Kvinnors idrott i Japan genom ett olympiskt raster

Anders Östnäs
Lunds universitet

Inledning

Japan har i modern tid i idrottsligt hänseende präglats av de manliga aktiviterna baseball och sumo. Baseball introducerades i Japan 1872 av amerikanen Horace Wilson och brukar idag betraktas som landets nationalsport. Enda konkurrenten i det avseendet är den japanska sporten sumo med månghundraåriga traditioner. Dessa sporter kan betraktas som manliga världar även om kvinnor i mindre utsträckning också utövar dem.

Men den här boken handlar om idrotter som kvinnor utövar vid sidan av baseboll och sumo. Även om den globala idrotten i stort har manliga förtecken har kvinnorna mer och mer tagit sig in i idrottens huvudsakligen maskulina värld. Betänk – som svenskt exempel – att kvinnor var bannlysta från Vasaloppsspåret fram till början av 1980-talet. Jag minns själv 1977 när jag i första backen mötte en fransyska med helskägg. Hon blev sedermera mycket uppmärksammad. Idag finns det få idrotter och idrottsgrenar där kvinnor inte kan eller får deltaga.

Den här boken tar upp de landvinningar som kvinnorna har gjort inom det breda idrottsfältet i Japan. Detta speglar liksom i övriga världen samhällsförändringarna. Globaliseringen gäller i hög grad även på idrottens område.  Boken, som är uppdelad i åtta kapitel, beskriver ur ett temporalt perspektiv den idrottshistoriska utvecklingen för kvinnor i Japan fram till nutid. Här ställs bland annat frågor som varför japanska kvinnor ska idrotta, från motion till tävling, vilka sporter som är populära för kvinnor i Japan, det idrottsliga “språnget” under 60- och 70-talen, nuläget för dagens kvinnliga utövare. Boken ingår i en större serie, ”Globalizing Sport Studies”, som tar upp olika teman.

Denna välskrivna bok av Robin Kietlinski (Adjunct Professor of History at the City University of New York), med stor erfarenhet av asiatisk sport i allmänhet och japansk idrott i synnerhet, fyller en lucka i kunskapen om kvinnor och sport i Japan – en kunskap som definitivt saknats tidigare. Boken är värd all uppskattning och beröm. Nedan följer en översikt av det bokliga innehållet utifrån mitt perspektiv.

Den historiska utvecklingen

När man tar upp japansk idrott i stort kan man inte undgå att nämna den idrott som utförs i grannländerna och – i viss utsträckning – konkurrenterna Kina samt Syd- och Nordkorea.  Jag tar inte upp detta utan kan mer konstatera att av de asiatiska länderna var Japan en föregångare. Den moderna idrottens genombrott under sent 1800-tal brukar ta idrottshistorikern Allen Guttman och hans processteori i sju punkter som utgångspunkt.

1. sekularisering
2. globalt regelinförandet
3. byråkratisering/organisering
4. kvantifiering
5. specialisering
6. rationalisering
7. rekordmätning

Här ska man ha i minnet att Japan var en sluten nation fram till mitten av 1850-talet. Och det var influenser utifrån – främst från USA – som bildade grunden för japansk sport. Det var exempelvis som nämnts amerikanen Horace Wilson (lärare i engelskal och matematik vid det kommande Tokyo University) som lade grunden för baseboll – första klubben bildades 1872. För japanska kvinnor bestod den fysiska aktiviteten inledningsvis av social dans.

Hur såg det då ut i Korea och Kina?  Den moderna idrotten, som har sitt ursprung i Europa med med de första idrottsföreningarna i England och återupplivandet av de olympiska spelen med start i Aten 1896, spreds förhållandevis långsamt i östra Asien.

