Johan R Norberg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet
Barn i rörelse: Om förutsättningar för utveckling i alternativa (?) idrottsaktiviteter
250 sidor, hft
Karlstad: Karlstad universitet 2021 (Karlstad University Studies)
ISBN 978-91-7867-217-2
Doktorsavhandlingar kan vara viktiga bidrag till ett kunskapsområde på många sätt. De kan ge en indikation på vilka frågor och perspektiv som intresserar en kommande generation av forskare. De kan leda till fördjupad förståelse av komplexa samhällsfenomen. De kan ge prov på metodutveckling och på nya sätt att sammanställa och analysera empiri. Ja, och så kan de producera ny kunskap som ställer etablerade föreställningar på ända. Johan Högmans avhandling Barn i rörelse. Om förutsättningar för utveckling i alternativa (?) idrottsaktiviteter är ett exempel på det sistnämnda.
Om konsten att locka barn och unga till idrott och fysisk aktivitet
Högmans avhandling tar sin utgångspunkt i en stor idrottspolitisk samhällsutmaning. Det är sedan länge vetenskapligt belagt att fysisk aktivitet är viktigt för individers hälsa och välbefinnande. Detta gäller inte minst barn och unga, som enligt Världshälsoorganisationen (WHO) och Svenska läkaresällskapet rekommenderas att vara fysiskt aktiva minst en timme om dagen. Samtidigt visar forskning att alltför många unga i Sverige rör sig för lite och att den fysiska aktiviteten minskar. Även aktivitetsnivåerna i den organiserade barn- och ungdomsidrotten har redovisat en närmast kontinuerlig nedgång under de senaste 15 åren. Minskningen gäller alla åldersgrupper och för både pojkar och flickor. Lägg därefter till att idrottsdeltagandet i Sverige uppvisar tydliga socio-demografiska mönster såtillvida att ungas föreningsidrottande är högst i förorternas villakvarter men betydligt lägre på landsbygden och i socialt utsatta områden. I en tid när ungas fysiska aktivitet borde öka verkar utvecklingen således gå i rakt motsatt riktning.
Att idrottandet minskar bland unga i Sverige är ingen nyhet. Ända sedan början av 2000-talet har regeringen satsat miljardbelopp på att främja ökad fysisk aktivitet hos barn och ungdomar och samtidigt hjälpa idrottsrörelsen att rekrytera och behålla sina unga medlemmar. Storskaliga utvecklingsprojekt har initierats under namn som ”handslaget” och ”idrottslyftet” där idrottsföreningar och förbund fått ekonomiska möjligheter att genomföra särskilda insatser för att utveckla sin verksamhet. Många av dessa projekt har varit förhållandevis traditionella och mest handlat om att stärka den ordinarie idrottsverksamheten. Andra har varit mer nyskapande såtillvida att klubbar prövat nya aktiviteter i syfte att nå de grupper som vanligtvis inte söker sig till föreningsidrotten. Det är sådana ”alternativa idrottsaktiviteter” som utgör fokus för Högmans avhandling. Mer konkret studerar han projekt där idrottsföreningar, skolor, kommuner och distriktsidrottsförbund gått samman för att nå och aktivera unga som av olika skäl står utanför föreningsidrotten och som är otillräckligt fysiskt aktiva.
Idrottsrörelsen har under lång tid kritiserats för ett alltför starkt fokus på resultat, prestationer och talangutveckling.
Även om de alternativa idrottsaktiviteterna varierat i utformning och omfattning, förenas de i antagandet att projekten ska vara positiva för både de unga själva och för landets idrottsföreningar. För barn och ungdomar är förhoppningen givetvis att aktiviteterna som erbjuds ska väcka deras inneboende lust till rörelse och att de – i förlängningen – ska leva ett fysiskt aktivt och hälsosamt liv. För föreningarna är projekten avsedda att leda till både nyrekrytering och nytänkande. Inte minst det senare är viktigt. Idrottsrörelsen har under lång tid kritiserats för ett alltför starkt fokus på resultat, prestationer och talangutveckling. Genom dessa alternativa idrottsprojekt ska föreningar emellertid ges möjlighet att pröva och utveckla mer lekfyllda och kravlösa verksamheter och därmed utmana sina invanda mönster och synsätt. I den meningen är de alternativa idrottsaktiviteterna att betrakta som en sorts idrottspolitisk ”test-arena” med ambitionen att förändra synsätt och aktiviteter i svensk idrottsrörelsen vilket i sin tur ska bryta den nedgång som präglat barn- och ungdomsidrotten under senare decennier.
