Idrott och etniska relationer

Empiriska studier kring idrottens betydelse för etniska relationer är, möjligen med undantag för fotbollen, än så länge ganska fåtaliga. Antologin Ethnicity, Sport, Identity. Struggles for Status, sammanställd av J.A. Mangan och Andrew Ritchie, utgör därmed ett välkommet bidrag till forskningsläget. De 12 artiklarna berör en rad olika geografiska och historiska sammanhang, och idrottsligt omfattas allt från cykelsport och boxning till lagsporter som baseball, lacrosse och cricket.

Som Mangan och Ritchie påpekar i sitt förord är nationell identitet inte endast en politisk konstruktion, utan bör betraktas som någonting som i hög grad produceras i den kulturella sfären. Därmed kan studier av idrott lämna viktiga bidrag till forskningen om etnicitet, nationsskapande och nationell identitet. Redaktörerna ser ojämlikhet inom idrotten som en del av större samhälleliga orättvisor, men framhåller också att sporten på olika sätt kan erbjuda en arena för att stärka ett etniskt och/eller nationellt identitetsskapande och utmana existerande maktrelationer. I Stuart Knees artikel om Jackie Robinson, Negro League-spelaren som 1947 blev den första svarta spelaren i basebollens Major League, betraktas Robinsons spel för Brooklyn Dodgers som en milstolpe inte bara för etniskt integrerad idrott utan också för den framtida medborgarrättsrörelsens kamp för integration. I Douglas Midgetts artikel om västindisk cricket ses landskamperna som en arena för utmaning av kvarvarande koloniala relationer och för att utforma och stärka den nationella identiteten. Rob Gregg undersöker afroamerikaners idrottande i Philadelphia mellan 1920 och 1960 – en period som utmärktes av en intensiv rassegregation. Gregg konstaterar att idrotten stärkte den svarta gemenskapen i staden genom att den afroamerikanska minoriteten tvingades bygga upp egna idrottsorganisationer.

Antologin innefattar dock också artiklar om hur idrotten i maktens tjänst fungerat för att kontrollera och underkuva ursprungs- och minoritetsbefolkningar och förstärka etniska stereotyper. Cecile Badenhursts visar i sin undersökning av Sydafrika mellan 1920 och 1950 att idrotten sågs som ett lämpligt område för att socialisera och underkuva minoritetsgrupper. Idrotten blev en del i en ”civilizing mission” som syftade till att i en socialt turbulent tid lära ut det vita samhällets värderingar och förhindra att en kommunistisk aktivism fick fäste. I Sydafrika kom detta att medföra en styrning både av vilka idrotter som utövades och av formerna för utövandet. Brendan Hokowhitus intressanta och teoretiskt underbyggda artikel från Nya Zeeland handlar även den om idrott i förtryckets tjänst. Hokowhitu menar att det Nya Zeeländska utbildningssystemet underblåst stereotypifiering av maoribefolkningen som aggressiva, ointelligenta och råa ”physical people” med en ”naturlig fallenhet” för idrott. Dessa stereotyper har legat till grund för maoribarnens utbildning, vilken varit praktiskt inriktad och betonat en disciplinerande fysisk fostran på bekostnad av akademisk förkovran. Därmed har utbildningen fungerat för att befästa och reproducera maoris sociala underordning. Hokuwhitu konstaterar också att idrotten än idag är det enda område där maori obehindrat kan uppnå ett brett erkännande i Nya Zeeland, något han menar hänger samman med att maoris idrottsliga framgångar inte hotar det vita samhällets självbild.

Flertalet av artiklarna behandlar (i varierande utsträckning) etnicitet i relation till klassaspekter. Till exempel undersöker Goolam Vahed i ”Deconstructing ‘Indianness’: Cricket and the Articulation of Indian Identities in Durban 1900-1932” hur utövandet av cricket befäst en specifik etnisk och klassmässig position i en indisk medelklassdiaspora bosatt i Durban, Sydafrika. Man imiterade här den vita gentlemannakultur man inte tilläts vara delaktig i, och utestängde i sin tur lägre klasser och etniska minoriteter genom förbud eller höga avgifter. Slutsatsen är att cricketspelandet inte ökade kontakten mellan olika etniska grupper, utan snarare cementerade etnisk segregation.

Däremot är det bara ett par av antologins artiklar som i någon (liten) utsträckning berör etnicitet och identitet i relation till kön och genus. För mig framstår det som problematiskt att diskutera identitetsskapande genom idrotten utan att reflektera över hur kvinnor ofta utestängts från detta. Då sökarljuset i många artiklar riktas mot idrottens roll i underordnandet av vissa grupper i samhället, kan det tyckas märkligt att man i så liten utsträckning intresserar sig för vilka former som utestängning och underordning av kvinnor tagit sig och sporten som arena för en maskulinform av nationalistisk praktik.

Det som framförallt saknas i Ethnicity, Sport, Identity är en teoretisk fördjupning. Merparten av artiklarna är empiriskt inriktade och problematiserar inte centrala begrepp som etnicitet, rasism eller identitet. Artiklarnas redovisning av enskilda idrottsmäns karriärer eller av den idrottsorganisatoriska utvecklingen kan också kännas väl utförlig emellanåt. Sammantaget ger antologin ändå en geografiskt och historiskt bred bild av hur idrott i olika sammanhang använts både för att bevara och för att utmana etniska maktrelationer.

Köp boken från AdLibris.