IDROTTSARVET – Årsböcker från Idrottsmuseet i Göteborg med historisk tyngd

Anders Östnäs
Lunds universitet

Inledning

Idrottsmuseet i Göteborg bildades 1983 och står under ledning av Stiftelsen Idrottsmusei Vänner i Göteborg. Sätet är Övre Kaserngården 12, på det gamla regementsområdet Kviberg. Årsboken Idrottsarvet firade 35-årsjubileum 2020 och inriktas på idrott och inte minst idrottshistoria. Chefredaktör är Cege Berglund.

Idrottsmuseet inryms i tre våningar i Kvibergs gamla kaserner. Här finns 15.000 föremål och 30.000 fotografier. Sedan 2005 finns här också Ingemar Johanssons prissamling, samt 70 hyllmeter idrottslitteratur liksom Idrottens Hall of Fame. Den senare visar porträtt av 148 idrottsprofiler med Göteborgsanknytning åren 1999– 2019.

Idrottsmuseet bedriver också aktiv föredragsverksamhet plus speciella tjejträffar. Dessa sammanfattas oftast i form av artiklar i Idrottsarvet. Det ska också sägas att jag under åren läst ett flertal utgåvor av Idrottsarvet.

I det följande ska jag försöka visa på något av strukturen på Idrottsarvet 2018–2020 samt lyfta fram några för mej intressanta inslag i de tre böckerna. Jag avslutar med ett sammanfattande omdöme. Jag kommer givetvis enbart att utgå från de tre årsböckerna 2018–2020.

Struktur

Stående inslag i böckerna är nyinvalda i Hall of Fame. Tidigare och nyinvalda brukar dessutom presenteras på Liseberg i augusti varje år. Av lättförklarliga skäl låg all verksamhet på is Coronaåret 2020. I stället finns en förteckning av alla invalda i Idrottens Hall of Fame i årsboken 2020. Gåvor och depositioner avslutar varje nummer.

Andra stående inslag är redogörelser av olika föredrag och inte minst av föreningens tjejträffar. En återkommande skribent är idrottshistorikern och professorn Lennart K. Persson vid Göteborgs universitet, som i de tre böckerna har skrivit om ”Jubileumsskrifter och självbilder hos idrottsföreningar – exemplet Örgryte IS” (2018), ”Jubileumsskrifter och självbilder …. IFK Göteborg” (2019) och ”De tidiga finnkamperna i friidrott” (2020). Det är det närmaste ren idrottsforskning man kommer i årsböckerna.

En idrottsmässig summering av det gångna året är också ett stående inslag. Det handlar dels om ett sammandrag av årets föredrag, dels vad som skett ute i idrottsvärlden det gångna året.

I övrigt är det närmast strukturlösheten som är strukturen rörande artiklarna. Dessa spänner över vida idrottsfält, där varje artikelförfattare själv ansvarar för innehållet. Många av dessa artikelförfattare är sportjournalister med rötter i GP/GT. Genom åren har nästan all idrott med rötter i Göteborgslandskapet tagits upp. Olika tidsepoker har också förekommit i artikelform.

Några personliga nedslag

Det jag tar upp här är naturligtvis helt subjektivt, det vill säga artiklar som jag funnit speciellt intressanta. Som idrottsforskare med stort intresse för idrottshistoria ligger naturligtvis Lennart K. Perssons idrottshistoriska artiklar mig varmt om hjärtat. Han gräver rejält i respektive källmaterial, vilket gör att man får en bra historisk bild dels av de två föreningarna IFK Göteborg och Örgryte IS, dels av de konflikter som ofta blossade upp i de tidiga friidrottslandskamperna åren 1925–1931. Vi kan se dessa konflikter blossa upp än idag. Sverige och Finland är ju arvfiender i friidrott på samma sätt som Sverige och Danmark är arvfiender i fotboll. Sen ska det sägas att ”fiendskapen” klingat av genom åren.

En fotbollsspelare som idag delvis är bortglömd, men som jag alltid fascinerats av är Gunnar ”Säffle” Andersson. Reine Jonsson ( 2020) har återupplivat minnet av denne fantastiske fotbollsspelare, som blev kung i Marseille och storklubben Olympique de Marseille (OM). Hans livsöde är som att beskriva en berg- och dalbana – kung inledningsvis för att på 1960-talet hamna på livets baksida. Hans livsöde påminner om den nästan samtida Nacka Skoglund. OM hade säsongen 1950–1951 tre svenskar: Dan Ekner, Gunnar Johansson och ”Säffle”. När han var som bäst kallades han ”Bombaren från Marseille”. År 1954 blev han fransk medborgare och hann med en B-landskamp för Frankrike, mot Italien, med vinst 2-1. Från 1960-talet gick det utför för ”Säffle” – skador och alkoholen bidrog verksamt till hans fall. Han dog av en hjärtinfarkt 1969. Men hans minne lever än kvar hos äldre Marseillebor. Hans talang och tekniska kunnande var enligt min mening jämförbar med legendarer som Nacka, den ofta bortglömde Landskronaspelaren Hasse Persson och Roger Magnusson. Ett fascinerande livsöde som tragiskt nog slutade i moll.

Gert Malmberg tecknade ett fint porträtt av den 2020 avlidne fotbolls- och ledargiganten Gunnar Larsson, som gick bort i Covid-19. Få har betytt så mycket för Göteborgsfotbollen och svensk idrott som Gunnar Larsson. En av de stora ledarna i svensk idrott!

Ytterligare en artikel av Reine Jonsson fångade mitt intresse i årsboken 2019, hans intressanta artikel om en av min ungdoms hjältar Emil Zatopek, ”bekvämlighetens överman”. Denne sympatiske tjeckoslovakiske långdistansare med sin krängande löpstil kunde sammanfatta sin karriär med 4 olympiska guld, 1 silver, 3 EM-guld samt 18 världsrekord på distanserna 5.000 m–Maraton (1949–1955). Han gifte sig med sin älskade Dana (spjutkastare i världsklass – OS-guld 1952) och avled i november 2000 78 år gammal. Dana dog 2020, 98 år gammal. De bägge var aktiva politiskt för Tjeckoslovakiens frigörelse från det kommunistiska oket.

”Japanen som försvann” från maratontävlingen vid OS i Stockholm 1912 känner säkert alla väl till, men svensken som försvann samma år är nog okänt för nästan alla. Hans namn var Martin Jonsson och han tävlade i brottningens lättvikt. Hans Elbel (årsbok 2018) har grävt i de sparsamma källorna och kommit fram till att han troligen var identisk med Carl Johnson, som tidigare hette Karl Oskar Johansson. Han lämnade OS obemärkt, flyttade till USA och blev sedermera tränare för Johnny ”Tarzan” Weissmuller och Walt Disney. Ett märkligt livsöde.

Ja, det var ett litet axplock av personliga nedslag utifrån de tre årsböckerna.

Sammanfattande omdöme

Som nämnts har jag läst ett flertal årgångar genom åren. För en idrottshistoriskt intresserad som jag utgör varje årgång en nöjsam läsning. Genomgående är det och har varit goda artikelförfattare kring intressanta ämnen. Innehållsmässigt finns det artiklar som appellerar till flertalet idrottshistoriskt sinnade läsare. Det är inte bara själva texterna, också det rikhaltiga och förnämliga bildmaterialet höjer böckernas värde. Här finns artiklar för alla idrottshistoriskt intresserade. Sammantaget: årsböcker att rekommendera!

Copyright © Anders Östnäs 2021