Det ska tilläggas att många forskare redan har undersökt idrottsrörelsens många och olika ”handslags”- och ”idrottslyfts”-projekt. Det övergripande resultatet i dessa utvärderingar har varit relativt nedslående. Idrottsrörelsen når och aktiverar de allra flesta barn och unga i Sverige, men det är ingen enkel sak att rekrytera den minoritet som inte självmant söker sig till en idrottsförening. Denna problematik noterade även Högman själv, när han före sina forskarstudier jobbade i Karlstad kommun med olika idrottsliga utvecklingsprojekt. Inte sällan var mönstret att föreningarnas särskilda insatser bemöttes positivt bland de unga som redan var föreningsaktiva, men att de inte lyckades att nå eller aktivera den målgrupp som insatserna ytterst var tänkta att nå, det vill säga unga som stod utanför föreningslivet.
Mot denna bakgrund kan Högmans avhandling beskrivas på flera sätt. På ett övergripande idrottspedagogiskt plan kretsar studien kring frågan om vad som egentligen krävs för att utveckla barns intresse för idrott och fysisk aktivitet. På ett mer konkret och idrottspolitiskt plan handlar studien snarare om att förstå varför en specifik idrottspolitisk insats misslyckats i sin föresats att aktivera de unga som inte självmant sökt sig till föreningsidrotten. Eller som han själv formulerar saken:
Syftet med avhandlingen är att bidra med kunskap om de förutsättningar som miljön inom alternativa idrottsaktiviteter erbjuder för att utveckla barns intresse för fysisk aktivitet. Vidare är syftet att föra en diskussion om hur alternativa idrottsaktiviteter kan utvecklas i framtiden.
Fem fallstudier
Högman undersöker sammanlagt fem alternativa idrottsverksamheter på fem olika geografiska platser. Alla verksamheter hade startats i projektform i samverkan mellan olika aktörer såsom idrottsföreningar, skolor, distriktsidrottsförbund och kommuner. Samtliga verksamheterna hade som mål öka den fysiska aktiviteten hos grupper av barn som upplevts vara otillräckligt fysiskt aktiva. Gemensamt var vidare att samtliga projekts riktats till yngre barn, i regel mellan 8–12 år.
Flera av de studerade verksamheterna kan beskrivas som idrottsskolor eller prova-på-events där lokala idrottsföreningar arrangerat idrottsverksamhet för elever antingen i samband med skoldagens slut eller under skolloven. Den överordnade logiken i dessa projekt var att barn ska ges möjlighet att pröva på och upptäcka ett intresse för olika idrotter med förhoppningen att de därefter självmant ska söka medlemskap i föreningen i fråga.
För en delstudie genomförde han hela 15 fokusgrupper med sammanlagt 63 barn.
Andra undersökta verksamheter kan snarare beskrivas som organiserad spontanidrott. Utmärkande för dessa projekt var att de riktades till grupper av inaktiva barn som medvetet valt bort den organiserade föreningsidrotten, exempelvis för att man upplevt sådan verksamhet som alltför kravfylld, dyr eller prestationsinriktad. Målet var följaktligen inte att locka dessa utanförstående till den traditionella föreningsidrotten utan snarare att de skulle erbjudas alternativa och mer kravlösa fysiska aktiviteter. Begreppet ”organiserad spontanidrott” syftar således på att verksamheterna var organiserade såtillvida att de hade ledare och tillgång till riktiga idrottsanläggningar, men att deltagarna själva skulle styra över valet av aktiviteter. Utmärkande för dessa projekt var även att det sällan ställdes krav på regelbunden närvaro, prestation, särskild utrustning eller avgifter.
