymrad, eftersom han menar att idrotten – framför allt i dess tävlingsform – har ignorerat kraven på mänskliga rättigheter, trots att idrott och mänskliga rättigheter egentligen är sammanvävt, åtminstone ideologiskt. Här lyfter han fram olika föreställningar om idrottens positiva egenskaper. Han menar att idrotten motarbetar diskriminering, den stärker ungdomar och befrämjar fred, tolerans och vänskap. Vidare är idrotten hälsosam och en positiv rekreation som kan rehabilitera och integrera ungdomar.

Det låter inte illa. Med tanke på dessa positiva funktioner som idrotten kan fylla, i synnerhet för barn och ungdomar och deras utveckling och potential, är det därför även av vikt att belysa de risker som kan spåras i och till idrotten. Det finns annars en stor risk att man blir totalt förblindad av idrottens positiva egenskaper och dess ideal. Det finns idag, som den kände idrottsforskaren Jay Coakley betonar, dessutom få empiriska data när det gäller tävlingsidrottens positiva och negativa effekter då det gäller personlig utveckling.

Paulo David ställer därför frågan varför barn i unga år ska tävla överhuvudtaget, och påpekar att många forskare är ense om att innan sex eller sju års ålder har barn ingen förståelse för innebörden av begreppet tävling. Vidare är barn under nio år oförmögna att skilja mellan begreppen ”ansträngning” och ”förmåga”, vilket innebär att de tror att en vinst endast kan åstadkommas via ansträngningar, och att en förlust därmed beror på att man inte ansträngt sig tillräckligt. Det låter onekligen som en viktig och intressant distinktion. Paulo menar att träningsintensitet samt spel- och tävlingsformer måste vara anpassade till barnens fysiska och mentala kapacitet och till deras motivation, och inte tvärtom. Därför bör barnidrotten, enligt hans förmenande, vara fri från rankingsystem, medaljer eller titlar, åtminstone till dess att barnen fyllt 14 år. Men det är inte enbart tävlingsmomentet som är problematiskt inom barn- och ungdomsidrotten och som kan hota barnens välbefinnande.

Paulo David ställer därför en rad frågor i förhållande till FN:s barnkonvention: Vilka risker löper barn och ungdomar genom att engagera sig i tävlingsidrott? Kan intensiv träning karaktäriseras som barnarbete? Är fyra timmars träning verkligen utvecklande för en sexåring? Förekommer sexuellt ofredande och anorexi mer frekvent inom barn- och ungdomsidrotten än i övriga miljöer? Är det rätt att unga talanger saluförs som handelsvaror? Kort sagt, vilken typ av rättigheter har unga idrottare, vad ligger på föräldrars och idrottsledares ansvar?

David hävdar att det i dag är extra viktigt att lyfta fram barns rättigheter i idrotten eftersom professionalismen och kommersialismen har påtagligt reducerat åldern på ungdomar som tävlar på elitnivå. Under 1990-talet har vi sett allt fler, vad han kallar, ”baby-trained champions”, allt i kölvattnet av fanatiska föräldrar, förblindade tränare och hysterisk mediabevakning. Bakom dessa idrottsliga ”framgångar” ligger en mängd andra problem som krass rekrytering och hänsynslös utslagning.

FN:s barnkonvention talar tydligt om barns fysiska och psykiska utveckling och barnens rätt att bli skyddade för risker som negativt kan påverka utvecklingen. Idrotten är härvid problematisk, då den både kan stimulera och äventyra barnens fysiska och psykiska utveckling. Det finns exempel på att intensiv träning påverkat skelettet negativt. De flesta kvinnliga gymnaster får sin menstruation först efter att de slutat sin aktiva karriär. Intensiv träning kan även påverka barnens psykiska utveckling i det avseendet att de får allt för lite tid till vila och avkoppling, vilket är en annan rättighet som proklameras i barnkonventionen. Här brukar föräldrar och ledare ofta försvara sig med att det är barnen själva som vill träna, och att det är omöjligt att hindra deras entusiasm och ambitioner. Genom sin träning umgås barnen även mycket med vuxna, och en del av de vuxna kommer att bli förebilder eller ”surrogatföräldrar”. Här finns självfallet mycket stor risk för olika former av beroendeförhållande och (sexuellt) utnyttjande, något som den organiserade idrotten under lång tid har negligerat.

En viktig anmärkning är att idrottsledare och föräldrar ofta har en uppfattning om vad som är att betrakta som idrott, och att den uppfattningen är präglad av bilden av vuxenidrott. Problemet är att de överför bilden på barn- och ungdomsidrotten och därigenom betraktar unga idrottare som vuxna i miniatyr, vilket även medför att de ställer lika höga krav och förväntningar på träningsintensitet, utövande och framgångar.

Samtidigt har en del ledare och föräldrar den uppfattningen att ”barnmisshandel”, oavsett dess karaktär, inte kan förkomma i en ”fritidsaktivitet”, andra hävdar att fysiska utmaningar och ansträngningar ingår i vår tävlingskultur, medan en tredje grupp anser att barn bör utbildas och disciplineras genom hård fysisk och psykologisk träning. En del experter hävdar å andra sidan att i extrema fall kan intensiv träning i sig själv utgöra en form av barnmisshandel, speciellt i krävande sporter som gymnastik, där de tävlande dessutom brukar ha en förhållandevis låg ålder. En annan form av äventyrlig barnmisshandel, som Paulo lyfter fram, är de fall där tränaren som ”bestraffning” för utebliven framgång beordrar extraträning till redan ansträngda och pressade barn. Det finns även former av ”legal” aggression som ur ett moraliskt perspektiv kan kategoriseras som barnmisshandel, t ex i de fall när tränaren påtalar att ”idrott gör ont” eller att man ska spela fysiskt hårt.

