Fotbollströjor, terror och tillhörighetspolitik

Print Friendly

Barzoo Eliassi
Dan-Erik Andersson
Leif Stenberg

Centrum för Mellanösternstudier, Lunds universitet


barzoo-danerik-leifJag kände mig som turk och jag såg aldrig mig själv som annat än turk. Min pappa pratade kurdiska och tvingade aldrig oss barn att vara kurder. Jag brukade säga till mina kompisar att min pappa är kurd och mamma är arab men jag är turk.

Citatet ovan kommer från en djupintervju med en ung fotbollsspelare i en sydsvensk stad.[1] I all sin enkelhet illustrerar citatet hur identitet och tillhörighet förhandlas och konstrueras i förhållande till tids- och platsaspekter. Vi har gett intervjupersonen det fingerade namnet Azad. För Azad är fotboll bland det viktigaste i livet och därför blir fotboll en ram för hans identitetsformering och därmed för denna artikel. Detta är dock inte unikt för Azad, utan sport och i synnerhet fotboll har ofta betydelse för identitetsskapandet på individuell och strukturell nivå. Fotboll fungerar inte endast som bekräftelse på en redan etablerad identitet hos en grupp utan kan också bli ett verktyg i syfte att skapa en ny social identitet i ett nytt politiskt sammanhang.

I föreliggande artikel följer vi Azad i spänningsförhållandet mellan turkisk nationalism och kurdisk identifikation och visar hur identitetsformering äger rum och förändras under olika historiska och politiska kontexter. Utifrån Azads förflyttningar mellan olika politiska, sociala och privata rum kan komplexiteten begreppsliggöras. Texten utgår ifrån Azads erfarenheter och belyser hur migration och bildandet av en fotbollsklubb förändrar hans självbild och identifikation på ett grundläggande sätt.

Vårt syfte är att belysa hur komplex identitetsformering kan vara för en enskild individ som rör sig mellan Mellanöstern och Sverige. Vi vill också belysa vad bildandet av en fotbollsklubb betyder för tillhörighetspolitik och identitetsformering hos kurdisk diaspora i Sverige. Med fallstudien som ansats är vår ambition att fånga komplexiteten i ett enskilt fall och därigenom ge en fördjupad förståelse av identitetsformering som en process i ständig förändring. Genom att utgå ifrån och redogöra för ett enskilt fall kan processer av tillhörighets- och identitetspolitik åskådliggöras hos grupper som driver former av politik för att erhålla politisk representation och kulturellt erkännande. Vårt val av och intresse för Azads erfarenheter beror på hans framträdande roll i skapandet av fotbollsklubben som han representerar, men kopplar även till den identitetsförvandling han genomgått som ett resultat av bildandet av fotbollsklubben och dess politiska funktion vid skapandet av identiteter.

I Azads berättelse kopplas det förflutna till nuet och framtiden. Berättelseformen inbegriper inte endast en förflyttning mellan olika tidsperioder utan också förflyttningar mellan politiska rum och hur dessa i sin tur påverkar individers och gruppers politiska och ideologiska perspektiv.[2] Att koppla ihop händelser och skapa förklaringar och orsakssamband blir således en viktig del av berättandet. Genom Azads berättelse fokuserar vi på de olika riktningar och vändpunkter som har präglat hans livssituation och hans tillhörighetsskapande.[3]

Vi vill visa att Azads berättande kan användas strategiskt i syfte att stärka en kollektiv identitet eller till att utveckla en identitet som präglas av fragmentering, motsägelsefullhet och polarisering. Övergripande berättelser kan i skilda sammanhang vara betydelsefulla i skapandet av ordning och mening för enskilda individer och grupper. Azads berättelse ger oss följaktligen en lins genom vilken vi kan tolka våra liv i dess sociala och politiska komplexitet. Dessutom erbjuder berättelsen en tolkningsram för förståelse av den enskilde individens livssituation och påverkar olika gruppers politiska självförståelser. Därmed kan Azads berättelse ses som en grund för politiskt förändringsarbete och som ett redskap i syfte att transformera rådande sociala ordningar. På så sätt kan exkluderade grupper producera och formulera alternativ kunskap som kan gynna deras samhälleliga positioner i ljuset av politiskt förtryck och strukturella ojämlikheter.[4]

Azads migrationsvägar

Azad föddes år 1987 i Mardin i Turkiet. Han är son till en mor med arabisk bakgrund och en far med kurdisk bakgrund. Med målet att förbättra livsvillkoren för de tretton barnen flyttade familjen till Adana där förutsättningarna för arbete och försörjning var bättre. Azad tillbringade större delen av tonåren med ungdomar med turkisk bakgrund.

