Europeisk fotbollshistoria och fotbollens europeiska historia

Hans Bolling
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Med Building Europe with the Ball: Turning Points in the Europeanization of Football, 1905–1995 famnar bokens redaktörer vitt. Den innehåller nio empiriska uppsatser om sammanlagt cirka 200 sidor samt en introduktion och ett slutord och tar sig an att analysera den europeiska fotbollens utveckling mellan 1905 och 1996 ur ett transnationellt perspektiv. Det handlar alltså om empiriskt sett ganska begränsade undersökningar som med hjälp av ett gemensamt perspektiv vill säga oss ganska mycket om den europeiska fotbollen och dess betydelse under 1900-talet. Ett kanske över hövan ambitiöst projekt, men det betyder inte att det saknar relevans.

Inledningsvis ställs den alltid lika relevanta frågan gällande många samhällsvetenskapliga undersökningar som säger sig studera fenomen ur ett längre historiskt perspektiv: Har det varit något annat än en läpparnas bekännelse? Har det inte istället ofta varit så att historia har använts för att ge en bakgrund till en analys av samtida frågor snarare än att den har ett förklaringsvärde i sig? Alltså en variant av den klassiska frågan om historia bakifrån eller framifrån. I Building Europe with the ball har dock författarna använt sig av historien för att öka förståelsen av europeisk fotboll, tävlingar, organisationer, de nätverk som funnits mellan fotbollsledare och dess kopplingar till det politiska fältet, nationellt och kontinentalt.

För att förstå fotbollens europeiska utveckling identifierar bokens redaktörer fem utvecklingsfaser. En första fas mellan 1890 och 1920 under vilken fotboll spreds till och etablerades runt om i Europa. Nationella fotbollsförbund och Fifa bildades och fotbollen fick en struktur. Den andra fasen sträcker sig från 1910 till början av 1940-talet, under vilken fotboll blev ett populärt och professionellt spel. Nationella förbund utvecklades och fann sina former. Den tredje fasen pågick mellan 1930- och 1960-talet och det är under den som regionala europeiska turneringar som Mitropa-cupen växer fram, och vid fasens slut har Europamästerskap för såväl klubb- som landslag och ett europeiskt fotbollsförbund skapats. Den fjärde fasen sträcker sig från mitten av 1950-talet till början av 1980-talet, en fas under vilken publiken fick nya möjligheter att följa spelet över hela Europa tack vare tv och förbättrade kommunikationer. Den femte och ännu pågående fasen inleddes vid mitten av 1980-talet under vilken utvecklingen drevs framåt av en alltmer tilltagande kommersialisering ledd av företag och privata mediekoncerner.

Bokens empiriska kapitel är indelade i tre delar, vilka i stort motsvaras av de ovan nämnda faserna två, tre och fyra. Den första delen, med undertiteln ”Den första europeiseringen. En pre-europeisk fotbollssfär 1910-talet till 1940-talet” består av tre kapitel vilka visar att de första kontakterna för att skapa en europeisk fotbollsgemenskap togs redan under 1900-talets början och sedan blev mer intensiva under 1920- och 30-talen med de centraleuropeiska länderna som de mest aktiva, men även ett välutvecklat nordiskt samarbete. För en svensk kan det kanske vara roligt att veta att Sverige tillhörde de länder som spelade flest landskamper före första världskrigets utbrott och var det europeiska land som spelade mot störst antal motståndare i en tid när de flesta landskamper spelades mot grannländer.

Den andra delen består likaså den, liksom även den tredje, av tre kapitel och har titeln ”Den andra europeiseringen. En europeisk vändpunkt (1930-talet till 1960-talet)”. Den inleds med ett kapitel som tar upp Italiens ställning i fotbollsgemenskapen efter andra världskriget. Det italienska förbundet fick, trots motstånd från bland andra England och USA, behålla sitt medlemskap i Fifa, mycket tack vare de existerande nätverk som fanns mellan fotbollsledare. I kapitel fem uppmärksammas vad som hände med den östeuropeiska fotbollen efter andra världskriget. Det kan konstateras att inga bestående fotbollsturneringar, varken för lands- eller klubblag skapades i den sovjetiska intressesfären. Varpå del två avslutas med att den internationella ungdomsturneringen som hölls mellan 1949 och 1957, fram till 1956 under överinseende av Fifa, uppmärksammas.

Är det verkligen så att den kunskap som genererats med hjälp av europeiserings­perspektivet på något väsentligt sätt skiljer sig från den som kan uppnås med hjälp av klassiska historiska fallstudier och komparation?