När det gäller att delta i intensiv träning och tävling, måste idrottare – oavsett ålder – ha en stor koncentrationsförmåga, kunna tåla späkningar och acceptera avhållsamhet och olika dieter. Det är onekligen en speciell livsstil som innebär en stor press och en uppenbar påfrestning. Enligt Paulo ökar även antalet utbrända idrottare inom barn- och ungdomsidrotten. En viktig rättighet i barnkonventionen är barns rätt till vila och återhämtning.

Dieten – en allt viktigare ingrediens i modern idrott – är ett speciellt bekymmer som kan påverka barn och ungdomar negativt, främst i form av ätstörningar. För det första är dieten viktig för att nå resultat, och i en del estetiska idrottsgrenar, som konståkning och gymnastik, är smidiga kroppar en viktig del i konkurrensen. För det andra finns det idrotter med olika viktklasser, vilket kan uppmuntra till olika former av viktminskning. För barn som växer är dessa typer av bantning och självspäkning synnerligen olämplig.

Rätten till utbildning är en av hörnstenarna i FN:s barnkonvention. Samtidigt betonar konventionen rätten att utveckla ett barns personlighet, talang och förmågor ”to their fullest potential”. I det här sammanhanget diskuterar Paulo framväxten av allt fler idrottsskolor och ställer sig frågan om denna typ av ”skolor” lägger alltför stor tyngdpunkt på den idrottsliga utvecklingen, till nackdel för den civila utbildningen, som mer framstår som ett tvång. Hans ståndpunkt är att det är fel – i ett human right-perspektiv – att barn lämnar normal skolgång för att satsa mer på idrotten.

Paulo David presenterar även en intressant iakttagelse när han betonar att olika företag (Nike, Puma, m fl) och stora idrottslubbar (Ajax, Milan, m fl) har satt sin prägel på idrotten, och gör en jämförelse med de hårda idrottssatsningarna och rekryterings- och selekteringssystemen i forna Östblocket. Han menar att den enda skillnaden mellan Nike/Ajax och USSR är intresset för profit i stället för politisk prestige. Han åberopar bl a en tränare från Ajax’s fotbollsakademi för barn och ungdomar som hävdar att man måste sälja talangerna efter tre år, för att överhuvudtaget göra en vinst. Till denna problematik ska vi lägga ytterligare en relativt ny företeelse, nämligen spelaragenter, vars jakt på talanger kan gå ner i 6-års ålder, ofta i Afrika eller Latinamerika. Här talar Paulo om trafficking och om neo-kolonialism.

Boken är fylld av exempel på kända idrottare som i unga år farit illa eller som nu har en kritisk inställning till en del av barn- och ungdomsidrottens avarter. Olga Korbut, sparven från Minsk, var tränarens ”sexslav” under sin tidiga karriär. Zinédine Zidane, berättar om sin ångestfyllda separation från sina föräldrar när han lämnade sin hemmiljö för att som 14 årig talang medverka i AS Cannes fotbollsskola. Chris Evert berättar om sin förlorade barndom, som nu gör att hon vägrar låta sina barn satsa på en tenniskarriär. Diego Maradona tycker det är en skandal att fotbollsklubbar köper och säljer 12-åriga fotbollsspelare, eftersom de faktiskt är barn, inte fotbollsspelare, och de bör därför stanna hos sina föräldrar. Andra barn och ungdomar som diskuteras är Nadia Comineci som tog OS-guld 1976 nyss fyllda 14 år, och Cheryl Haworth, 16 årig tjej från USA som fick OS-brons i Sydney i tyngdlyftning. Andra exempel är 12-åriga mästare i Thai-boxning eller 10-åriga jockeys i Dubai. Ett intressant fall är Monique Viele, vars far hotade med att stämma WTA om inte hans tennisspelande dotter fick spela WTA-touren som 14-åring, som annars hade en minimiålder på 15 år. Hon tilläts spela, eftersom WTA skrämdes av hennes tanklösa och aggressive far. De flesta föräldrar är emellertid mindre omdömeslösa. Men det finns fler exempel. I det här sammanhanget bör vi självfallet nämna Dominique Monceanus föräldrar. Monesceanu blev som 15-åring olympisk guldmedaljör i gymnastik i Atlanta-OS. När hon var 17 år rymde hon hemifrån under uppseendeväckande former, och stämde sedermera sina föräldrar. Hon hävdade att de hade missbrukat hennes pengar. Domstolen gav henne rätt och gav henne full kontroll över pengarna, men till föga glädje då det framgick att föräldrarna hade spenderat närmare 4 miljoner dollar på att bygga USA:s största gym, utan hennes medgivande.

Detta är bara några exempel på barn och ungdomar som farit illa. Vi får genom boken en ingående beskrivning av fanatiska tränare, blinda föräldrar, oförnuftiga klubbar och korrupta organisationer som inverkat negativt på barn och ungdomar. Samtidigt lyfter Paulo David fram FN:s barnkonvention och relaterar barnidrottens problematik till krav på barns rättigheter. Boken är viktig i det att Paulo tydligt synliggör barnidrottens baksida. Han avslutar med tio punkter som tar sin utgångspunkt ”i barnens bästa” och i deras rättigheter och möjligheter i en kravmärkt idrott.

Boken är bra! Den får läsaren att bli ömsom bedrövad och ömsom förbannad. Den skapar en vilja till att förbättra barn- och ungdomsidrotten, i relation till barnens bästa och deras rättigheter.

Till sist en uppmaning till alla studierektorer: Sätt in ”Human Rights in Youth Sport: A Critical Review of Children’s Rights in Competitive Sports” som obligatorisk litteratur på någon lämplig kurs, speciellt i kurser riktade till framtida idrottsledare!