Bild och text som inte samspelar

Säg Pierre Mens och alla som följt Malmö FF genom de många åren nickar igenkännande. Redan som fjortonåring fick han sin första MFF-bild publicerad i en av de lokala drakarna. Därefter är det åtskilliga rullar film som snurrat runt i framkallningsdosan i Mens’ laboratorium, och en icke ringa del av dessa där just Malmö FF varit huvudmotivet i sökaren. Ett sådant gigantiskt arkiv måste givetvis vara en ren guldgruva för ett bokprojekt som ”Fotbollens höga visa”, och borde få vilken bildredaktör som helst att hoppa jämfota av glädje.

Och visst är där många pärlor bland bilderna i boken. Bilder som fungerar som ett slags tidsdokument som inte bara säger något om själva huvudmotivet, utan också något om tiden i sig där poser, frisyrer, kläder, omgivande byggnader, skyltar etc. blir som en slags resa till svunna dagar. Många som läst boken nickar säkert igenkännande åt de olika tidsmarkörerna som bilderna bär på: Martin Dahlins kantiga 80-tals-frissa, Bob Houghtons lurviga 70-talspolisonger, 50-talets väldressade vaktmästare, Gamla IP med småpojkarna liggande bakom mål, fotbollströjorna med snörning i halsen, de uppklädda åskådarskarorna etc.

Helt underbara är också de bilder där Mens lyckats fånga de där små dramatiska ögonblicken som är förknippade med fotbollsspelet. Sköna bilder på målvakter som svävar genom luften, glädjen i ögonen hos en målskytt, smärtan efter en brutal tackling, den tröstlösa sorgen efter en förlust, anspänningen, kampen… I vissa fall får man en känsla av att Mens faktiskt sprungit omkring på plan under det att matchen pågått för att ta sina bilder. Det är då han är som bäst. När han får vara helt nära spelet som han älskar. Då sjuder hans bilder av liv och passion. De renodlade studiobilderna eller mer arrangerade bilderna verkar av den anledningen lite märkliga i sammanhanget. Det är stela och förutsägbara, och något man snabbt bläddrar förbi.

Björn Ranelid (som själv har ett MFF-förflutet) har ställts inför uppgiften att skriva – hur ska jag säga det, kommenterande texter till Pierre Mens’ bilder. Ibland funkar det fint, framförallt när Ranelid i korthet bara erbjuder bilden en tidsmässig ram och sätter in den i sitt sammanhang, i princip som små vägledande bildtexter. I andra fall blir det mindre bra, och det är tyvärr när Ranelid känner att han måste brodera ut sina texter. Allt för ofta blir det allmänna och ganska intetsägande textsjok om olika svenska fotbollsprofiler, ofta med en tyngdpunkt på antal matcher, mål och lag i karriären. Just den här typen av information läses väl bäst som enkel och rak statistik och trivs inte riktigt i den språkliga kostym som Ranelid klär dem i. Det är som om Ranelid slår knut på sig själv. Han vill så gärna – och visst spritter det till här och där – men som helhet blir det ändå inte riktigt bra.

Jag väljer att se boken som ett spännande experiment, som dock inte lyckades fullt ut. Bilderna hade stått bättre för sig själv, möjligtvis kompletterade med korta koncisa bildtexter. Det hade skapat ett ännu större utrymme för fotografen Pierre Mens. För det är hans bilder som är behållningen, och de står för sig själv. De hade inte behövt kompletteras med så många intetsägande ord som nu är fallet.

En renodlad fotobok hade alltså varit att föredra. En rejält påkostad volym fullsmockad med bilder som kunnat visa på Mens’ bredd som fotograf. Allt ifrån hans snabba bilder modell ”pressfotograf” till hans lite mer konstnärliga varianter. Kanske kunde redaktörerna splittrat de olika sektionerna åt. En renodlad fotosektion, och en längre sammanhängande textdel där Ranelid fick möjlighet att bre ut sig på det sätt han är van vid, och låta sin ofta färgstarka och poetiska stil briljera i ensamt majestät. Som det är nu får man en känsla av att bilderna sätter ramar för Ranelids annars i normala fall så vida språkliga utflykter. Han försöker, som sagt, men hur han än saltar sidorna med sina adjektiv och sprudlande metaforer så lyckas det inte riktigt. Han behöver plats, den gode Ranelid, och det utrymmet får han inte i det här konceptet.

”Fotbollens höga visa” är en bok jag vill tycka om, men tyvärr blir det inte riktigt så. Den har sina kvaliteter, men två solopartier hade ändå varit att föredra framför denna duo som inte riktigt får samspelet att stämma.