Jag lärde mig från dessa kompisar att jag är turk och jag blev medlem av Nationella Aktionspartiet (MHP). De visste att jag var från Mardin då man är antingen kurd eller arab. De såg inte mig som en kurd. När jag bråkade med andra turkiska ungdomar, mina turkiska kompisar hjälpte mig för att jag hade bevisat för dem att jag älskar Turkiet och älskar den turkiska flaggan även om jag är i grunden kurd. När mina kurdiska kompisar svor åt Turkiet och Atatürk så brukade jag säga till dem; Stopp, ni får inte svära åt Atatürk.

Azad växte upp i ett kurdiskt område, men utmärkte sig i denna miljö för sin turkiska nationalism. Stolt bar han det turkiska landslagets matchtröja och drog sig följaktligen inte ens för att tillrättavisa sina kurdiska vänner då de i hans öron inte visade Atatürk den respekt han enligt Azad förtjänade.

Azad var en framgångsrik fotbollsspelare och utbildade sig under fyra år till idrottslärare vid universitetet i Antalya. Vid ett bröllop i Mardin 2007 träffade han en från Sverige ditrest svensk flicka med kurdisk bakgrund. De umgicks under några dagar och blev senare vänner genom olika sociala medier och de bestämde sig för att gifta sig. Efter bröllopet år 2008 flyttade Azad till Sverige och började sakta men säkert lära känna sina nya kurdiska släktingar, både de som själva lämnat Turkiet och de som, liksom hans hustru, var födda i Sverige.

Azads umgänge med släkten i Sverige blev dock allt annat än en dans på rosor. Den turkiska nationalism han med självklarhet företrätt i en turkisk kontext ifrågasattes starkt av släktingar, som i första hand identifierade sig som kurder. Azad hävdade sin rätt att tala turkiska, men släktingarna vägrade då svara på tilltal. Han lyfter fram en konkret situation där släktingarnas motstånd var kompromisslöst när det gällde att tala turkiska i hemmet.

När jag besökte min frus familj, sa min frus lillebror till mig ”Merheba” (hej) på turkiska och hans pappa blev arg på honom. Han sa till honom att inte prata turkiska hemma. Jag sa till honom att han var en kurdisk rasist.

För Azad framstod släktingarna således som ett slags kurdiska ”rasister”. Umgänget med släkten blev allt besvärligare och till slut fick det svåra konsekvenser för äktenskapet. Kärleken till hustrun fick Azad att anstränga sig vid umgänget med släkten. Det visade sig att allt underlättades om de alla träffades för att titta på fotboll. Det gemensamma intresset gjorde att de till och med kunde se turkiska lag spela utan att bli osams. Azads favoritlag är Istanbullaget Fenerbahce.

Azad berättar att det var när han tittade på fotboll tillsammans med släkten som tanken slog honom; varför bildade de inte ett fotbollslag ihop?

Jag började känna mig som kurd när jag bildade fotbollsklubben. Vi satt cirka 25 personer hemma hos en familj i [en sydsvensk stad] och kollade på fotboll och jag sa varför vi inte bildar en fotbollslag eftersom det är mycket lättare att bilda en fotbollsförening i Sverige än i Turkiet.

Genom fotbollsklubben fick de något gemensamt att utgå ifrån i syfte att umgås och knyta band enligt Azad. Fem av killarna framför tv:n bestämde sig för att gemensamt starta en klubb. Azad fick dock acceptera att laget fick en kurdisk identitet med den kurdiska flaggans färger som grund för klubbmärket. Han fick i uppdrag att ordna med ett klubbemblem och att vid sin närstående resa till Adana ordna med upptryckning av matchtröjor. Inga problem menade Azad, men resan till Adana skulle visa sig bli en resa i många dimensioner, långt utöver den fysiska förflyttningen från Sverige till Turkiet. Vi återkommer till detta.

Assimilationspolitik: Att göra turkar av kurder

Azads starka samhörighetskänsla med turkisk nationalism kan framstå som märklig i kontakten med hans nya svensk-kurdiska släktingar. Men givet den kurdiska historien i Turkiet är den inte så märklig. I efterföljden av Turkiets bildande år 1923 påtvingades alla turkisk identitet som en överordnad nationell identitet. Sedan år 1924 har Turkiets politik gentemot kurder präglats av systematisk assimilationspolitik och ett förnekande av kurdisk identitet. Denna turkiska nationalism anammade Mustafa Kemal Atatürks idéer om nationell befrielse, sekularism och modernisering. Som ett resultat av ”turkifieringsprocessen”, förbjöds år 1924 kurdernas språk, skolor, organisationer, och skrifter.[5] Övergången från ett osmanskt imperium till en turkisk republik innebar en nationell homogenisering på bekostnad av kulturell och religiös mångfald. Azad säger så här om svårigheterna med att använda kurdiska i det turkiska samhället.

