Studie av satsningar på kultur i anslutning till olympiska spel

Christian Widholm
Södertörns högskola

Boken The Olympic Games and Cultural Policy av Beatriz Garcia är ett ambitiöst arbete som fokuserar kulturprogrammet som ackompanjerar de olympiska spelen. Boken består av tre delar. Den första behandlar kulturpolicy i allmänhet och de olympiska kulturprogrammen i synnerhet. Den andra delen, som utgör huvuddelen av arbetet, är en fallstudie av kulturprogrammen under Sydney-OS och den sista delen diskuterar kulturens framtida roll inom de olympiska spelen.

Det officiella kulturprogrammet vid ett olympiskt spel består av ritualer och symboler som de flesta känner till: fackelstafetten, invigningsceremonin, medaljceremonier, avslutningsceremonin och värdstadens specifika emblem och symboler som visas upp på tävlingsplatser och i tv-reklam etc. Dessutom består programmet av en kulturolympiad som utspelar sig före och under idrottstävlingarna. Det är denna som Garcia intresserar sig för. Från att ha varit en del av tävlingarna under perioden 1912 till 1948 blev emellertid kulturolympiaden en relativt styvmoderligt behandlad verksamhet vid sidan av de verkliga tävlingsplatserna. Men med Barcelona-OS, 1992, fick kulturolympiaden, som fortfarande inte innehåller tävlingsmoment, ett uppsving och den har sedan dess i stort sett utspelat sig under hela fyra år som föregår de spel den hör till. Enligt Garcias framställning verkar det vara två överlappande drivkrafter som gjort att kulturolympiaden överlevt i skuggan av de olympiska spelen ”proper”: Å ena sidan Pierre de Coubertins konstintresse. Trots att de Coubertins konstagenda har bleknat är det något som IOK fortfarande refererar till när man påstår att olympismen bland annat består av konst- och kulturelement. Å andra sidan har värdstäderna sedan början av 1990-talet använt kulturolympiaden som ett verktyg för att saluföra sin stad som en turistdestination. En varumärkesstrategi helt enkelt. Garcia redogör för värdstädernas utlägg på kulturprogram sedan Barcelona 1992. För Peking och London presenteras inga exakta siffror, men Garcia säger att man vid Peking-OS sannolikt slog budgetrekord. Noterbart är att Atens generösa budget (173 miljoner US dollars) översteg Barcelonas, Atlantas och Sydneys sammanlagda kulturbudgetar.

Vad innefattar då kulturolympiaden? Det korta svaret är – konservativ och okontroversiell finkultur. Garcias noggranna redogörelse av kulturolympiaden i Sydney, som tjuvstartade redan 1993, erbjuder emellertid ett mer nyanserat svar; därmed dock inte sagt att kulturevenemangen i Sydney kunde kallas ”cutting edge”. Evenemangen som fick mest uppmärksamhet (dans, opera och ljusspel) kom att utspela sin runt Sydneys ikoniska operahus. Det säger väl en hel del om karaktären på kulturevenemangen. Kulturprogrammet började dock med en lite mindre konventionell agenda. När staden ansökte om att få arrangera OS 2000 lyfte man inför världen (och IOK) fram den aboriginska konsten och kulturen som en tänkt inramning till idrottsfesten. Marknadsföringen var framgångsrik, men jag uppfattar den som aningen cynisk (Garcia är försiktigare i sin tolkning). Ty den aboriginska konsten och kulturen verkar främst ha använts i den internationella marknadsföringen medan man på hemmaplan saluförde idén om OS 2000 med nyliberala argument som vi känner igen: OS kommer att gynna handeln och öka turismen. En annan intressant aspekt av kulturprogrammet i Sydney är att man i ansökan till IOK presenterade en generös budget för kulturinslagen, men när man väl hade vunnit striden om att få arrangera OS halverades den och pengar flyttades till idrottsrelaterade poster.

Som jag inledningsvis skrev är Garcias undersökning ambitiös. Den baseras på ett elvaårigt arbete där hon besökt varje sommar- och vinter-OS sedan Sydney 2000. Men fokus ligger som sagt på Sydney-OS. Den detaljerade redogörelsen av kulturolympiaden vid Sydney-OS framstår som en guldgruva för den som intresserar sig för hur stora kulturevenemang kan struktureras och arrangeras. Det är uppenbart att Garcia brinner för kulturolympiaderna, faktiskt gillar dem (se exempelvis s. 48). En baksida med detta är framställningen tenderar att bli okritisk här och där. ”Kill your darlings” säger man inom historieforskningen till historikern som inte kan förhålla sig akademiskt kylig till empiri som densamme har blivit alltför förtjust i. Frasen dyker tyvärr upp i mitt huvud då och då när jag läser Garcias arbete. Boken innehåller förvisso en teoretiskt hållen inledning, men redogörelsen för kulturolympiaden vid Sydney-OS är mer empiriskt beskrivande än analytiskt. Men jag vill framhålla, i rättvisans namn, att Garcia refererar till teoretisk litteratur i acceptabel utsträckning.

Personligen kan jag tycka att det är aningen besynnerligt att man kan engagera sig i kulturevenemang som ter sig konventionella, rentav konservativa. Men någon ska väl göra det också. Och faktum är att det kanske är tur att Garcia ägnar kulturolympiaderna uppmärksamhet, för enligt hennes bok är det uppenbart att IOK, toppsponsorerna (t.ex. Coca Cola, McDonald’s, Panasonic och Samsung) och värdstädernas OCOG (Organising Committee for the Olympic Games) inte bryr sig nämnvärt. Men de verkar bry sig tillräckligt för att upprätthålla kulturevenemangens slätstrukna karaktär. Jag tror därmed inte på Garcia som menar att makthavarnas (IOK, toppsponsorer m.fl.) relativa ointresse för kulturevenemangen kan skapa små frizoner i en annars hårt reglerad och kommersialiserad kontext.

Copyright © Christian Widholm 2014