Avhandlingens metodologiska och teoretiska utgångspunkter
I metodologiskt hänseende undersökte Högman de alternativa idrottsverksamheterna genom observationer och intervjuer. Framför allt intervjumaterialet är omfattande. För en delstudie genomförde han hela 15 fokusgrupper med sammanlagt 63 barn. Efter två år gjorde han kompletterande uppföljningsintervjuer med 16 av barnen. I en annan delstudie genomförde Högman sex individuella intervjuer med barn i åldern 12–15 år. Slutligen samtalade han även med 28 vuxna som på olika sätt varit med och arrangerat aktiviteterna.
I analytiskt hänseende tar Högman sin utgångspunkt i ett ekologiskt perspektiv och särskilt i Urie Bronfenbrenners bioekologiska teoribildning. Han motiverar sitt teorival med att andra s.k. socio-kognitiva teorier om barns fysiska aktivitet tenderar att underskatta betydelsen av den specifika kontext som människor är en del av. Styrkan i bioekologisk teori är följaktligen att den betonar ett holistiskt samspel mellan individ och miljö och att den därmed kan ”synliggöra och organisera det multidimensionella system som utvecklingen av barns fysiska aktivitet är en del av.”
Högman kompletterar sitt ekologiska perspektiv med en teoretisk modell benämnd ”The youth physical activity promotion model”. Modellen, som utvecklats av Gregory J. Welks, är välvald såtillvida att den är skapad med det explicita syftet att synliggöra ekologiska faktorers inflytande på barns fysiska aktivitet. Slutligen adderar han ett maktperspektiv, genom att föra in både genusteori och Bourdieus kapital-begrepp i analysen.
Avhandlingens struktur och disposition
Avhandlingen är en sammanläggningsavhandling bestående av fyra artiklar och en ”kappa”. Samtliga artiklar är författade tillsammans med huvudhandledare Christian Augustsson. I två artiklar står även handledare Pernilla Hedström som medförfattare. Vid tiden för Högbergs disputation var tre artiklar peer review-granskade och publicerade i internationella tidskrifter.
Avhandlingen är välstrukturerad och logiskt uppbyggd. I kappan sätts avhandlingen in i ett större sammanhang. Tidigare forskning om alternativa idrottsaktiviteter diskuteras utförligt, likaså bio-ekologisk teoribildning. I metodkapitlet diskuteras studiens övergripande forskningsdesign och etikfrågor, medan artiklarna innehåller redogörelser för de specifika överväganden och metodval som gjorts i de olika delstudierna. Kappan avslutas med en diskussionsdel som både sammanfattar undersökningens resultat och samtidigt resonerar om hur konceptet med alternativa idrottsaktiviteter bör förändras.
…och resultaten?
Det är inte lätt att sammanfatta Högmans avhandling. Resultaten och perspektiven är många, liksom de skilda analytiska nivåerna. Min egen läsning har varit starkt påverkad av mitt intresse för idrottspolitik och för att förstå effekterna av idrottsrörelsens många utvecklingsprojekt inom ramen för ”idrottslyftet” och ”handslaget”. Andra skulle säkert sammanfatta avhandlingen annorlunda, kanske med fokus på barns egna tankar om idrott eller genom att betona didaktiska utmaningar i att uppmuntra unga till fysisk aktivitet. Allt detta är centralt i avhandlingen. Med denna reservation kommer jag att här avgränsa mig till idrottspolitiska aspekter och lyfta fram tre centrala poänger som tillsammans bildar en hård kritik mot hela konceptet med alternativa idrottsaktiviteter i dess rådande form.
