Om fotboll som integration och makt – och Evita Peron – i Argentina

Johnny Wijk
Historiska institutionen, Stockholms universitet

År 1904 bildades fotbollsklubben ”Club Atletico Atlanta” i utkanten av Buenos Aires i Argentina. Nära 100 år senare drabbades klubben av en ekonomisk bankrutt som närapå raderade ut klubben helt, men den överlevde med ett nödrop och började långsamt byggas upp igen. Det är den yttre ramberättelsen i boken Futbol, Jews, and the Making of Argentina av Raanan Rein. Men studien innehåller som titeln anger mycket mer än berättelsen om en fotbollsklubb. Boken presenterar många parallella intressanta historiska trådar, men framförallt handlar det om vilken betydelse idrotten kan ha, i det här fallet främst fotboll, för att stärka en befolkningsgrupps identitet och för att underlätta social integrering i samhället. Boken är bitvis också delvis en skildring av Argentinas 1900-talshistoria sett ur ett minoritetsperspektiv.

Buenos Aires var länge en förhållandevis liten handelsstad som i slutet av 1800-talet hade runt 180 000 invånare. Vid ingången till 1900-talet började staden växa närmast explosionsartat och på 1910-talet hade befolkningen växt mångdubbelt till c:a 1,3 miljoner. En storstad växte fram bland annat tack vare en snabb invandring från Europa, främst från Spanien och Italien. I denna migrationsström fanns också en stor judisk invandring från Europa som sköt fart åren runt första världskriget, då c:a 100 000 judar kom, och direkt efter andra världskriget hade den judiska gruppen växt till 300 000 i Argentina. En stor andel av de judiska immigranterna sökte sig just till Buenos Aires och särskilt till ett speciellt område som fick namnet Villa Crespo. Denna förstad till Buenos Aires kom att bli ett område med stark judisk prägel och författaren hävdar att ett vanligt skämt i området fram mot 1900-talets mitt löd: ”Vad heter Israels huvudstad? – Villa Crespo!”

Stadsdelen Villa Crespo med dess fotbollslag Atletico Atlanta är den röda tråden genom boken, man kan säga att studien även är något av en hyllningsskrift till fotbollsklubben och dess 1900-talshistoria. Författaren lyfter fram klubben Atlantas stora betydelse som en naturlig samlingspunkt för de nyanlända immigranterna i Villa Crespo, och vad gällde andra och tredje generationens invandrare blev engagemanget runt klubben ett sätt för ungdomar att bibehålla sin judiska identitet och kultur parallellt med en argentinsk nationell identitet. Författaren Raanan Rein återkommer ofta just till att det handlade om olika parallella identiteter. Det var fullt möjligt att vara argentinsk nationalist och samtidigt känna stark tillhörighet med den judiska minoritetsgruppens kulturella gemenskap. Klubben Atletico Atlanta byggde ett stort klubbhus i förorten Villa Crespo, som även blev ett slags kulturhus för den judiska immigrantgruppen. Det anordnades ungdomsverksamhet, familjefester, filmkvällar och annan social gemenskap för bägge könen och alla generationer. Klubben utökade också sin verksamhet till några andra idrotter, t.ex. basket och friidrott, och breddade därmed sin medlemsbas, även om fotbollen förblev kärnan i verksamheten. I generation efter generation under hela 1900-talet kom klubben att vara ett nav för livet i Villa Crespo, särskilt då för den judiska befolkningsgruppen.

Det gick bra för Atlanta även rent sportsligt, A-laget för herrar i fotboll höll sig oftast i Argentinas högsta division, vid några tillfällen ramlade man ner i andra divisionen, men som regel var man ett mittenlag i förstaligan med en stor och entusiastisk hemmapublik. Fotbollen i Argentina har som bekant en intressant historia med start under sena 1800-talet där företrädesvis engelska sjömän och handelsmän bildade lag och spelade mot varandra. Fram mot 1930-talet bildades en professionell liga, och fotbollen under 1900-talet kan utan tvekan utpekas som en nationalsport som haft stor betydelse för den argentinska nationella identiteten, även på politisk nivå. Undertecknad har tidigare för idrottsforum.orgs räkning skrivit recensioner av böcker som behandlat idrottens betydelse som förstärkare av nationell identitet, bl.a. om ishockeyn i Kanada, simningen och tennis i Australien, basebollen i USA med flera exempel. I den internationella idrottshistoriska litteraturen finns många studier som lyfter fram nationella, regionala och även etniska aspekter kring idrott och identitet. Identitetsskapande är en av idrottens viktigaste samhällsfunktioner i ett globalt perspektiv. Boken om fotbollsklubben Atlanta i Buenos Aires kan placeras i detta fack och studien innehåller dessutom vissa kopplingar till fotbollens starka nationella position i Argentina. Tidigare forskning om argentinsk fotboll har främst fokuserat på de största och mest framgångsrika klubbarna som River Plate, Boca Juniors, Racing och Independiente, medan föreliggande studie av Atletico Atlanta istället är ett exempel på en mindre klubb med stark lokal identifikation.

På flera sätt kan man givetvis dra globala paralleller. Även i Sverige finns starka lokala identiteter till olika fotbollsklubbar. Som bekant finns studier som visar att det finns medlemmar och anhängare som uppger att den lokala klubben är den tydligaste identiteten i deras liv, i många fall starkare än den nationella tillhörigheten, och ibland även starkare än den till släkt och familj. Och i Sverige finns också många ”invandrarlag” där immigranter eller personer med rötter utomlands finner gemenskap och identitet, ibland etnisk, ibland geografisk. På så sätt kan integration och tillhörighet i det nya landet underlättas. Idrotten utför här en betydelsefull samhällsinsats vad gäller integration och meningsskapande som i mina ögon inte fullt ut uppmärksammas och värderas av myndigheter och övriga samhället.