I Turkiet kunde jag inte prata kurdiska med kurder. Det går absolut inte. Det är inte fritt. Om polisen kom eller andra turkar kom när vi pratade kurdiska, så bytte vi direkt till turkiskan.

”Ett språk, ett folk och en flagga” blev slagord för den nya republiken. Alla grupper inom Turkiet fick bekänna sig till slagord som ”lycklig är den som kallar sig för turk” eller att ”en turk är värd hela världen”. Den turkiska statens politik och förtryck mot kurdiska språk har beskrivits som språkutrotning (linguicide).[6]

År 1984 påbörjade Kurdistans Arbetarparti (PKK) en väpnad kamp mot den turkiska staten, som har resulterat i nästan 40 000 dödsoffer totalt på båda sidor. På grund av den väpnade konflikten har den turkiska staten tömt tusentals kurdiska byar och förflyttat dess befolkning till områden i västra Turkiet.[7] Den turkiska staten har undvikit att hänvisa till motståndet mot staten som kurdiskt, utan har beskrivit konflikten i termer av ”efterblivenhet”, ”traditionalism”, ”stammar”, ”banditer”, ”shejker”, ”terrorism”, ”laglöshet”, ”separatism”, ”bergsturkar”, och ”den sydöstra frågan”.[8] Denna strategi kännetecknas av undertryckande-tystnad-frånvaro av kurdiskhet för att beröva kurderna möjligheten till en röst i historien, och bygger dels på idén att förneka kurdisk identitet[9], dels på den turkiska statens ambitioner att skapa en ”turk av kurden” genom en intensiv assimileringspolitik där utbildningsväsendet, tvångsförflyttningar och etablering av turkiska skolor i kurdiska områden haft en framträdande roll.

När Azad berättar om sin identifikation i Turkiet så betonar han sin starka lojalitet till en turkisk identitet:

90 procent av mina vänner var turkar och tio procent var kurder från bostadsområdet där jag bodde. Jag brukade gå ut med den turkiska landslagströjan och heja på Turkiet och kurderna brukade titta konstigt på mig och sa till mig att vad jag höll på med och varför jag har den turkiska landslagströjan på mig och varför jag hejar på Turkiet.

Givet den inställning som Azad ger utryck för ovan har den turkiska strategin inte varit helt misslyckad. En del kurder har anammat en turkisk identitet och turkiska språket. För Azad förknippades det kurdiska med fattigdom och sämre möjligheter till ett gott liv, men även med en stigmatiserad kulturell identitet förknippad med efterblivenhet. Han valde därför aktivt att tona ner både sin arabiska och kurdiska bakgrund till förmån för en turkisk identitet. I ett turkiskt sammanhang är kurdiskhet inte bara en form av etnisk markör, utan i stor utsträckning även en klassmarkör. Etniskt förtryck går således hand i hand med klassförtrycket för många kurder i Turkiet.

Internaliserat förtryck

I ljuset av en turkisk assimilationspolitik blir teorier om internaliserat förtryck användbara i syfte att förstå hur kurder förhåller sig till en turkisk identitet. Teorier om internaliserat förtryck kan utgå ifrån en psykologisk eller en sociologisk ansats. En psykologisk ansats till internaliserat förtryck fokuserar på individer tillhörande etniska grupper och sätten de internaliserar etniska stereotyper, värden, föreställningar och ideologier som den dominerande gruppen omhuldar. Konsekvenserna av internaliserat förtryck för individen tenderar att leda till bristande självkänsla, självförakt, avsaknad av respekt gentemot och distansering från sin gruppidentitet.[10] En sådan psykologisk ansats till internaliserat förtryck förefaller inte stämma in på Azads självförståelse så som den framträder i hans berättelse.

Till skillnad från en psykologisk ansats fokuserar en sociologisk förståelse av internaliserat förtryck på hur strukturella och kulturella mekanismer upprätthåller och reproducerar systemiska processer av dominans i samhället.  Det är inte enbart genom tvång och öppet undertryckande som dominerande grupper vinner förtyckta gruppers samtycke till en social ordning, utan det sker även genom att en överordnad grupp kontrollerar dominerande berättelser genom reproducering av specifika ideologier och kontroll av viss kunskapsproduktion. När en överordnad grupp har uppnått någon form av hegemoni eller samhällelig konsensus för sin ideologi och berättelse tenderar dess identitetspolitik att genomsyra sociala normer, organisatoriska praktiker, byråkratiska procedurer och kunskapsproduktion i samhället.