Men tillbaka till de japanska kvinnornas idrottande. Som nämnts stod dansen tidigt i fokus. Japanska Inokuchi kan ses som en av pionjärerna inom japansk kvinnlig idrott. Hon jämförde 1902 bland annat USA med Japan när det gällde physical education och fann – inte överraskande – att Japan låg långt efter i alla avseenden. Hon kan ses som Japans motsvarighet till vår egen P. H. Ling – den svenska gymnastikens fader – och lyckades snabbt skapa en gymnastikutbildning värd namnet samt gymnastik i skolorna. Andra pionjärer var Fujimura Toyo och Nikaido Tokuyo, som också via influenser från Europa (även Sverige) och USA bidrog verksamt till att utveckla den japanska kvinnoidrotten.

Deltagande i internationell idrott

Det tog fram till 1920-talet innan japanska kvinnor började tävla internationellt. Det var framför allt de olympiska spelen som drog. För männens del var OS i Stockholm 1912 som var den internationella startpunkten. Japan hade då med en sprinter och en maratonlöpare vid namn Kanaguri. Den senare blev världsberömd efter att ha brutit loppet halvvägs, druckit saft hos den vänliga familjen Petré i Tureberg efter vägen och sen tagit sig hem utan att kontakta arrangörerna. Han blev känd som japanen som försvann.  Femtiofyra år senare inbjöds han av Stockholms-Tidningen – 76 år gammal – och fullbordade loppen med tiden 54 år 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20,3 sekunder. Ett rekord som torde stå sig!

En annan av pionjärerna på tävlingsarenan var Hitomi Kinue, som deltog i de andra olympiska spelen för kvinnor, som hölls i Göteborg 1926. Tio nationer deltog och Hitomi – då 19 år gammal – var enda deltagare från Japan. Här ska sägas att dessa olympiska spel var och är tämligen okända. De initierades av en fransyska vid namn Alice Milliat och kan ses som en reaktion mot Coubertins synsätt att de olympiska spelen framför allt var en manlig domän. De första spelen höll i Paris 1922. Bland idrotterna var gymnastik och simning dominerande. I Göteborg tävlade Hitomi i friidrott – bland annat längdhopp.  Hon blev en av spelens mest uppmärksammade deltagare och blev hastigt en “kändis” inte bara i Japan utan även internationellt. Under 1920-talet insåg äntligen de olympiska “guruna” att det inte gick att diskriminera kvinnorna och den kortvariga kvinno-OS-eran var över.

OS i Amsterdam 1928 var första gången på allvar som kvinnor fick delta. De hade i och för sig deltagit även tidigare, men det var mer på nåder. I Amsterdam deltog 277 kvinnor. Det var också första gången som kvinnor deltog i fri idrott. Hitomis favoritgren – längdhopp – fanns inte på programmet för kvinnor utan hon anmälde sig till 800 m löpning, där hon helt otippad blev tvåa på tiden 2.17.4. Den viktigaste kampen – mot en svår sjukdom – förlorade hon emellertid. Hon avled 1931 endast 24 år gammal. Hennes insats för den kvinnliga japanska elitidrotten kan inte överskattas! En intressant parentes var att Hitomi efter 800 metersloppet föll ihop av utmattning, varefter 800 m för damer ansågs vara för tufft och därför stöks från OS-programmet. Grenen återinfördes inte förrän i Rom-OS 1960. Man känner igen det från Mora-Nisses – då huvudansvarig – motstånd mot kvinnliga deltagare i Vasaloppsspåret under 1970-talet. Det var inte nyttigt för kvinnor att plåga sig 90 km i spåren från Sälen till Mora. Först 1981 var det fritt fram för kvinnor att genomföra loppet.

En annan som gick i bräschen för den japanska kvinnliga elitidrotten var Maechata Hideko, som i OS i Berlin 1936 vann Japans första kvinnliga guldmedalj. Distansen var 200 m bröstsim, där hon utkämpade en stenhård fight med tyskan Genenger.  Under andra världskrigen låg i stort all idrott nere – framför allt på herrsidan. De japanska kvinnliga idrottarna var förhållandevis de  genom nationella tävlingar. Man ska här ha i minnet att kriget aldrig fördes på japanskt territorium i bemärkelsen fastlandet (undantag öar som Okinawa med flera) – förutom den fruktansvärda avslutningen i augusti 1945 när de två atombomberna släpptes över Hiroshima och Nagasaki.

