Jönsson fördjupar och breddar kunskapen om idrott

Vad är samhällets mest konservativa beståndsdel? Kyrkan? Eller kanske något politiskt parti? Efter att ha läst Kutte Jönssons Matchen som aldrig ägde rum är man beredd att svara ”idrotten”.

Vid OS i Aten kulminerade det som ibland kallas det svenska friidrottsundret. Tävlingarna på Olympiastadion inbringade tre guldmedaljer. Detta ska jämföras med friidrottstävlingarna under OS på 1980- och 1990-talet då en svensk finalplats inte sällan beskrevs som, och var, en stor framgång. I svenska tidningar skrevs det ett otal artiklar om vad som låg bakom det svenska guldregnet. Det var duktiga tränare, nya inomhushallar, en ovanligt talangfull generation och så vidare. Men inte någonstans pratades det om dopning. Om man istället tänker sig att det varit något annat land, kanske en stat i det gamla östblocket, som visat upp samma plötsliga framgång inom friidrotten hade de svenska tidningarnas krönikörers spalter fyllts med mer eller mindre uttalade antydningar om att otillåtna preparat var en av orsakerna bakom framgången.

Exemplet Ludmila Engquist blir i detta sammanhang en intressant indikator. Hon hyllades när hon tog sina medaljer med blågula naglar. Hennes dopningavstängning från tiden som medlem i det sovjetiska friidrottslandslaget sågs som något hon lurats till. När hon berättade att hon hade dopat sig inför sin andra karriär som bobåkare förändrades allt. Hon var då en produkt av Warszawapaktens idrottsarmé.

Kutte Jönsson beskriver det i sin bok Matchen som aldrig ägde rum som att ”Varken förr eller senare har väl det svenska självförhärligandet nått sådana höjder som de gjorde under några dagar i november 2001.” Från hyllad till landsförrädare. Dopning är helt enkelt inget vi sysslar med i Sverige, så ser i alla fall självbilden ut.

Och det är när han skriver om idrottsnationalismen som Kutte Jönsson är intressantast. Kanske för att vi alla sugs med där, det går bra för vår nation. Vi vill också bada i fontäner. Vi vill också dansa på gatorna. Liknelserna med det militära ”landets heder, nationens ära” är lika slående som självklara.

Filosofen Kutte Jönsson går i boken i nio kapitel igenom olika aspekter och ingångar i idrottens intressanta och märkliga värld. Nationalism, dopning, könsroller, djur och barn är några av de områden som författaren tar med sig läsarna igenom. Det spretar åt många håll, kanske lite för många håll. Både mellan och i de olika essäerna. Men det blir aldrig tråkigt för den som vill veta mer om vad idrotten gör med oss individer och med samhället.

I förordet skriver Kutte Jönsson att idrott sällan bara är idrott. Och den som har på något vis har engagerat sig eller intresserat sig för idrott vet att detta stämmer så väl. Idrott är allt som oftast politik, lokalt eller globalt. Idrott är ekonomi. Idrott är underhållning. Och inte sällan dessa saker på samma gång.

Titeln på boken anspelar på Ara Abrahamians semifinalmatch i 84-kilosklassen vid OS i Peking 2008. Även om brottningen också tidigare haft ett solkigt rykte efter tvivelaktiga domarinsatser blommade det hela nu ut i en aldrig tidigare upplevd kritikerstorm. Detta efter att all expertis på området kommit fram till att den svenske brottaren blivit bortdömd. Och därmed saknade matchen en rättmättig vinnare, som Jönsson skriver. Och hade därmed aldrig ägt rum. Resan vidare i texten handlar om vad fair play egentligen är och vem som bestämmer vad det är.

Och sakta men säkert så träder det fram en bild av en världsomspännande rörelse som i de flesta av sina förgreningar är stockkonservativ. Inget ska förändras utan allting ska vara som det alltid ha varit. Spelets regler är satta och de ska förbli så. Vare sig det handlar om dopning eller kön eller något annat.

Kutte Jönsson griper som sagt över stora stycken av idrottsvärlden och svingar vilt åt de flesta håll. Boken hade vunnit på att stramas upp, helt enkelt borde redaktören gjort ett bättre jobb. Och som läsare vill man ibland även ha svar. Inte bara påstående och frågor.

Och kanske även motbilder, eller motståndsfickor, som Kutte Jönsson kallar det. Dock får de för lite utrymme iMatchen som aldrig ägde rum. I kapitlet om huliganer lanseras de vanliga teserna, oftast sanna, om hur den våldsammare kategorin av fotbollssupportrar drar fram. Men det finns också stora grupper av fotbollssupportrar, som säkert skulle beskrivas som huliganer av en del, som driver sina frågor på ett mycket intressant vis, vare sig der rör bevarandet av ståplats på arenorna eller motstånd mot bolagisering av fotbollsklubbarna. Även om de i och för sig också är en del av den idrottsvärld som inte vill förändras.

Men detta är anmärkningar i marginalen. Kutte Jönssons bok både fördjupar och breddar kunskapen om den värld som fyller så många människors liv med glädje och sorg. Och tillför nya tankar.
 

© Ulf Svenning 2011.