Azad beskrev spänningen mellan olika identiteter i inledningen till den här artikeln där han berättar att han aldrig såg sig som något annat än turk samtidigt som han beskriver att hans far talade kurdiska, men aldrig tvingade sina barn att vara kurder. Han beskriver även hur han brukade säga till sina vänner att hans far är kurd och hans mor är arab, men han själv är turk.

Azad beskriver följaktligen sin identitet som i konflikt med sina föräldrars och den dominerande kurdiska miljön han växer upp i. Den dominerande gruppens berättelse framställs som överordnad de egna föräldrarnas berättelser. Det förefaller vara så att den turkiska statens ambition att bygga upp en för alla gemensam och överordnad identitet har lyckats i fallet Azad.

I ett samhälle får internaliserat förtryck till följd att psykisk, materiell och kulturell makt samt privilegier reproduceras och förstärks eftersom en dominerande grupp har generaliserat sin partikulära identitet genom kulturell och ideologisk hegemoni. Det bör betonas att det inte endast är dominerade grupper som internaliserar värden som kan anta förtryckande former mot dem själva, utan det gäller även dominerande grupper som kan internalisera värden vilka bekräftar tanken om en egen kulturell överlägsenhet som naturlig och normal.[11] När en dominerande grupps maktposition och privilegier ifrågasätts och utmanas, tenderar grupper att bli defensiva. Med andra ord, medan förtryckta grupper internaliserar sin underordning, så tenderar dominerande grupper att internalisera sin överordnade maktposition som en naturlig social ordning.[12]

Att förhandla identiteter

Frågor om vilka vi är och vilka de andra är, vilka vi inte kan eller bör vara, är betydelsefulla i formandet av identiteter och tillhörighetspolitik vars mål är att skapa kollektiva och individuella identiteter.[13] Till exempel utgör nationalism en speciell tillhörighetspolitik som syftar till att skapa föreställningar om en nation. De avgränsningar som Azad gjort mellan olika identiteter i sin turkiska kontext stöter på problem med de nya släktingarna i Sverige. Han har vant sig vid att förhandla sitt medborgarskap och bejaka sin turkiskhet i syfte att uppnå en villkorad acceptans av honom som turk. Detta har bidragit till ett behov av att utmana och demonstrera lojalitet gentemot turkisk nationalism och identitet. Azad berättar, som nämnts ovan, att han tillrättavisar kurder som hånar den store turkiske ledaren Atatürk, men i Azads berättelse finns också ett mått av trots när han fortsätter att tala turkiska även när alla ber honom att låta bli. Liksom han tidigare i Turkiet med stolthet burit det turkiska fotbollslandslagets tröja för att markera sin turkiskhet inför sina kurdiska släktingar och vänner vill han nu skylta med sin turkiskhet inför släktingar och vänner i Sverige.

Kontakterna med Sverige blir en vändpunkt i Azads individuella tillhörighetspolitik. Av avgörande betydelse är åsikten bland hans hustrus släktingar att det inte är passande för en kurd att prata turkiska med andra kurder eftersom det för dem ses som ett uttryck för den turkiska statens förtryck och assimilationspolitik. Azads ambivalens inför sin språkanvändning kommenterar han såhär.

Jag har inte känt känslan av att se skillnad mellan kurd och turk i Turkiet, det var i Sverige jag lärde mig att få den här känslan. Jag gifte mig med en kurdisk tjej och flyttade till Sverige. Hennes familj tvingade mig att prata kurdiska. De pratar kurdiska och jag pratar också kurdiska. Jag kan även arabiska genom mamma och hennes familj. Min frus pappa har arbetat med Röda Halvmånen. Jag kan säga att han var som en kurdisk rasist. Han sa till mig att inte prata turkiska och prata kurdiska istället.

Azad vittnar om att han har svårt att förhålla sig till de dubbla kraven och polariseringarna mellan turkisk och kurdisk tillhörighetspolitik. Å ena sidan förefaller Azad inte uppfatta att de alternativa berättelser han möter hos sina släktingar är formerade i konflikt med den turkiska statens assimilations- och förnekandepolitik gentemot kurder och andra icke-turkiska grupper. Å andra sidan kan han inte se att de alternativa berättelserna är beroende av den svenska kontexten. I Sverige har det varit möjligt för kurder från Turkiet att successivt arbeta fram egna berättelser om kurdisk identitet som inte utgår ifrån föreställningar om turkisk hegemoni. Dessa identifikationsmönster har uppstått i relation till de svenska och turkiska samhällena, där det svenska har erbjudit en grogrund och det turkiska utgjort en motpol. I detta sammanhang blir krocken med det turkiska påtaglig och det får Azad att uppfatta sina släktingar som kurdiska ”rasister”. Azad ger uttryck för en möjlig omedvetenhet om att Sverige i stor utsträckning kan uppfattas som ett utsträckt Kurdistan. I Sverige har det kurdiska språket kurmanji fått en renässans och fortsatt utveckling till stora delar beroende på att det varit möjligt och aktivt uppmuntrats.[14] Bland de miljoner kurder som har lämnat sina hemländer främst på grund av politiskt förtryck och auktoritära regimer i Mellanöstern har närmare hundratusen sökt skydd i Sverige. Nationella sammanhang, auktoritära eller demokratiska, och politisk eller samhällelig position, majoritet eller minoritet, före invandring och efter invandring har således central betydelse för kurders identitetsformering.[15]

