Betydelser av tu-delning och ämnet idrott och hälsa

Owe Stråhlman
Institutionen för kost- och idrottsvetenskap, Göteborgs universitet

Inga Oliynyk skriver i sin licentiatuppsats att hon i sin lärargärning funderat över problematiken om den ”naturliga” könsuppdelningen i pojkar och flickor och hur det påverkar en lärares sätt att bemöta och samspela med eleverna vid undervisning i ämnet idrott och hälsa. En sådan uppdelning är t.ex. klasslistor där man skriver hur eleverna fördelar sig på kön och vilka konsekvenser denna uppdelning har för lärare. Om man relaterar till epilogen av uppsatsen, så skriver hon att det i mångt och mycket är hennes egna erfarenheter som lärare i ämnet idrott och hälsa som också bygger studiens frågeställningar, med konsekvensen att problematiseringar har tydlig empirisk utgångspunkt.

Ett annat viktigt motiv för arbetet är den teoretiska utbyggnaden av ett vetenskapligt förhållningssätt i relation till problematiseringen, hur denna problematisering (könsuppdelning) överensstämmer med centrala styrdokument och vetenskapliga förståelsehorisonter. Dessa två kunskapsteoretiska förutsättningar leder fram till frågan om betydelser av jämställdhet, att läraren därför måste ”utgå från frågor och perspektiv som gagnar alla elever oavsett kön och som knyter an till pojkars och flickors olika erfarenheter” (sid 10). Med det empiriskt/teoretiska kunskapsperspektivet som utgångspunkt formulerar författaren syftet med arbetet och det är att ”problematisera ämnet idrott och hälsa för de yngre åldrarna ur ett genusperspektiv med fokus på hur könsmönster skapas, upprätthålls respektive överskrids i görandet i idrottsämnets vardag” (sid. 15).

Att problematisera denna viktiga fråga kan synas gott nog, men är inte syftet också att ur denna problematisering lyfta ny kunskap som ett verktyg för att utveckla undervisningen inom ämnet? Forskning med kunskapsakribi bör ge tankeutmaningar för andra, både för att utveckla ny kunskap genom forskning, såväl som nya uppslag för fortsatt forskning. Därför hade tydligare begreppsdefinitioner i studiens inledning undanröjt tvivel om betydelser av uttrycken ”de yngre åldrarna” och ”överskrids”. Trots det utvecklar Inga Oliynyks studie på många olika sätt ny kunskap och nya verktyg, men ett tydliggörande av centrala begrepp tillför studier en ytterligare dimension och då hade också frågeställningarna på ett mer handfast sätt kunnat relateras till syftet, det vill säga (1) vad utspelar sig före, under och efter lektioner i idrott och hälsa sett ur ett genusperspektiv, (2) hur kan det som utspelar sig synliggöras, och (3) hur kan genusrelaterade processer som till exempel samspel och interagerande möten beskrivas för de lärare som med studiens resultat i handen vill utveckla sin undervisning?

Metoden som bärare av kunskapens verktyg

I bildlig bemärkelse kan det grekiska ordet ”métodos” förstås som ”längs en väg”, en metafor som innebär att det vetenskapliga arbetet kan karaktäriseras som en slags resa, man följer en viss en väg, en strategi, för att nå sin destination (kunskap) och förlitar sig på hjälpmedel (metodologi och teori) som skall ge önskat resultat. Den väg som Inga Oliynyk anträder är deltagande observation och den karta hon läser för att komma till målet är etnografi. Författaren skriver också att den kvalitativa ansatsen valdes med motivet att studera variationer av beteenden och handlingar, vilket är fullt möjligt att göra även med den s.k. kvantitativa metoden (bägge dessa beteckningar, kvalitativ och kvantitativ om metod, är tveksamma i retorisk mening, men används både i vetenskapliga publikationer och läroböcker). Observationens fokus riktades mot att undersöka möten och samspel mellan lärare och elever samt elever sinsemellan, på lektionerna i idrott och hälsa. Men hade ett alternativ varit att beskriva arbetet som en innehållsanalys av klassrumsobservationer med a priori tolkningar av observerade data, där strategin leder fram till den kunskapsteoretiska hemvisten?

