Den första generationen feministiska idrottsforskare

Denna antologi är ett slags historieskrivning för den första generationen av feministiska idrottsstudier. Den tilltalar mig på många plan. Här finns viktiga reflektioner kring idrottens maktpolitiska dimensioner och kring vetenskapens möjligheter och begräsningar. Här finns även, vilket är ovanligt i genren, modigt uppriktiga och personliga berättelser. De påminner om att vi alla är barn av vår tid, men också om att förnyelse fordrar utmaning av de tysta ramarna i såväl vetenskapliga paradigm som akademiska hierarkier.

Innanför bokpärmarna samsas tolv skribenter, alla kvinnor och alla inflytelserika idrottsforskarpionjärer på den humanistisk-samhällsvetenskapliga sidan verksamma i Nordamerika, Europa och Nya Zeeland. På ett personligt sätt skriver de om vägen till och genom idrotten som forskningsfält. Sammantaget utmanar bidragen en rad (falska) dikotomier: privat kontra professionellt, politik kontra vetenskap, praktik kontra teori. Boken tycks, för att parafrasera 70-talsfeminismen, utropa ”Det personliga är [också] vetenskapligt!”. Samtidigt belyser dessa självetnografiska och självreflekterande texter hur personliga erfarenheter, i likhet med vetenskapliga paradigm, är sociokulturellt betingade snarare än givna.

Boken är löst organiserad som ett slags minnesskrift till den finska idrottssociologen Arja Laitinen, men bidragen förhåller sig i olika hög grad till hennes forskargärning. Flera nämner hennes inledningsanförande kring de egna erfarenheterna på ett manligt dominerat fält vid The International Congress of Movement and Sport in Women’s Life år 1987 som ett tillfälle som inspirerat dem och väckt beundran. Laitinen framförde då kritik mot överordnade manliga kolleger som satt i publiken. Här tydliggörs parallelliteten mellan kvinnors underordnade position inom idrotten och underordningen inom vetenskapssamhället.

Många av skribenterna började som adjunkter inom idrottslärarutbildning och inledde sedermera forskarutbildning för att höja sin status från en utsatt position. I många av berättelserna märks rörelsen bort från 1970-talets förhärskande positivistiska vetenskapsparadigm med dess betoning av siffror och ”objektivitet” i riktning mot mer kvalitativa studier. I feministisk teori och kvalitativ metodologi fann de ett sätt att låta personliga intressen och maktpolitiska ståndpunkter leda vägen till en meningsfull forskningsriktning. Man prövade sig fram till mer jämlika förhållningssätt gentemot forskningsdeltagare än vetenskapsmannaidealets kyliga distansering, också för att nå utanför de snäva akademiska sammanhangen.

Här formerades så småningom ett kunskapsfält: den feministiska idrottsforskningen, inspirerad av den andra vågens politiska feminism och ståndpunktsteorin. Ett kritiskt politiskt perspektiv omsattes till teoretiserad forskning vars legitimitet och giltighet hävdades trots anklagelser för att vara ovetenskaplig, emotionell och distanslös – ”typiskt kvinnligt”. Här upplevde man en större ärlighet, en mer ansvarstagande position där man inte behövde förneka det omöjliga i att som forskare ställa sig utanför sig själv.

Om man vill veta något om företrädesvis nordamerikansk feministisk idrottsforskning, vilken inom feministisk idrottsforskning generellt förödande ofta betraktas som ”den internationella”, är det här en relevant bok.

Som historiker fastnar jag kanske allra mest för Gertud Pfisters bidrag, en fascinerande berättelse om hennes sammanställande av Sophie Elliot-Lynns biografi. Elliot-Lynn var en engelsk överklasskvinna vars bravader som pilot (men även idrottare) gjorde henne ryktbar under 1920-talet. Pfister återger sin läsning och omläsning av hennes liv, där bitar faller på plats men också ändras och förskjuts i ett komplicerat pussel allteftersom nytt källmaterial lokaliseras och analyseras. Pfister reflekterar klokt kring det moraliska dilemmat i att skriva någon annans liv, då forskaren måste försöka att göra rättvisa åt såväl individens handlingsutrymme som åt strukturella begränsningar. Hur ska hon till exempel förhålla sig till Elliot-Lynns självbiografi som källmaterial? Ärligt redogör Pfister för sin besvikelse över denna färgstarka kvinnas avoga inställning till feminismen. Men självfallet kan vi inte kräva konsekvens av historiens subjekt. Hellre än att lägga till rätta utifrån vår tids privilegierade utsiktsposition måste vi försöka att återge dem som komplexa, ibland motsägelsefulla personer inbegripna i en ständig interaktion med sina sammanhang.Pfisters liksom andras bidrag understryker att forskarjaget naturligtvis inte på något absolut sätt kan separeras från personliga erfarenheter och intressen. För hur skulle en genomgripande reflektion kring det mångåriga deltagande etnografiska arbete som Nancy Theberge gjort med kanadensiska damishockeylaget the Blades kunna vara annat än – också – personlig? Theberges erkännande av detta förhållande utgör en förutsättning för en fruktbar diskussion om relationen till spelarna och kring de strategier som hon under arbetets gång kom att utforma för att upprätthålla den distans som var nödvändig för att kunna se och beskriva det hon såg.

Tänkvärda forskningsreflexiva resonemang finns även i Celia Brackenridges bidrag, som behandlar svåra frågor som forskarens tolkningsrätt och ansvar mot forskningsdeltagare. Brackenridge diskuterar också hur hon upplever att hennes egen position som öppet lesbisk påverkat såväl själva forskningsprocessen som mottagandet av hennes forskning. Kapitlet blir en slags guide skriven med utgångspunkt i hennes mångåriga erfarenhet, där även de lärorika misstagen redovisas och analyseras.

Jag hade gärna sett att något av bidragen förmått att lyfta blicken ytterligare och diskutera vad som specifikt utmärker de dynamiker som präglar idrott och idrottsforskning jämfört med andra arenor. Att bara konstatera att dessa är mansdominerade räcker kanske inte riktigt. Här blir man lite hängande i den andra vågens feministiska analyser och missar chansen att ta ett grepp kring idrottens samhällsroll och betydelse för genusrelationerna utifrån samtida feministisk teoribildning.

Men sammantaget speglar texterna i denna antologi vad jag upplever som en av den feministiska forskningstraditionens styrkor: att i ämnesval, inriktning och fokus spela mot forskarnas personliga erfarenheter, livsval, passioner och frustrationer. Genomgående syns en strävan efter att vara till nytta även utanför akademins snäva ramar. Som Brackenridge uttrycker det: ”My main concern is that my work should pass the test of scientific rigor in order to meet the needs of political action”.