De olika berättelserna eller förståelsehorisonterna som Azad och hans nya släktingar har blir svåra att förena. Relationerna mellan Azad och hans kurdiska släktingar och vänner i Sverige var svårförhandlade och förslaget om en gemensam fotbollsklubb blir i Azads berättelse en möjlig väg framåt. Det är dags att återvända till Azads resa efter fotbollströjor i Adana.

När en fotbollströja blir markör för terror

Väl på plats tillbaka i Adana fick Azad successivt uppleva problemen med att föra fram en kurdisk identitet. Inget av alla de grafiska företag han besökte ville befatta sig med ett emblem som hade den kurdiska flaggans färger som bärande element.[16] Under vandringen mellan olika grafiska företag växte bit för bit en medvetenhet fram hos honom om vad det betyder att inneha en kurdisk identitet i Turkiet. Han, som var den främsta av turkiska nationalister, fick inte ens hjälp att göra ett emblem som skulle användas i Sverige, på grund av att det innehöll ”fel färger”, nämligen den kurdiska flaggans färger. Azad beskriver sina erfarenheter i Adana.

Jag tog min ritning till Adana i Turkiet och gick till många grafiker för att rita logotypen men ingen av dem ville rita den eftersom det finns en kurdisk flagga med. De ville inte ha problem med polisen och de sa att det är förbjudet med den kurdiska flaggan.  Jag sa till dem att det inte är Kurdistans karta utan Skånes karta.

Till slut kom han till ett grafiskt företag och tryckeri som ägdes av en turkisk nationalist med MHP:s flagga hängande i lokalen. Azad blev av chefen och innehavaren hänvisad in i kontorslandskapet där uppemot 20 grafiker arbetade. Azad tog fasta på den av dem som såg mest kurdisk ut och smög fram sin skiss. Efter att grafikern tittat sig omkring ordentligt fick Azad äntligen hjälp med att utforma sin idé till emblem för fotbollsklubben. Han fick det färdiga emblemet skickat till sig med e-post, grafikern raderade filen från sin dator och Azad lämnade företaget.

Från den grafiska byrån gick han till ett tryckeri för att få logotypen upptryckt. Innehavaren till tryckeriet var av arabiskt ursprung och kände inte till den kurdiska flaggans färger. Azad tryckte där upp 100 emblem och gick sedan till en sportaffär som ägdes av en tidigare lärare till honom på universitetet. Han sa sig inte sympatisera med den kurdiska saken men var ändå villig att sy upp tröjor i dessa färger och att sy på emblemen. Han lovade att höra av sig.

Efter några dagar fick Azad ett telefonsamtal och han var tvungen att komma till butiken omedelbart. Väl där väntade en man ur den turkiska enheten för terrorbekämpning utrustad med ammunitionsbälten i ett kryss över bröstet och en kalashnikov i handen. Han undrar vem Azad var och vilken kurdisk terrorgrupp han tillhörde. Azad beskriver händelsen.

Jag kollar på honom och tänker att han måste vara en idiot. Hur kan han ställa en sådan fråga? Jag tänkte att PKK inte kan kriga mot dem i shorts och matchtröjor uppe i bergen och skogen. Jag sa till honom att respektera min matchtröja och han tog mig i kragen och det blev ett bråk mellan oss.

Dessutom, menar Azad, stod ju Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan med den kurdiska flaggan bakom sig vid en fotografering i Erbil med irakiska Kurdistans president Masoud Barzani några dagar tidigare.

