Centralt verk för diskussionen om individens rättigheter i elitsporten

Bo Carlsson
Institutionen för idrottsvetenskap
Malmö högskola

Det finns en mängd idrottsgymnasier i landet och antalet tycks ständigt växa. De är uppdelade i Riksidrottsgymnasium (RIG), Nationell Idrottsutbildning (NIU), Regionalt idrottsgymnasium (REG) och Lokalt idrottsgymnasium. Vi kan numera finna gymnasieutbildningar som specialiserat sig på bland annat bågskytte (i Olofström), vattenskidor (i Fagersta) och baseboll, utöver de mer traditionella sporterna friidrott, skidåkning, fotboll och ishockey som haft dylika gymnasieutbildningar i snart 30 år. Under senare tid har det även funnits en diskussion kring kvaliteten och värdet av dessa former av gymnasium. För det första är frågan om de, utifrån ett idrotts- och framgångsperspektiv, genererar bättre förutsättningar för olika elitsatsningar och individuella målsättningar, och hur man i grunden mäter detta, inte minst i en hårdnande internationell konkurrens. En annan fråga är hur barn och ungdomar antas till dess gymnasier. Ska det vara betingat av generella betyg eller av skicklighet (”talang”) i den enskilda idrotten. En ytterligare fråga som dykt upp är huruvida den allmänna skolgången blir lidande när det satsas mer på olika idrotter. Blir kunskaper i matematik, svenska samt samhälls- och naturämnen nedvärderade i relation till satsningarna och prioriteringarna på idrotten, och dess möjliga karriärvägar. Kort sagt, prioriteras delar av livet bort i dessa program? Är de som gått dessa utbildningar redo för livet… bortom idrotten?

Dessa svenska idrottsgymnasier hämtar sannolikt inspiration och perspektiv från den amerikanska collegeidrotten, i vilken olika talangfulla idrottare antas och erhålla stipendier (”scholarships”) på olika mer eller mindre välrenommerade college eller universitet. Duglighet i sport ger förtur till prestigefyllda college och deras omtalade utbildningar, vilket anses bero på att skolorna strävar efter att upprätthålla sin image och attraktionskraft via slagkraftiga lag och framgångar på idrottsarenan. Den här verksamheten inrymmer över 1 200 idrottsprogram, och är centralt reglerad och kontrollerad av NCAA, National Collegiate Athletic Association. David McArdle tar i Dispute Resolution in Sport inledningsvis sin utgångspunkt i NCAA och dessa idrottsprogram, i relation till idrottsutövares rättigheter.

Intressant i sammanhanget är att det dykt upp ett antal rättstvister som berör idrottsutövares rättigheter – och skyldigheter – under deras år som ”college athletes” i USA. En av de mer intressanta frågorna är hur mycket fokus och prioritet som ska läggas på idrott i relation till övriga studier. Några idrottsutövare har härvidlag efter avslutad idrottskarriär stämt sitt college och NCAA för att de inte erhållit tillräcklig utbildning för att lyckas utanför idrotten. De upplever att deras kunskaper är på tok för ensidiga och begränsade. I några av dessa rättsfall hävdas att de under deras collegevistelse har blivit uppmanade att träna extra hårt, fokusera på matcher, vilket gjort att kurser blivit bortprioriterade och undanskuffade och mer betraktas som något onödigt ont. Kort sagt, coachen och coachning har varit en av anledningarna till en misslyckad skolgång, då pressen och jakten på idrottsliga framgångar varit det centrala och normerande. Vilket skapat en speciell kultur! Detta område och detta inledande kapitel är synnerligen intressant och angelägen läsning, och som dessutom sätter ribban för bokens problematik och dess samhälls- och idrottsrelevans. McArdle har onekligen hittat ett viktigt område och en angelägen idrotts- och samhällsfråga. Hur mycket får idrotten gå utöver annat samhällsliv, och hur relateras detta till rättigheter och diverse konfliktlösningssystem?