Den tredje delen kallas givetvis ”Den tredje europeiseringen” och har fått undertiteln ”Den europeiska fotbollens nya intressen” och är nog den intressantaste. En av bokens redaktörer, Philippe Vonnard, redogör här för hur det gick till när Europacupen för mästarlag och Mässcupen (Uefa-cupens föregångare) skapades vid mitten av 1950-talet. Intressant är att Uefa, då relativt nyetablerat (1954), förhöll sig direkt avvaktande till skapandet av föregångaren till dagens Champions League. Det var istället som ett samarbetsprojekt mellan media (den franska sporttidningen L’Équipe var förslagsställare) och europeiska storklubbar som ville kapitalisera på förbättrade kommunikationer, tv:s genombrott och elljuset som gjorde det möjligt att spela matcher kvällstid under veckorna mellan helgens inhemska serieomgångar, som turnering kom att sjösättas. Uefa var dock snart med på planen och redan den andra upplagan 1956/57 var det en turnering just för nationella mästarklubbar. Väl värt att notera är även att Mässcupen, som skapades av några av den europeiska fotbollens mest inflytelserika ledare inte fångades upp av Uefa förrän 1971, då den också fick namn efter det europeiska fotbollsförbundet.

Intressant är också Manuel Schottés artikel om förspelet till Bosman-domen 1995. Schotté visar att domen inte bör ses som den revolution av förhållandet mellan EG-rätten och fotbollen som många av fotbollens mer hagiografiska hävdatecknare låtit förstå, utan snarast bör förstås som en självklar slutpunkt på en konflikt mellan Bryssel och Uefa som pågått sedan 1970-talet. Det hade hållits en mängd möten mellan representanter för den europeiska gemenskapen och Uefa där Bryssels representanter varje gång påpekade för Uefas representanter att förbundets regelverk som begränsade den fria rörligheten för fotbollsspelare var ett brott mot EG-rätten och det ombads rätta in sig i ledet, varpå Uefas representanter genmälde att fri rörlighet skulle leda till förfärliga konsekvenser för fotbollen och att den därför förtjänade specialbehandling. Resultatet kunde egentligen bara bli ett.

Till sist ett par randanmärkningar. Boken är helt hållet inriktad på herrfotboll, vilket motiveras med den valda undersökningsperioden. Damfotbollen, vars utveckling framför allt hör de senaste decennierna till, sägs förtjäna mer än det enstaka kapitel den skulle få i denna typ av bok. Det är ett argument som inte övertygar helt och hållet, men som i enlighet med hermeneutikens barmhärtighetsprincip får lov att accepteras.

Visst är det kul att allt fler forskare funnit idrotten och ger den den uppmärksamhet den förtjänar. Men trots att Building Europe with the Ball är en intressant bok som rymmer en hel del guldkorn, så bör nog forskningsprojektet också ses i ett sammanhang som handlar om mode och politisk styrning av vetenskaplig forskning. Vilka perspektiv är det som forskare, beroende av projektstöd för sin verksamhet, måste anamma för att få tillträde till köttgrytorna? I takt med att EU blivit en allt viktigare forskningsfinansiär så kommer givetvis de perspektiv som passar dess agenda att ges möjlighet att få ett ökat genomslag. Är det verkligen så att den kunskap som genererats med hjälp av europeiseringsperspektivet på något väsentligt sätt skiljer sig från den som kan uppnås med hjälp av klassiska historiska fallstudier och komparation? Tankarna kan ibland vandra till en av H. C. Andersens klassiker. Boken rymmer en hel del idrottshistoriskt allmängods, alla som läst sitt favoritlags klubbhistorik vet att det inom fotbollen fanns ett väl fungerande internationellt nätverk redan under början av 1900-talet med såväl idrotts- som idéutbyte. Men om nu den kunskapen når en smula längre och tas till vara i vidare delar av samhället så har Building Europe with the ball på ett förtjänstfullt sätt bidragit till den idrottshistoriska forskningen. Det är roligt att allt fler forskare finner att idrott är ett intressant forskningsobjekt som har mycket att säga även om hur samhällen i stort fungerar.

Avslutningsvis måste även påpekas att projektet troligtvis hade haft bättre förutsättningar att uppfylla den aktningsvärda ambition det har om det hade skapat en sammanhållen monografi istället för en samling kortare artiklar. Det är inte bara så att en del upprepningar skulle kunna ha undvikits. Monografin ger ju författaren möjlighet att förena de stora utvecklingslinjerna med den enskilda händelsens detaljer, visa på hur dessa ömsesidigt påverkar varandra. Alltså fram för fler monografier på artiklarnas bekostnad inom humaniora och samhällsvetenskap! De möjliggör ju, med Mats Greiffs ord, ”en sådan skildring där den stora och den lilla världen länkas samman och helheter kan betraktas”.

Copyright © Hans Bolling 2019