Studien kom att genomföras i årskurs ett och fem, omfattande tre lärares lektioner (en man och två kvinnor). Författaren tar upp forskningsprocessen på ett förtjänstfullt sätt och pekar bl.a. på risker med deltagande observation, både i relation till påverkan på de studerande eleverna och på lärarens sätt att planera och genomföra lektioner. Hennes tolkning är att det inte upplevdes ha varit något problem att få eleverna att acceptera att bli iakttagna eller inspelade, medan det var större problem med lärarna, som i vissa fall varit frågande. Anteckningar användes som dokumentation över vad lärare och elever gjorde och sade, men även hur de rörde sig. Videokamera som dokumentation användes vid vissa lektioner. Författaren noterade samspelet mellan läraren och eleverna, men också eleverna sinsemellan och fokus lades också på lärarens undervisningsstrategier. Med videokamera kunde händelseförloppet vid analys ses om och om igen och på så sätt möjliggjordes en noggrann beskrivning av episoder (sid. 25). Begränsningarna fanns i kamerans oförmåga att visa hela idrottshallens yta och fånga in hela det sammansatta händelseförloppet. Detta kompletterades med anteckningar, vilket kan vara ett besvärligt tillvägagångssätt eftersom man under skrivandet måste släppa blicken från det iakttagna. Huvudmaterial består av sammanlagt ca 26 timmars verksamhet, varav 19 direktobservationer och sju videoinspelningar.

Resultatanalys

De observationer som genomfördes fokuserade en övergripande kartläggning av lektionernas längd, könsfördelning, lektionernas innehåll och undervisningsformer. Som resultat av detta skapades en ”typisk” lektion i idrott och hälsa med flera möjliga innehåll. s.k. episoder, vilka skulle ha ett antal kriterier och också vara ett redskap i analysen. De agerande parterna, det vill säga läraren och eleverna, skulle vara tydliga i sitt samspel och episoderna skulle presentera samspelet mellan läraren och eleverna, av båda kön, i lika stor utsträckning. Dessutom skulle episoderna innefatta en ordinär, vardaglig idrottsaktivitet som återkom hos samtliga lärare en eller flera gånger. Konflikt­ och extraordinära situationer uteslöts ur analysen. Därefter började författaren åter-studera utvalda lektioner, där lärarens beteende i klassen studerades och jämfördes med hur andra lärare agerade i sina. Sedan jämfördes hur samma lärare uppträdde under en lektion med hur han eller hon uppträdde vid ett annat lektionstillfälle.

Detta är en schematisk återgivning av hur studien organiserades för att samla in data, sortera densamma och vilka handlingar om blev föremål för analys. I detta förfarande ligger alltid en tolkningshorisont – vad skall/skall inte samlas in, vilka är kriterierna för sortering av data och hur skall de handlingar som dokumenteras tolkas? Författaren skriver att de tolkningar och analyser som är uppsatsens resultat bygger på den förståelse hon fick genom arbetet med det empiriska materialet. I någon mening redogör författaren också för sin förförståelse av materialet i det att hon själv arbetat som idrottslärare och frågan kan ställas hur det påverkade fältarbetet vid datainsamlingen och med konsekvensen att ”[v]alet av redovisning av det empiriska materialet gör det tillgängligt för andra tolkningar” (sid. 20). Frågan måste ställas vad en van idrottslärare väljer att dokumentera och vad en icke initierad person väljer, vilket får bäring på generaliseringsproblematiken. Författaren menar i detta sammanhang att genusperspektivet gav en sorteringshjälp inför analysen av det som pågick under lektionen och därmed också bidrar till en neutral förförståelse.