Det finns givetvis även mycket som skiljer i historien om fotbollens förutsättningar i Latinamerika jämfört med våra nordiska förhållanden. Det mest slående torde vara den nära kopplingen till den politiska och ekonomiska makten. I historien om fotbollsklubben Atlanta i utkanten av Buenos Aires framgår att det redan från början var en arena även för samhällspolitisk makt. De personer som valdes som presidenter i klubben var antingen lokala framstående politiker eller framgångsrika företagare, ibland både och. Ordförandeskapet eller en styrelseplats i klubben gav en plattform till lokal berömmelse och karriär i samhället. När det handlade om att bygga en ny arena, klubbhus eller liknande var det ofta privata maktpersoner som stod bakom. Anläggningarna döptes också i allmänhet efter den aktuella personens namn.

Argentinas politiska historia är ju som bekant fylld av oroligheter, militärkupper och uppror. I en militärkupp 1943 ingick överste Juan Peron i militärledningen och han blev utnämnd till arbetsmarknadsminister i den nya regimen. Peron skaffade sig egen popularitet hos arbetarbefolkningen men hamnade i onåd hos kollegerna i militärregimen och sparkades ur regeringen. Peron hade dock folkets stöd och valdes till president i Argentina 1946, och införde en nationalistisk politik med stora kostsamma reformer riktade till de breda befolkningslagren. Politiken fick namnet peronism, och brukar beskrivas som en ideologi med en mix av fascism, socialism, nationalism. Vad har då detta med fotbollsklubben Atlanta att göra? Jo, två av styrelsemedlemmarna var nära lierade med Juan Peron och blev också ministrar i hans nya regering. När klubben ville bygga nytt stort stadion fick man generösa lån direkt av regeringen som undertecknades av Juan Peron personligen. Som tack för det blev han hederspresident i klubben. Och inte nog med det. Året innan hade Juan Peron träffat den vackra 25-åriga skådespelerskan Eva, även kallad Evita, och paret gifte sig snabbt. Evita engagerades av regeringen till olika välfärdsprojekt, även i slumområden, och blev snabbt en mycket populär person och tillika modeikon i hela landet. Atlantas nya stora stadion uppkallades efter Evita Peron och även en stor nationell ungdomsturnering i Villa Crespo fick hennes namn. Klubben i Buenos Aires utkant var således intimt förknippad med den politiska makten.

Perons stora sociala reformer försatte dock landet i svår ekonomisk knipa och han blev störtad i en ny militärkup 1955 och flydde till Spanien. Evita hade då redan avlidit i cancersjukdom endast 33 år gammal, och blev närmast helgonförklarad av det argentinska folket, en berömmelse som lever kvar än idag. Den nära kopplingen till Peron och peronismen blev dyrköpt för klubben Atlanta. Efter Perons fall var hans tidigare antagonister på krigsstigen och gjorde upp med hans bundsförvanter och här fanns även en antijudisk vinkling, då Perons anhängare inbegrep också judiska ekonomiska intressen. Klubben Atlanta med sin judiska kärna hamnade ute i kylan, och bl.a. förbjöds man använda sin arena på många år med hänvisning till svepskäl att den inte höll måttet säkerhetsmässigt. På 1960-talet hade klubben repat sig och nu var det andra starka politiska intressen som gick i spetsen. Det var en judisk man från Villa Crespo som blev ledare för det starka Kommunistpartiet, och snart också ordförande i klubben. Fotbollen blomstrade igen i högsta divisonen, stadion renoverades och bytte namn till kommunistledarens, Leon Kolbowski.

Berättelsen om en fotbollsklubb i Argentina med den bakomliggande strukturen och de nära kopplingarna till både politisk samhällsmakt och mäktiga ekonomiska intressen, leder onekligen tankarna till de i dessa dagar uppmärksammade mutskandalerna inom FIFA. Och även IOK har ju under många årtionden visat upp sig i sådana sammanhang på liknande tvivelaktiga sätt. Idrotten i det moderna samhället är helt enkelt en verksamhet med starka samhällsintressen och maktutövning, både ekonomisk och politiskt. I vilken mån är allt detta en främmande värld för den trygga folkhemsidrotten i Sverige? Vi känner till att det funnits och finns kopplingar mellan starka kommunpolitiker, näringslivet och den lokala idrottsklubben även här. Nog finns det olika former av maktpolitiska nätverk även inom den svenska idrotten. Men korruption och stora mutor? Nja, kanske det funnits vissa tvivelaktigheter när det t.ex. byggande av nya arenor på den lokala orten, men det känns ändock som det i så fall handlar om en helt annan division än de internationella exempel vi numer hör talas om. Men fler av studier som undersöker nätverk och samverkan mellan idrotten och lokalsamhälle-politik-ekonomi, som några befintliga studier om Malmö, Norrtälje och Örebro visat, vore berikande.

Boken Futbol, Jews, and the Making of Argentina, är knappast en kioskvältare för de strikt fotbollsintresserade. Men det är intressant läsning när det gäller idrotten i ett större samhällsperspektiv och den ger även en del funderingar på skillnader och likheter mellan Latinamerikas kultur och historia jämfört med våra nordiska förhållanden.

Copyright © Johnny Wijk 2015