En världsomspännande idrottsresa som tar vissa genvägar

John Berg
Institutionen för utbildningsvetenskap, Lunds universitet

Definitionen av en kontinent är ”var och en av de stora landmassor på jorden och de öar som omger den” (Nationalencyklopedin). Denna detalj har betydelse för den omedelbara upplevelsen av Nasjonalidretter av antropologen och ekonomen Fred Radenbach, vars undertitel utlovar just en ”reise gjennom sport og politikk over fem kontinenter”. Titeln skänker en känsla av enkelhet som känns uppfriskande tydlig, att vi har att göra med en bok som beskriver en resa i termer av ett faktiskt och fysiskt förflyttande över en påtagligt stor yta. Den inger således hopp om vindlande läsning av en författare som gjort jobbet och gett sig ut på fältet i jakt på svar.

Det börjar lovande. Radenbach tycks onekligen ha varit ute på fältet i sin strävan efter att söka svar på vilka idrotter som definierar nationer och på vilket sätt de går att sätta i samband med historisk utveckling, politiska strömningar och konflikter. Kanske är det att förvänta sig av en antropolog, även om Radenbach verkar ha genomfört stora delar av fältarbetet också i rollen som professionell bordtennisspelare. I vilket fall har det resulterat i ett översiktsverk präglat av en påtaglig närvaro, detaljrikedom och berättarglädje. Bokens upplägg är ganska enkelt: Efter ett inledningskapitel som handlar om skidåkning i hans hemland Norge tar sig Radenbach vidare ut i världen. Här följer sedan 13 kapitel som vart och ett behandlar en nation och en idrott som författaren identifierat som särskilt betydelsebärande för nationen i fråga. Nedslagen varierar i längd. Om ishockey i Kanada ges läsaren blott åtta sidor, medan kapitlet om fotboll i Tyskland omfattar över 40. Det innebär att boken till stor del är obalanserad och lämnar läsaren med en känsla av att vissa nationer och idrotter favoriseras över andra. Samtidigt, och inte alls oviktigt, skänker det en dynamik till berättelsen som rimmar väl med författarens uttalade ambition om att ta läsaren på en resa där man helt enkelt inte kan stanna lika länge på alla platser, helt enkelt för att det blir för tråkigt. I viss mån speglar det väl också Radenbachs personliga intressen.

Poängen är att Radenbach tillåter sig att också ställa de till synes enkla frågorna, vilket är befriande. När svaren på frågorna sedan framstår som både komplexa och mångbottnade är vinsten desto större.

Bokens enkla upplägg är således tilltalande, likaså är Radenbachs sätt att skriva. Språket är rappt och pendlar friskt mellan övergripande skeenden och detaljbeskrivningar. Komplicerade historiska resonemang följs inte sällan av uppsluppna retoriska frågor som gör att läsaren snabbt återfår fästet i texten. Varför är Kina bäst i bordtennis? Vad är grejen med cricket i Pakistan? Poängen är att Radenbach tillåter sig att också ställa de till synes enkla frågorna, vilket är befriande. När svaren på frågorna sedan framstår som både komplexa och mångbottnade är vinsten desto större. Boken är i detta avseende läsvärd och väjer inte för något. Nedslagen binds ihop av en tydlig idé om idrottens kraft som globalt socialt och politiskt fenomen, även om vissa perspektiv, exempelvis genusperspektivet, nästan helt förbises.

