Svennis och den engelska pressen – och Aftonbladet

Peter Wennman
Svennis krig
187 sidor, hft., ill.
Stockholm: Big Bok 2006
ISBN 91-85499-00-5

Emellanåt blir jag hjärtligt trött på den svenska sportjournalistiken, som nu, under VM-uppladdningen. Det är inte bara för att journalisterna är löjliga i sin jakt på intetsägande pratminus från svenska landslagsspelare (”Jo, jag ser verkligen fram emot VM”), eller för att jag skäms å deras vägnar över försöken att skapa dramatik. ”Har Sverige verkligen täckning för en skada på Tobias Linderoth?”, frågar de illavarslande, som om det bara vore det svenska landslaget som skulle sakna en ordinarie, central mittfältare. Är det någon som på allvar tror att man i Tyskland, till skillnad från i Sverige, faktiskt har en fullgod ersättare till Michael Ballack på bänken?

Nej, värre är det med det ständiga producerandet av ointressanta åsikter. Det kan jag bara inte fördra. Hur vill till exempel en sportkrönikör som DN:s Johan Esk att Sverige ställer upp laget i VM-premiären? I skrivande stund är jag lyckligt ovetande, men jag är ganska säker på att han snart kommer att störa min morgontidningsläsning med utgjutelser om varför till exempel Kim Källström snarare än Anders Svensson ska spela mot Trinidad/Tobago, eller om att Alexander Östlund saknas i truppen. Johan Esk är absolut inte ensam. Det finns tvärtom många förståsigpåare som gärna tycker om allt och intet runt landslagsfotbollen.

”Det är väl bara att hoppa över texterna och stänga av teven och radion då”, hör jag någon invända. Ingen önskar mer än jag att det vore så enkelt, men argumentet har åtminstone två svagheter. För det första tar tyckandet plats från sådant jag skulle vilja läsa i stället. För det andra förfogar nyss nämnde Esk över spaltcentimeter i en tidning som jag redan har betalt dyra prenumerationspengar för.

Den enda, klena, trösten är i stället att det faktiskt verkar vara ännu värre annorstädes, i England till exempel. I Peter Wennmans bok, ”Svennis krig”, blir det uppenbart att det finns brittiska sportjournalister som tycker att de ägnar sig åt något mycket väsentligt när de vecka efter vecka, år efter år producerar åsikter om fotboll i allmänhet och det engelska landslaget i synnerhet. Männen – för vi talar förstås om medelålders män – kallas Dreglet. Förlåt, Drevet ska det vara.

Drevet, som Peter Wennman – journalist på Aftonbladet och tidigare tidningens Londonkorrespondent – beskriver det, består av ett drygt tiotal uppburna och välbetalda fotbollskrönikörer. De arbetar företrädesvis för de stora brittiska tidningarna och har av Wennman begåvats med täcknamn som Mr Bison, Eleganten, Laptop, Skelettet och Luffaren. De följer det engelska landslaget jorden runt, äter mat på fina restauranger, bor på flotta hotell, dricker en hel del öl och ser världens bästa fotbollsspelare dagligdags.

För att hålla igång den här ganska angenäma livsstilen måste de försörja sig; det är här produktionen av fotbollsåsikter kommer in i bilden. Från den ena dagen till den andra måste de hitta på något nytt att antingen jubla eller förfasas över. Annars är deras dagar under läktartaket räknade. Om det risas eller rosas spelar egentligen ingen roll, bara det svänger. Och det ska vara snabba svängar, svängningar som de för övrigt – mot den goda journalistikens alla principer – ibland verkar komma överens om sinsemellan. Wennman återger flera episoder där Drevet efter presskonferenser och matcher diskuterar sig fram till ståndpunkter att skriva hem om. Fast å andra sidan: Hade någon förväntat sig mycket mer av de här så kallade journalisterna?

Englands förbundskapten har förstås en nyckelroll när Drevet ska hitta på något att skriva om. Så det är inte särskilt förvånande att Sven-Göran Eriksson har fått åka berg- och dalbana, varv efter varv, under sina fem år på posten. Det Svennis gör, inte gör, borde göra, kan komma att göra, eller borde ha gjort i stället, är förstås outsinliga textuppslag för de journalister som har som livsuppgift att tycka engelsk fotboll. Svennis är helt enkelt deras viktigaste inspirationskälla.

Därför kan jag inte riktigt ställa upp på den krigsmetafor Peter Wennman använder i bokens titel. Visst, Drevkarlarna och Svennis är sällan överens. De är tvärtom allt som oftast på kollisionskurs med varandra, vilket inte minst beror på att Sven-Göran Eriksson under hela sin tid i England verkar ha varit mån om att inte bli du och jag med journalisterna. Armlängds avstånd gäller, och i förbigående kan det påpekas att det roligaste i Wennmans bok är att se hur stötta krönikörerna blir av att inte bli tagna på allvar av förbundskaptenen. Kör hårt, Svennis, säger jag!

Icke desto mindre behöver de varandra. Fotbollen i allmänhet, och i det här fallet det engelska landslaget, lever på den synlighet som de här tidningarna erbjuder. Den gör det möjligt att sälja reklamkontrakt, tjäna tv-pengar och bli en angelägenhet för de många människorna. Och drevjournalisternas arbetsgivare behöver fotbollen. Fotbollsjournalistiken är en viktig väg till de många tidningsläsarna, som betalar för tidningen och som samtidigt – med sin läsning – gör det möjligt för medieföretagen att sälja annonser till de kommersiella intressen som söker uppmärksamhet. Från den här utgångspunkten förefaller en metafor som symbios vara mer passande än krig. Det är en relation som båda parter, fotbollen och de brittiska tidningarna, ytterst vinner på, även om den ger krigsrubriker ibland.

Men vem förlorar? Ja, inte är det Aftonbladet i alla fall. Den stora merparten av bokens texter är nämligen artiklar som Peter Wennman publicerade i tidningen under fotbolls-VM 2002 och fotbolls-EM 2004, då han under flera veckors tid hade i uppdrag att följa Drevet i hälarna. Enligt Wennmans egen utsago blev de också ett uppskattat inslag i mästerskapsbevakningen. Fast frågan är om han inte hade mest skoj själv. Hans stolthet över att ha nått acceptans i Drevet är illa dold och det haglar av textvariationer på temat ”som enda svenska journalist får jag följa drevet”.

De som förlorar är i stället sådana som jag, som önskar sig en annan sportjournalistik. Fast det är klart, det är mycket billigare att be en krönikör tycka till över 4 000 tecken, beordra en reporter att jaga citat på presskonferenser och spekulera i framtiden än att skicka ut en riktig, kritisk (inte bara negativ) journalist på fältet. Det vore väl därför helt enkelt bara för mycket begärt att be om resurser till sportjournalisterna, som gör det möjligt för dem att ägna sig åt journalistik snarare än underhållningsskrivande?

©   Tobias Olsson 2006

	Köp boken från Adlibris.se
	Kjøp boken fra Adlibris.se
	Køb bogen fra Adlibris.se