För det första visar Högman att dagens alternativa idrottsaktiviteter når fel barn. Mycket av den verksamhet som arrangeras för att utveckla barns intresse för fysisk aktivitet når i realiteten redan idrottsintresserade barn, framför allt pojkar. Förklaringen är att barn kommer till dessa aktiviteter med klara föreställningar som styr deras beteende. Vissa av dessa föreställningar handlar om rangordning och status, såsom att det ger prestige att vara duktig i idrott (särskilt föreningsidrott) och att killar generellt är bättre än tjejer på idrott. Till detta kommer föreställningar om hur man ska bete sig i en idrottslokal och vilka som tillåts ta plats i en grupp av unga. En effekt av dessa föreställningar blir att barn med idrottslig erfarenhet och kompetens (inte sällan fotbollsspelande pojkar) snabbt finner sig till rätta i den idrottsliga miljön och inför tanken att pröva nya aktiviteter. De unga som är mer ovana eller osäkra på sin idrottsliga kompetens gör tvärtom, det vill säga backar undan, blir passiva och låter de ”duktiga” ta över. När de unga dessutom uppmanas att själva styra över valet av idrottsaktiviteter uppstår snabbt en intressekonflikt:
Till följd av den intressekonflikt som uppstod skedde en form av förhandling vilken enligt barnen allt som oftast resulterade i att den grupp som bestod av idrottserfarna och fysiskt kompetenta pojkar kunde styra aktiviteterna efter sina önskemål. Förhandlingen skedde i huvudsak inte via verbal kommunikation utan via gemensamma tysta överenskommelser, det vill säga, normer.
På så sätt blev de alternativa idrottsaktiviteterna i realiteten ofta ett tillfälle för redan idrottsaktiva barn att styra verksamheten mot traditionella (boll)idrotter, snarare än tillfälle för oerfarna eller fysiskt inaktiva barn att utveckla sina idrottsliga erfarenheter.
För det andra visar Högman att de strukturella förutsättningarna för de alternativa idrottsaktiviteterna ofta är begränsade. Förutom att barnen anländer till dessa aktiviteter med etablerade föreställningar om idrott, kompetens och kön, så begränsades deras möjligheter att prova på nya idrottsaktiviteter av så grundläggande faktorer som (det begränsade) utbudet av idrotter och föreningar på orten, idrottsanläggningars utformning och (den begränsade) möjligheten för de unga att ta sig till aktiviteterna i fråga. Inte minst för barn på landsbygden begränsades möjligheterna att pröva på olika idrotter på grund av just sådana rent strukturella orsaker. Finns det bara en fotbollsklubb på orten blir det svårt pröva på andra idrotter. Är det långt till närmaste badminton-klubb är det kanske roligt att få pröva på denna idrott, men desto svårare att bli permanent medlem.
På så sätt riktar avhandlingen en hård kritik mot själva grundvalarna i de storskaliga utvecklingsinsatser som genomförts i svensk idrott under de senaste decennierna.
För det tredje menar Högman att vi måste ifrågasätta själva grundantagandet att alternativa idrottsaktiviteter kan vara ett sätt att förmå idrottsföreningar att tänka i nya banor och att pröva nya verksamhetsformer. Högman konstaterar tvärtom att föreningarnas primära drivkrafter i dessa projekt är att rekrytera nya medlemmar och att stärka klubbkassan. Någon större ideologisk omprövning är det sällan frågan om. Föga förvånande ger han även exempel på insatser där föreningarnas engagemang successivt minskat och verksamheterna i övergått i kommunal regi eller bedrivits av berört distriktsidrottsförbund med heltidsanställd verksamhetsledare och timanställda aktivitetsledare.
Sammantaget visar Högman således inte enbart att satsningen på alternativa idrottsaktiviteter har begränsad måluppfyllelse. Han visar även att det bygger på orimliga eller felaktiga föreställningar, både om vad som krävs för att aktivera inaktiva barn och om idrottsföreningars förmåga och vilja att förändra sin verksamhet. På så sätt riktar avhandlingen en hård kritik mot själva grundvalarna i de storskaliga utvecklingsinsatser som genomförts i svensk idrott under de senaste decennierna.