Milismannen ringde sin sambandscentral och fick order att omedelbart släppa Azad. Azad påstår att det har att göra med att han under sin studietid arbetade för den turkiska säkerhetstjänsten MIT. Han tog med sig tröjorna och åkte kort därefter till flygplatsen i Adana. Där blev han stoppad och förhörd, återigen om tröjorna. Han blir försenad och får boka om sitt flyg till Istanbul. Väl framme i Istanbul stoppas han återigen och förhörs om färgerna på spelartröjorna. Han missade på nytt planet och blir ombokad på en senare avgång. På vägen mellan Istanbul och Köpenhamn växte sakta men säkert en stor tveksamhet inför det turkiska fram, berättar Azad, och samtidigt en större förståelse för det kurdiska motståndet. När han för tredje gången blir negativt särbehandlad vid ankomsten till Köpenhamn beroende på en väska med fotbollströjor, blir brytningen med den turkiska nationalismen total.

Efter denna händelse så sa jag till mig själv och alla: Jag är kurd, jag är 100 procent kurd. Jag är absolut kurd. I Turkiet kände jag inte att jag var kurd under 20 år. Men i Sverige så har jag förstått varför vi kurder krigar mot turkarna och vad de gör med kurder. Kolla vilka idiotiska grejer de gör på grund av en matchtröja. (…) Jag blev kurd för tre år sen och började känna mig som kurd när jag bildade fotbollsklubben. Jag har kommit till Sverige och blivit kurd och jag har förstått att jag har gjort fel under 20 år i Turkiet att inte vara kurd.

Enligt Azad innebär resan till Adana och tillbaka till Sverige att han omdefinierar sin tillhörighet. Han har gått från att vara turkisk nationalist till att identifiera sig som 100 procent kurd. Migration, föreningsliv, fotboll och närvaron av en starkt politiserad kurdisk diaspora och släktskap är viktiga faktorer bakom Azads identitetsfärd och de förskjutningar som skett i hans identifikationsriktning mellan turkisk nationalism och kurdisk tillhörighetspolitik. Hans berättelse åskådliggör dynamiken och komplexiteten vid identitetsformering och betydelsen av internaliserat förtryck och konstruerade föreställningar, som ofta drabbar dominerade grupper.

Bildandet av fotbollsklubb som Azads verktyg för förändring av tillhörighet

När Azad stiger ur, eller tvingas stiga ur, sin identitet som turkisk nationalist och istället ikläder sig en roll som står i motsatsställning till denna ställs han inför ett flertal besvärliga situationer. Något som kan förefalla så oskyldigt som färgen på fotbollströjor, som han ska låta sy upp i syfte att sammanjämka sin egen identitet med sina släktingars, visade sig vara sprängstoff. Fotboll och fotbollströjor blir för Azad någon form av mellanposition som han förhandlar fram. I ett turkiskt sammanhang, som han räknar som sitt, visar det sig vara allt annat än en mellanposition. Med fotbollströjor i väskan får han nya perspektiv på sin egen identitet och ett byte av position blir något oundvikligt.

Den roll som en svensk kontext spelar för Azads positionsförflyttning måste också tas i beaktning. Det är i ett svenskt sammanhang som mötet med kurdiska släktingar sätts på sin spets och utifrån denna blir spänningen mellan turkisk och kurdisk identitet tydlig.

Fotbollströjor och tillhörighetspolitik

Som exemplet med Azad visat finns det flera dimensioner av tillhörighetspolitik i samband med det till synes oskyldiga bildandet av en fotbollsklubb och vid införskaffandet av utrustning. Sport och fotbollsföreningar är integrerade delar av de flesta samhällen och både styr och styrs av det omgivande samhället.[17] För Azad blir bildandet av fotbollsklubben identitetsmarkören som för honom närmare sina släktingar och vänner i Sverige. Men fotbollsklubben för honom samtidigt bort från tidigare betydelsefulla identitetsmarkörer, såsom turkisk nationalism. Fotboll blir ett slagfält för överordning och underordning av identiteter där framgångar och förluster får en central betydelse för grupptillhörighet och stolthet.

Azad är man och fotboll uppfattas förvisso ofta som något maskulint. Azads och fotbollslagets sammanhang av förhandling och konstruerande av identitet är emellertid till viss del köns- och generationsöverskridande utan att det har berörts i den här artikeln. Azad berör inte heller dessa frågor i sin berättelse mycket beroende på att vi som intervjuat inte i nuläget valt att fokusera på dessa aspekter. I fortsatta studier av fotboll och tillhörighetspolitik är det högt prioriterat att genusaspekter ges en framträdande plats.