Resultat och diskussion

Författaren diskuterar ämnet idrott och hälsa som en manlig arena där traditionella könsmönster (åter)skapas. Hon menar självkritiskt att hon enbart kunnat fånga in ett tämligen avgränsat område av hur könsmönster framträder på lektionerna. I denna form av studier blir ofta generaliseringsproblematiken ett forum för diskussioner. Små urval och svårigheter med operationaliseringsmöjligheter utesluter ofta generaliseringar på statistisk grund (och det har inte heller varit avsikten här). Av det skälet hade inledningsvis en tydligare epistemologisk utveckling av denna problematik bidragit, eftersom forskningsstudiers resultat, deras giltighet och trovärdighet, ofta bedöms efter deras förmåga att relateras till andra motsvarande situationer och att resultaten representerar den verklighet den har sitt ursprung i. Men det är viktigt att framhålla, som författaren också påpekar, att själva konstruktionen av könsmönster på empirisk grund och utifrån rationalistisk analys på många sätt är avgörande för studiens tillförlitlighet och överförbarhet. Om tillförlitlighet och överförbarhet inte uppfyller de krav man kan ställa, måste man fråga sig hur andra och annan forskning kan både använda resultatet av studien och överföra det metodologiska tillvägagångsättet. Betydelsefullt här blir därför de teoretiska utgångspunkterna och bidragen.

Connells (1996) bidrag om att maskuliniteter och feminiteter som variatoriska och situationsbundna accentuerar den problematik som Inga Oliynyk ändå löser genom att beskriva det empiriska underlaget på ett så utförligt sätt som möjligt samt tydliggöra de val som gjordes och de beslut som tagits om bland annat teorival. Är det i det variatoriska och situationsbundna som man finner ”förklaringen att uppdelningen efter kön har formats i vår kultur”, och blir det därmed förståeligt att de ”egenskaper och rangordningar som tillskrivs kategorierna ’man’ och ’kvinna’ /…/ framstår som naturliga” (sid. 38)? Här hittar författaren teoretiska utgångspunkter för studien, det vill säga könskonstruktion avseende pojke–flicka samt maskulint–feminint, och menar att de är just en konstruktion, vilket betonar att maskuliniteter och feminiteter bör förstås i relation till kön och den dynamik som uppstår då olika faktorer länkas till varandra i varje enskild situation (i detta fall undervisningssituationer i idrott och hälsa). Detta, menar författaren, kan i sin tur leda till konkreta skillnader i bemötande och bekräftelse (se även Hirdman, 2003) och det är här, i dessa sista meningar, som en stor del av uppsatsens konklusioner syntetiseras.

Sammanfattning

De metodologiska och teoretiska utgångspunkterna bidrar till att författaren kan dra slutsatsen att genusskapandet är en ständigt pågående process och att detta är motstridigt läroplanens anda och intentioner. Vidare visar författaren förtjänstfullt i sina resultat att tu-delning framkom kontinuerligt och på många plan, på olika sätt och i varierande skepnader. Men hur skall man tolka det faktum att det inte var någon skillnad mellan kvinnliga och manliga lärare för hur pojkar respektive flickor bemöttes och vilka förväntningar som ställdes på dem? Kanske svaret delvis står att finna i utbildningen till lärare? Är det här som läraren möter tu-delning i en akademisk och i en pedagogisk praxis och också tar med sig detta i sin lärargärning? Då skulle också frågan om vilka verktyg läraren kan använda för att motverka de traditionella föreställningarna om könen, tydligare relateras till den akademiska miljön. Genom att författaren använder och också utmanar teoretiska utgångspunkter, så får de också bäring på ämnet idrott och hälsa som kunskapsämne (inte bara ett ämne där man enbart ägnar sig åt fysisk aktivitet; min anm.) och ett kunskapsprojekt för att överskrida tudelningen maskulint–feminint. Och kanske den tudelning som är fokus i detta arbete har skapats långt tidigare, både hos elever och lärare, det vill säga vilken roll spelar deras kulturbärande föräldrar?

Inga Oliynyks arbete är ett väsentligt bidrag till utvecklingen av ämnet idrott och hälsa och aspekter som påverkar undervisningens innehåll och praxis, och hon har här en grund för fortsatt vetenskapligt arbete inom området. Trots diskussioner om generalitet och teorigenerering så finns alla möjligheter för andra att relatera till och använda de kunskaper som framkommer i arbetet, trots att författaren själv hovsamt menar att det mest värdefulla med studien var att hon började upptäcka företeelser på sina egna lektioner. Gott så, men det verkliga värdet ligger i de resultat av det vetenskapliga arbetet som hon generöst delar med sig av till andra.

Copyright © Owe Stråhlman 2016