Men vad ska vi då göra? Är det inte möjligt att aktivera de unga som inte tillhör föreningsidrotten? Jo, det menar Högman att vi kan göra. En förutsättning är dock att vi lyckas bryta de föreställningar om idrott, genus och makt som ofta finns hos barn och ungdomar. Vi måste utveckla ett alternativt synsätt på fysisk aktivitet, med utgångspunkt i ekologiskt tänkandet, där den traditionella tävlingsidrotten med dess fokus på inlärning ersätts av en alternativ och utforskande idrottsverksamhet. Men detta är enligt Högman knappast en uppgift för just idrottsrörelsen:
Vilken aktör är då mest lämpad att facilitera en verksamhet där utveckling av barns intresse för fysisk aktivitet är det överordnade målet? Svaret på den frågan måste bli staten eftersom ett sådant mål ytterst handlar om medborgarnas hälsa. Endast staten kan ha ansvar för befolkningens hälsa och endast staten har förutsättningar att leva upp till ett sådant ansvar.
Avhandlingens styrkor och begränsningar
Jag har läst denna avhandling med stor behållning. Högman ger en både mångfacetterad och fördjupad förståelse för alternativa idrottsverksamheter som samhällsföreteelse. Han beskriver verksamheten ur både barnens och ledarnas perspektiv. Han förenar övergripande strukturella perspektiv med kvalitativa analyser på individnivå. Han är bitvis kritisk men ger samtidigt konstruktiva förslag på hur alternativa idrottsaktiviteter kan utvecklas i framtiden.
Vi måste förstå den dynamik som uppstår i ungdomsgrupper och hur detta både möjliggör och begränsar tillfällen till fysisk aktivitet.
Avhandlingen är dessutom analytiskt och teoretiskt stark. Här erkänner jag villigt att jag inledningsvis ställde mig tveksam till det valda ekologiska perspektivet. Teorier med holistiska anspråk riskerar ofta att bli så breda och komplexa att de blir vaga och självuppfyllande. Allt måste beaktas och till slut blir inget viktigt. Så inte i detta fall. Högman presenterar och hanterar sin teori med säker hand. Det faktum att han dessutom kompletterat sin bioekologiska ansats med både genus och Bourdieus kapital-begrepp visar att han styrs av den faktiska undersökningens frågor och behov snarare än att han begränsar analysen till den förvalda teorins ramar.
Men viktigast är ändå studiens idrottspolitiska bidrag. Om vi ska nå de unga som står utanför idrotten, så måste vi ta deras förutsättningar och föreställningar på allvar. Vi måste förstå den dynamik som uppstår i ungdomsgrupper och hur detta både möjliggör och begränsar tillfällen till fysisk aktivitet. Och vi måste även ifrågasätta antagandet om att idrottsföreningar är beredda att förändra sig i enlighet med idrottsrörelsens pågående strategiarbete (Strategi 2025).
Slutligen några ord om avhandlingens begränsningar. Min enda egentliga kritik handlar om avhandlingens form och språk. Förstå mig rätt. Detta är en både välstrukturerad och välskriven avhandling, men den ställer stora krav på sin läsare.
Låt mig börja med formen. Jag inser att det finns många fördelar med att skriva sammanläggningsavhandlingar. Inte minst är det positivt att forskarstuderande övas i konsten att skriva vetenskapliga artiklar och att avhandlingsarbetets delstudier successivt utsätts för kollegial granskning (peer review). Men för oss som ska bedöma hela avhandlingsarbetet är systemet inte särskilt praktiskt. Min egen läsning blev en sorts kontinuerligt hoppande mellan kappa och de bifogade artiklarna. Denna problematik är oundviklig i sammanläggningsavhandlingar men den blir särskilt tydlig i komplexa och perspektivrika avhandlingar som denna. Lägg därefter till att Högman använder ett avancerat akademiskt språk och att han gärna skriver på hög analytisk abstraktionsnivå. Detta brukar vanligtvis uppskattas i akademiska sammanhang. Det kan dock leda till att avhandlingen får begränsad spridning utanför akademin. Det tycker jag vore synd. Detta är en viktig avhandling. Den borde diskuteras både inom idrottsrörelsen och bland de offentliga aktörer som på olika sätt stöttar och deltar i idrottsliga utvecklingsprojekt.
Copyright © Johan R. Norberg 2022