Den här artikeln har visat hur komplext och sammanflätat med det omgivande samhället identitetsformering och tillhörighetspolitik kan vara för en enskild individ.[18] Bildandet av en fotbollsklubb banade väg för ett ifrågasättande av Azads tidigare etablerade turkiska identitet och utgjorde en förutsättning för skapandet och anammandet av en kurdisk identitet i ett diasporiskt sammanhang.[19] Det är en identitetskonstruktion som sker i Sverige och i detta sammanhang kopplas vad det innebär att vara kurd till historia, behov, möjligheter och förväntningar i en ny miljö.[20] Skapandet av en klubb i Sverige med anknytning till kurdisk identitet och användandet av kurdiska symboler är även intimt förknippad med en strävan mot positiv offentlig synlighet och ett politiskt erkännande för kurder i det svenska samhället.[21] De under senare år nystartade svensk-kurdiska fotbollsklubbarna som Uppsala-Kurd FK och Dalkurd FF har som mål att bevara en länk med kurdisk identitet men också att understryka svensk-kurdernas närvaro i Sverige.[22] Ett mål som även uttalats av enskilda svensk-kurdiska elitspelare som Jiloan Hamad – lagkaptenen för de svenska mästarna år 2013, Malmö FF.

Ovanstående understryker hur komplex identitetsformering och tillhörighetspolitik är i praktiken. Väl värt att notera är att vi då inte ens diskuterat vad som händer efter Azads hemkomst till Sverige och hur fotbollströjorna och relationen till släkten fortsätter att ge upphov till nya förhållningsätt och tankar om vad det innebär för honom att vara kurd. Men det får bli en senare historia.

Copyright © Barzoo Eliassi, Dan-Erik Andersson, Leif Stenberg 2014


Referenser

  • Ahmadzadeh, Hashem: Nation and novel: A study of Persian and Kurdish narrative discourse. Uppsala University: Uppsala, 2003.
  • Alinia, Minoo: Spaces of diasporas: Kurdish identities, experiences of otherness and politics of belonging, Göteborgs universitet: Göteborg, 2004.
  • Anthias, Floya, Where do I belong? Narrating collective identity and transnational positionality”, i Ethnicities. Vol 2. No. 4 (2002),.
  • Eliassi, Barzoo, Mellan tillhörighet och exkludering. Identitetsformering och motstånd bland unga kurder i Sverige. ”, Locus. Vol. 3. (2012), s. 32-50.
  • Eliassi, Barzoo: Contesting Kurdish identities in Sweden. Quest for belonging among Middle Eastern youth. New York: Palgrave Macmillan, 2013.
  • Fraser, Heather, ”Doing narrative research: Analysing personal stories line by line”, i Qualitative Social Work. Vol. 3. No. 2. (2014).
  • Gunez, Gengiz: The Kurdish national movement in Turkey. From protest to resistance. London: Routledge, 2012.
  • Hammack, Phillip, ”Narrative and the politics of meaning”, i Narrative Inquiry. Vol. 21. No. 2. (2011).
  • Hassanpour, Amir, ”Modernity, popular sovereignty and the Kurdish question: A rejoinder to Argun”, i Journal of Muslim Minority Affairs. Vol. 19. No. 1. (1999),.
  • Holmes, Michael, Symbols of national identity and sport: The case of the Irish football team”, i Irish Political Studies. Vol 9. No. 1 (1994).
  • Houston, Christopher: Kurdistan: Crafting of national selves. Bloomington, Indiana University Press, 2008.
  • Kendall, Gavin & Osbaldistan, Nick: ”’You are not fit to wear the shirt’: Towards a cultural sociology of the football shirt”, i Social Causes, Private Lives: Proceedings of the Australian Sociological Association Conference, 2010.
  • Khayati, Khalid, From victim diaspora to transborder citizenship? Diaspora formation and transnational relations among Kurds in France and Sweden, Linköpings universitet: Linköping, 2008.
  • Pease, Bob: Undoing privilege. Unearned advantage in a divided world. London: Zed Books, 2010, s. 28.
  • Polletta, Francesca, ”’It was like a fever …’ Narrative and identity in social protest”, i Social  Problems. Vol. 45. No. 2 (May 1998).
  • Pyke, Karen, ”What is internalized racial oppression and why don’t we study it? Acknowledging racism’s hidden injuries”, i Sociological Perspectices. Vol. 53. No. 4. (2010).
  • Tappan, Mark, ”Reframing internalized oppression and internalized domination: From the psychological to the sociocultural”, i Teachers College Record. Vol. 108. No. 10. (2006).
  • Wahlbeck, Östen: Kurdish diasporas: A comparative study of Kurdish refugee communinties, Macmillan: London, 1999.
  • Yeğen, Mesut, ”’Prospective-Turks’ or ’Pseudo-citizens’: Kurds in Turkey”, i Middle East Journal. Vol. 32. No. 2. (2009).
  • Yuval-Davis, Nira: The politics of belonging. Intersectional contestations. Los Angeles: Sage, 2011.