Boken är rikligt illustrerad och språkligt lättillgänglig. Det populärvetenskapliga anslaget är således framträdande redan på ytan, men också i vad som faktiskt står. Ingen vidare diskussion förs angående urvalet av nationer och idrotter eller vilka nationer och idrotter som kunnat vara med men av olika anledningar fallit bort, men det är heller inget som stör om man som läsare accepterar boken för vad den är och vad den gör. Den stryker läsaren medhårs och innehåller idel väntade teman, så som bordtennis i Kina, skidåkning i Norge och fotboll i Tyskland. I premissen om att identifiera och beskriva nationalidrotter är förstås inget konstigt i att infoga ett mått av essenstänkande, men det kompenseras i viss mån av de parallella spåren om politisk och historisk utveckling. De olika idrotterna står aldrig själva som symboler för nationerna, annat än i rubrikerna, utan vävs ständigt in i större resonemang. Vissa partier är än mer fördjupande och har en mer transnationell prägel, så som kapitlen om brottning i Senegal och Egypten och rugby i Sydafrika och Nya Zeeland. Det senare, som handlar om de traditionsenliga matcherna mellan det sydafrikanska rugbylandslaget Springboks och det nyazeeländska All Blacks, är särskilt läsvärt. Matcherna är globalt sett ansedda som de största rivalmötena inom hela sporten, men har historiskt sett mött hård kritik från omvärlden med tanke på den sydafrikanska apartheidregimen som praktiskt taget stängde landet ute från internationell idrott under en period. Matcherna mot All Blacks genomfördes således under stora protester under framför allt 1970- och 1980-talet. I kapitlet lyckas Radenbach på ett intresseväckande sätt belysa idrottens nationella betydelse och hur den kan fungera som verktyg för internationella relationer. I dessa stunder når läsningen en nivå av angelägenhet som går lite förlorad i de mer väntade utspelen om norsk skidåkning och tysk fotboll.

Visst går det att ha överseende med att det ibland blir generiskt och snudd på banalt, som när Radenbach inleder sin argumentation för varför han ska undersöka just nationalidrotter: ”…de berättar om kineser, pakistanier, amerikaner och brasilianare på samma sätt som skidåkning berättar om Norge och norrmän” (min översättning). Det är trots allt inte fel att hålla det enkelt och faktum är att det till och med kan vara positivt med ett mer allmänt tilltal. Dock finns saker som behöver sägas om bokens (populär)vetenskapliga kvaliteter i en vidare bemärkelse. Denna kritik bottnar i att Radenbach tituleras såväl antropolog som ekonom och att en läsare av den anledningen kan förvänta sig att boken håller en viss vetenskaplig höjd. Således är det problematiskt att boken dignar av påståenden, redogörelser och slutsatser som varken problematiseras, utvecklas eller beläggs med källor. Radenbach använder sig inte av löpande källhänvisningar utan bokens fotnoter används närmast uteslutande för att utveckla vissa resonemang eller lägga till detaljer som författaren verkar anse inte passar i brödtexten. Längst bak i boken finns förvisso en referenslista, men den är påtagligt kort och ger heller inga svar om hur litteraturen har använts. Radenbach skriver i en kommentar att ”ett antal kärnböcker- och artiklar har använts som huvudkällor för kapitlen” (vilka böcker och artiklar som hör till vilka kapitel preciseras inte), men han medger också att flera källor saknas. Som förklaring anger han att projektet pågått sedan 1999, vilket sammanfallit med hans tidigare karriär som elitbordtennisspelare och att viss dokumentation på olika sätt fallit bort under årens lopp. Det är synd att ett så pass ambitiöst bokprojekt där författaren spänt bågen högt förlorar i kredibilitet. I kapitlet om bordtennis i Kina redogörs för sportens medicinska fördelar, vilket är välbelagt inom idrottsforskningen och enkelt går att verifiera. Dock är det efterföljande påståendet, att den bidragit till att höja medellivslängden i Kina (”…för 70 år sedan blev de inte så här gamla”, s. 88), lite väl djärvt för att låta passera. Ett annat exempel är när det i förbigående nämns att Boris Jeltsin ”introducerade” tennisen till Ryssland efter det sovjetiska imperiets fall (s. 207). Poängen är att det i vissa avseenden hade gått att vara mer noggrann, utan att för den saken göra Nasjonalidretter till en renodlad akademisk publikation.

Det ska dock sägas att de svepande och ibland slarviga redogörelserna inte fullständigt förtar upplevelsen av en läsvärd bok och ett minst sagt imponerande projekt. Radenbach gör en god författarinsats och visar inte minst prov på en känsla för att skriva på ett intresseväckande sätt. I så måtto handlar det till stora delar om de förväntningar som läggs på boken. Till övervägande del är det som skrivs (med några undantag) ingenting som inte finns dokumenterat i annan litteratur, så det handlar sällan om helt ny information. Vill man kolla upp detaljer så går det oftast att göra. Nasjonalidretter gör helt enkelt jobbet som intresseväckande översiktsverk för den idrottsintresserade som vill fördjupa sina kunskaper om kopplingarna mellan idrott och politik.

Copyright © John Berg 2025