Bill Sund om makt och dopning inom cykelsporten – ”ett standardverk”

Anders Östnäs
Lunds universitet

Doping är inget nytt fenomen – det har funnits i alla tider även om det först på 1960-70-talet blev betraktat som ett allvarligt idrottsligt problem. Det är i Sundsk mening ett modernhistoriskt fenomen. Sedan dess har arbetet med antidoping intensifierats samtidigt som känslan är att idrottsfuskarna på många sätt ligger steget före.

En av de mest belastade och uppmärksammade sporterna när det gäller doping är tveklöst cykelsporten. Det första uppmärksammade dopingfallet inträffade vid OS i Rom 1960, då den unge danske cyklisten Knut Enemark Jensen kollapsade och avled vid lagtempoloppet. Han hade före loppet intagit medlet Ronicol för att öka blodcirkulationen. Detta var inte förbjudet, men ansågs – med rätta – vara någon form av doping. Samtidigt kan nämnas att det var mycket varmt den dagen, vilket troligen också bidrog till det tragiska dödsfallet.

Det mest uppmärksammade dopingfallet genom tiderna i cykelsporten är amerikanen Lance Armstrong, som vann Tour de France – världens hårdastew cykellopp – sju gånger mellan åren 1999 och 2005. Den amerikanska antidopingbyrån USADA fällde Armstrong för doping 2012 och han blev fråntagen sina segrar. Året efter erkände han vid en TV-intervju med Oprah Winfrey att han systematiskt varit dopad under Tour de France-vinsterna.

Bill Sunds syfte med sin nya bok Makt och antidoping är att förstå, förklara och dra slutsatser samt generera ny kunskap om den organiserade svenska cykelsportens hantering av och kamp mot doping insatt i ett samtids- och modernhistoriskt, internationellt perspektiv.

Sunds teoretiska ansats är maktperspektivet – ett perspektiv Sund är väl förtrogen med från tidigare studier. Hans maktdimensioner är direkt makt, indirekt makt, makt över människors uppfattningar, irrationell makt, relationell makt samt institutionell makt. Dessutom tillför Sund en sjunde maktdimension: Omertà efter den tystnadskultur som råder inom den sicilianska maffian. Tveklöst möjliggjorde denna tystnadskultur att Armstrong kunde dopa sig under så lång tid. Här fanns tidigt indikationer på att han var dopad, och han var långt ifrån den ende. Sund använder sig vidare av närliggande begrepp och ”maktklassiker” som Bourdieu (maktfält och kapitalbegreppet), Weber (legimitetsbegreppet), Bolman & Deal (ledarskap) samt  Gramsci (hegemoni) på ett mycket fruktbart sätt.

Studien, som är kvalitativ och historisk, bygger på ett rikhaltigt material i form av otryckta och tryckta primärkällor, sekundärkällor som litteratur, tidningar, utredningsresultat, årsberättelser, beslutsprotokoll, webbsidor samt en intervju med en erfaren ledare och antidopingansvarig inom Svenska Cykelförbundet (SCF). Sund har här i positiv mening gjort ett “hästjobb” med det digra materialet.

Utöver förord och referenser är boken indelad i åtta kapitel:

1. Introduktion

2. Syfte och frågeställningar

3. Teoretiska utgångspunkter

4. Metod och källkritik

5. Internationella aspekter

6. Den svenska cykelsportens antidopingkamp

7. Den svenska cykelsporten och dess kamp i ett jämförande internationellt och historiskt perspektiv

8. Slutsatser

Boken avslutas med en kort summering och reflektioner

Fokus är på den svenska cykelsporten och dess antidopingarbete. Sund menar att antidopingarbetet har varit synnerligen komplicerat ända tillbaka till 1950-talet, men att ett trendbrott skedde efter den s.k. Festinaskandalen 1998. Tre dagar före starten av Tour de France stoppade franska tullen Festina-stallets massör Willy Voet och i hans bil hittades 400 flaskor och kapslar med dopingpreparat! Året efter, 1999, bildades WADA, World Anti-doping Agency, som sedan dess har bedrivit ett aktivt och framgångsrikt arbete mot doping. En av förgrundsfigurerna inom WADA har varit den svenske läkaren och professorn Arne Ljungqvist, aktiv “dopingjägare” i 45 år. Den svenska cykelsporten har inte drabbats lika hårt av doping som den internationella cykelsporten, vilket delvis kan ha berott på att cykelsporten är relativt liten här jämfört med framför allt Sydeuropa, men även Danmark. Idag har vi få cykellopp på svensk mark av internationellt snitt. Senast var det nog det sedan länge avsomnade Postgirot.

Avslutningsvis kan sägas att det är ett mycket imponerande arbete som Sund – professor emeritus i historia och arbetsmarknadskunskap vid Stockholms universitet – har utfört. Jag vill nog betrakta boken som ett standardverk när det gäller antidopingarbetet inom cykelsporten – främst nationellt, men även internationellt. Slutsatserna mynnar ut i att svensk cykelsport genom åren har arbetat framgångsrikt mot doping samtidigt som internationell cykelsport verkar vara renare än på många år. Det är även min reflektion; dock är det farligt att slå sig till ro. Antidopingarbete måste alltid fortgå – inom alla sporter.

Copyright © Anders Östnäs 2020