 


[1]    Intervjun är genomförd inom ramen för vår forskning om ”Fotboll och identitetspolitik” vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. I projektet studerar vid främst fotbollsklubbar i Sverige med anknytning till Mellanöstern och hur individer och grupper i dessa klubbar identifierar sig i och genom fotboll och hur de förhandlar de gränsdragningar som identitetsformering implicerar i Mellanöstern och Sverige. Projektet genomförs med generöst stöd av Magnus Bergvalls Stiftelse och Åke Wibergs Stiftelse.

[2]    Polletta, Francesca, ”’It was like a fever …’ Narrative and identity in social protest”, i Social  Problems. Vol. 45. No. 2 (May 1998), s. 69-85.

[3]    Fraser, Heather, ”Doing narrative research: Analysing personal stories line by line”, i Qualitative Social Work. Vol. 3. No. 2. (2014), s. 179-201.

[4]    Hammack, Phillip, ”Narrative and the politics of meaning”, i Narrative Inquiry. Vol. 21. No. 2. (2011), s. 173-201.

[5]    Houston, Christopher: Kurdistan: Crafting of national selves. Bloomington, Indiana University Press, 2008.

[6]    Hassanpour, Amir, ”Modernity, popular sovereignty and the Kurdish question: A rejoinder to Argun”, i Journal of Muslim Minority Affairs. Vol. 19. No. 1. (1999), s. 105-114.

[7]    Gunez, Gengiz: The Kurdish national movement in Turkey. From protest to resistance. London: Routledge, 2012.

[8]    Yeğen, Mesut, ”’Prospective-Turks’ or ’Pseudo-citizens’: Kurds in Turkey”, i Middle East Journal. Vol. 32. No. 2. (2009), s. 597-615.

[9]    http://www.kurdishglobe.net/article/1CE615C02771E77D959606FC4110037D/Talks-and-Articles-on-Kurdish-Nationalism-.html (2014-03-17).

[10]   Tappan, Mark, ”Reframing internalized oppression and internalized domination: From the psychological to the sociocultural”, i Teachers College Record. Vol. 108. No. 10. (2006), s. 2115-2144.

[11]   Pyke, Karen, ”What is internalized racial oppression and why don’t we study it? Acknowledging racism’s hidden injuries”, i Sociological Perspectices. Vol. 53. No. 4. (2010), s. 551-572.

[12]   Pease, Bob: Undoing privilege. Unearned advantage in a divided world. London: Zed Books, 2010, s. 28.

[13]   Yuval-Davis, Nira: The politics of belonging. Intersectional contestations. Los Angeles: Sage, 2011, s. 14.

[14]   Ahmadzadeh, Hashem: Nation and novel: A study of Persian and Kurdish narrative discourse. Uppsala University: Uppsala, 2003.

[15]   Eliassi, Barzoo: Contesting Kurdish identities in Sweden. Quest for belonging among Middle Eastern youth. New York: Palgrave Macmillan, 2013 s. 9.

[16]   För mer om fotbollströjor och fotbollströjors emblem och dess betydelse som till exempel national symbol, se Kendall, Gavin & Osbaldistan, Nick: ”’You are not fit to wear the shirt’: Towards a cultural sociology of the football shirt”, i Social Causes, Private Lives: Proceedings of the Australian Sociological Association Conference, 2010.

[17]   Holmes, Michael, Symbols of national identity and sport: The case of the Irish football team”, i Irish Political Studies. Vol 9. No. 1 (1994), s. 81-98.

[18]   Anthias, Floya, Where do I belong? Narrating collective identity and transnational positionality”, i Ethnicities. Vol 2. No. 4 (2002), s. 491-514.

[19]   Wahlbeck, Östen: Kurdish diasporas: A comparative study of Kurdish refugee communinties, Macmillan: London, 1999.

[20]   Alinia, Minoo: Spaces of diasporas: Kurdish identities, experiences of otherness and politics of belonging, Göteborgs universitet: Göteborg, 2004.

[21]   Eliassi, Barzoo, Mellan tillhörighet och exkludering. Identitetsformering och motstånd bland unga kurder i Sverige. ”, Locus. Vol. 3. (2012), s. 32-50.

[22]   Khayati, Khalid, From victim diaspora to transborder citizenship? Diaspora formation and transnational relations among Kurds in France and Sweden, Linköpings universitet: Linköping, 2008.

 

 

1 comment on this postSubmit yours
  1. This is a really interesting article and very important phenomenon in the society. In today’s world where people are moving around, across countries, and continents, acculturation of immigrants is essential to creating better individuals, groups and societies.

    Sport definitely seems to be a great tool in this directions and its different aspects need to be researched more thoroughly so that the policy makers and organizations can create policies that can benefit both minorities and the society and aim to facilitate pro social and adaptive integrative patterns on both side.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message