Svenska idrottsplatser på kaffebordet
– en k-spaning med fria associationer

Nils-Olof Zethrin
Fil dr i historia

Idrottsplatsen i våra hjärtan är inte en bok med vetenskapliga pretentioner. Däremot utgör den en kåserande kulturhistoriskt vindlande exposé över delar av den svenska idrottshistorien sedd genom nästan 200 idrottsplatser. Dessa presenteras i ord och bild som syftar till att ge en vink av ett historiskt sammanhang. Ofta ges en smak av någon kuriositet som kan kopplas till anläggningen eller dess omgivning. Samtliga anläggningar rankas för att vägleda läsaren och stimulera till besök på platsen under idrottshistoriska exkursioner. Boken har karaktären av textrik ”coffee table”-bok.

Jag behandlar inte boken som ”coffee table”-bok, mer än att ge den omdömet. Den är riktigt rolig att bläddra i, texterna är ibland mycket fyndiga, men ofta är författarnas tankebanor en aning för associativa för att ens rudimentärt kunna kopplas till den idrottsmiljö som behandlas. Ett typexempel på detta är när Vikingalunden på Väddö i Norrtälje kommun blott behandlas på några få rader av två sidor text. Sidor som i övrigt nästan uteslutande behandlar sjöfarten på Ålands hav och den så kallade postrodden under 1600-, 1700- och 1800-talen mellan Åland och orten Grisslehamn 20 km norr om idrottsplatsen. Författarnas ständiga associationer utan egentlig sammanhållande tråd gör tyvärr att vissa texter inte känns helt genomarbetade, medan andra är stilmässigt träffsäkra. Detsamma gäller det rika bildmaterial som upptar en stor plats i boken.

Boken har inte pretentionen att utgöra en systematisk undersökning och problematisering av de svenska idrottsplatsernas utveckling. Därför leder det fel att behandla boken som en sådan. Dess ambition är att presentera ett stort antal idrottsplatser i ord och bild samt ge dem ett betyg som underlag till egna exkursioner. Den enda egentliga systematiken i boken är att idrottsplatserna presenteras landskapsvis och att det handlar om utemiljöer.  Bokens undertitel refererar till ”k-spaning” som är ett koncept som Göran Willis använt i många sammanhang. Det är denna spaning som håller boken samman. Författarna spanar runt på platserna efter kuriositeter och kulturella uttryck.

Det är således författarnas k-spaning på ett stort antal platser som ger boken dess värde ur ett mer idrottsvetenskapligt och idrottshistoriskt perspektiv. Den utgör, tillsammans med ett fåtal andra böcker, en ingång för andra forskare att uppmärksamma, studera och problematisera idrottsanläggningar genom historien. Det behövs ingångar till att hitta intressanta idrottsmiljöer ur en rad olika perspektiv, från var de ligger rent fysiskt till arkitektoniska kvaliteter. Den vetenskapligt orienterade litteraturen i Sverige ger få ledtrådar till att finna idrottsanläggningarnas historia. Idrottsplatsen i våra hjärtan hjälper oss att finna stigar till ett stort urval av anläggningarna trots att författarna inte drivits av ett mer systematiskt, kategoriserande och problematiserande syfte.

Just det faktum att boken utgör en kartering och att den kan vara användbar för en forskare visar på en brist som finns både i historisk och samtidsorienterad idrottsforskning. Det behövs mer studier kring den infrastruktur av idrottsanläggningar som utgör förutsättningen för den organiserade idrotten i Sverige. Vi har sett vetenskapliga studier av olika aspekter av idrottens utveckling i Sverige och av idrotten i vår nutid, men studiet av anläggningar och miljöer är stadigt satt för fäfot på ett sätt som inte motsvaras i grannländer som Norge och Danmark.

När forskare och debattörer idag diskuterar och analyserar idrottspolitiken glöms nästan alltid anläggningarna bort. Ja, inte bara anläggningarna, utan även kommunerna som genom historien varit idrottens huvudfinansiär just via att stå för idrottens infrastruktur. Istället riktas oftast intresset mot den statliga idrottspolitiken eller mot Riksidrottsförbundets göranden. Därmed glöms själva kärnan i det offentliga stödet till idrotten bort. Detta illustreras av att det statliga idrottsanslaget idag ligger kring 2 miljarder kronor årligen. Ett stöd som idrottsrörelsen använder till organisationsstöd, utbildningar, utveckling och aktivitetsstöd. Ungefär lika mycket skjuter sedan kommunerna till i kontantstöd till idrottsföreningarna. De stora kostnaderna ligger dock i anläggningarna. År 2016 investerade kommunerna 3.6 miljarder kronor i kultur och idrottsanläggningar och driftskostnaderna hos kommunerna för idrotts- och fritidsanläggningar låg på 11.6 miljarder kronor. Hur dessa förhållanden sett ut genom idrottens historia vet vi inte och vi vet egentligen inte hur anläggningsbestånden utvecklats i förhållande till lokala och regionala förutsättningar. Det enda vi egentligen vet om anläggningarna är att de är stabila artefakter som genom sin utformning påverkar hur idrotten gestaltar sig, vilka ideal som kan formas där och vilken idrott som överhuvudtaget kan bedrivas. Anläggningarna ger möjligheter, men de är också begränsande. Vi väntar fortfarande på historiska och samtida studier av hur anläggningarna till exempel formar genusrelationer, tävlingsideal och träningsförutsättningar.

Det är ur ovanstående perspektiv som Göran Willis, Roland Åmans och Mats Tallkvist kan utgöra ett underlag för idrottsvetenskapliga exkursioner till en alldeles alltför outforskad del av den svenska idrottens historia. Nästan varje uppslag i boken ger ett uppslag till djupare studier. Varför inte rikta mer intresse åt Svedboäng i Sala kommun som med sin säregna entréskylt lockar in till en idyllisk idrottsplats utan åskådarläktare, men med dansrotunda och paviljong för gevärsskytte och pilkastning, eller mot den idrottsplats i Falköping med ett namn som antingen signalerar vikingavurm eller ordvitsande och heter Odenplan?

Copyright © Nils-Olof Zethrin 2017