Jag tycker dock att McArdle kunde gjort mer av denna problematik, i ljuset av sociologiska reflektioner kring förändrade livsstilar och möjliga karriärmönster i samhället. Att dessa rättsfall dyker upp i högre utsträckning indikerar att idrotten och dess normerande karriärsystem inte är lika homogen som i tidigare perioder. Idrottsutövare idag ser möjligen idrott som ett karriärsystem, men övergången till andra karriärsystem, som arbete och familj, har blivit lika angelägna ”projekt” i livet; inom idrottspsykologin talas det till exempel om ”dual careers”. Men McArdle är rättsvetare, inte rättssociolog, om än han är ganska vettig när det gäller att förstå ”kontextens betydelse”.

Med detta som bakgrund kan det värt att påpeka att McArdles bok handlar om elitidrottares rättigheter. Han noterar att det i USA finns inte mindre är 4 200 pensionerade elitidrottare som är eller har varit inbegripna i diverse typer av rättsprocesser. Ja, jag blir lika överraskad som ni! 4 200, och enbart i USA; å andra sidan, var annars om inte i ”the land of lawsuits and litigation”. Intressant är även att det handlar om pensionerade, inte aktiva idrottsutövare, något som skulle kunna ge upphov till en text om idrottens sociala kontroll.

När det gäller dessa rättstvister så handlar några om ”over-coaching” och colleges ”idrottskultur” (se ovan). Andra kan handla om skador som uppkommit under eller som en följd av idrottsutövandet, allt från skelett- och muskelskador, till demens, Alzheimers och Parkinson. Några rättsfall handlar om beroendeförhållandet tränare/idrottsutövare, och dess problematik, både vad gäller arbetsmiljö och sexuellt utnyttjande. En del rättsfall handlar om den ekonomiska relationen till spelagenter. Här är det intressant att notera att relationen till föräldrar kan innefatta en liknande problematik (något som McArdle inte behandlar). Fråga: Hur skyddar man elitidrottare mot sina föräldrar? Där det finns pengar finns även giriga föräldrar – och jurister.

Andra rättsområden som McArdle behandlar i sin text är strejker och lockouter. Områden som lönetak och idén kring ”home-grown players” berör direkt eller indirekt idrottsutövares rättigheter, och får ett kapitel i boken. CAS, FIFA och andra centrala konfliktlösningsinstrument belyses i ett kapitel, i relation till rättighetsproblematiken. Jag tycker dock de inledande kapitlen med dess explicita fokus på idrottsutövarens position och karriär är de mest intressanta i McArdles bok.

Oaktat bokens huvudsakliga amerikanska kontext tycker jag resonemangen och problematiken har ett mer generellt intresse. Till exempel kan idrottsgymnasiernas innehåll och problematik relateras till ett rättighetsperspektiv och till den amerikanska collegekulturen och dess struktur, trots skillnader i synen på tävling. Boken bör vara av stort intresse för idrottare, spelaragenter, coacher och andra som är med och utvecklar talangprogram i jakten på dugliga elitidrottare. De som forskar kring karriärövergångar får genom McArdles inledande kapitel en rättslig dimension på problematiken.

Paulo Davids Human Rights in Youth Sport och McArdles Dispute Resolution in Sport är centrala juridiska och ”sociologiska” böcker för diskussionen om individens rättigheter i ett moras av framgång, image, peak, event, identitet, stjärnor och media. Vart tar individen vägen i detta spektakel? McArdle (och David) får en att stanna upp och tänka: Det finns individer – med rättigheter – bakom jakten på rekord, på citius, altius, fortius.

Den första boken i idrottsjuridik som jag kom i kontakt med var David McArdles From Boot Money to Bosman. Jag gillade den skarpt och boken stöttade på den tiden min passage från rättssociologin genom transferfönstret till idrottsvetenskapen. Kan denna bok bidra på ett liknande sätt? Inte riktigt, men samtidigt blir jag än mer övertygad om att idrott måste förstås, analyseras och hanteras bortom idrottens bländande och förblindande yta.

Copyright © Bo Carlsson 2015