De olympiska spelen efter andra världskriget började för Japans och Tysklands del i Helsingfors 1952. Båda länderna var uteslutna från spelen i London 1948. För Japans del skedde en reducering av deltagare jämför med Berlin-OS 1936 – 61 män och 11 kvinnor (fyra friidrottare och sju simmare) jämfört med 162 män och 17 kvinnor i Berlin. Anledningen var i första hand påverkan av kriget, där många kvinnor drabbades indirekt när deras män fallit i strid plus det psykologiska traumat som det – i japanska ögon – förnedrande krigsslutet innebar. Mentalt var Japan helt enkelt inte redo för strider på tävlingsarenan. Antalet deltagare växte i Melbourne, men var fortfarande färre än i Berlin.  Men återuppbyggnaden av Japan efter kriget plus ökat medieintresse betydde mycket för japansk idrott.

OS i Tokyo innebar en dramatisk förändring för inte bara japansk idrott utan även för det japanska samhället i stort. Idrottsligt minnesvärt är det kvinnliga japanska volleybolllandslaget, som vann guld och blev oerhört hyllande i hemlandet, och under nära ett decennium dominerade världsarenen i volleyboll under ledning av den mycket krävande tränaren Daimatsu. Efter Tokyo utökades antalet kvinnliga OS-deltagare successivt och även medaljer av ädlare valör började trilla in.

Under 1980-talet vidgades det kvinnliga deltagandet till att omfatta nästan alla grenar som herrarna utövar. Fokus för den japanska kvinnoidrotten var bredden, där bland annat simning, sportgymnastik, vanlig gymnastik, maraton, cykling och skytte var centrala. Däremot tappade japanskorna sin forna status som suveräner i volleyboll.

Sammanfattande reflektioner

Japan har som nation gjort stora teknologiska framsteg under efterkrigstiden, vilket bidragit till  utvecklingen av japansk idrott både på den manliga och kvinnliga sidan. Inflytande från världens ledande nation – USA –  har varit stort. Man har efter 1945 i stort styrt landets återuppbyggnad i syfte att bygga upp Japan politiskt och militärt, skapa ekonomisk utveckling och få till stånd en säkerhetspakt med USA. Man ska dessutom ha i minnet att USA efter 1945 har haft och fortfarande har militära trupper kvar i Japan.

Den japanska ekonomiska boomen under 1960-talet var enastående. Den gav tillsammans med OS i Tokyo 1964 draghjälp åt den japanska idrotten och då inte minst den japanska kvinnoidrotten. Även vinter-OS i Sapporo 1972 och i Nagano 1998 har betytt mycket för både den manliga och kvinnliga idrotten i Japan. OS i Tokyo följdes upp av världsutställningen i Osaka 1970 – EXPO 70, vilken lockade mer än 64 miljoner besökare.  Tidigare nämnda förgrundsgestalter inom japansk kvinnlig idrott har också haft stor betydelse.

Kvinnlig japansk idrott, för övrigt all idrott, kan förstås och tolkas uitfrån tre huvudfaktorer: idrotten i sig, den fysiska framtoningen/utseendet/karisman och själva prestationen. Här är det naturligtvis skillnad mellan individuella idrotter och lagidrotter. Ta exempelvis den kvinnliga ryska tennisspelaren Kournikova, som blev mer känd för sitt utseende än för själva prestationen i den populära idrotten tennis. De japanska kvinnliga fotbollsspelarna tillhör världens bästa med bland annat VM-guld 2011 och silver 2015. Här är framför allt faktorerna populär idrott (världens största i många avseenden) och framgångar som är de viktigaste faktorerna.

Den japanske idrottsforskaren Takatsu har räknat ut att kvinnliga OS-deltagare ur ett temporalt perspektiv fortlöpande har tagit fler medaljer än männen. Det visar att kvinnorna har tagit för sig alltmer både inom idrotten och i samhället i stort. Man ska dock ha i minnet att Japan alltid och fortfarande är ett hierarkiskt samhälle med patriarkala förtecken.

Copyright © Anders Östnäs 2017