En spännande och detaljerad skildring av bandyns kulturhistoria

Ansgar Molzberger
Institut für Sportgeschichte
Deutsche Sporthochschule Köln


Torbjörn Andersson
Den döende bandyn?: En säregen historia om svensk natur, nationalism och nostalgi
279 sidor, inb., ill.
Malmö: Arx Förlag 2019
ISBN 978-91-88893-09-3

En ung man ligger omgiven av sörjande vänner med ett lidande uttryck på läpparna. Spegeln i handen förstärker det självupptagna intrycket, in i det sista. Den döende dandyn hör till Nils von Dardels mest kända målningar. […] Färgernas intensitet och formernas böljande flöde är tydligt inspirerade av franska konstnärer som Matisse. Samtidigt lyckas Dardel skapa en helt egen atmosfär och ett tonläge där sorgen går hand i hand med bakgrunden som skiftar i blått.

Med dessa ord beskriver Moderna Museet Nils Dardels måleri ”Den döende dandyn” från 1918 (olja på duk, 140 x 180 cm).[1] Med sin bok Den döende bandyn? har Torbjörn Andersson valt en anspelning på den berömda målningen som enligt honom är passande – ”bandyn varit dödförklarad ända sedan 1920-talet” (s. 7). Men bandyn – för att använda Moderna Museets ord: färgstark, med böljande former och en helt egen atmosfär – finns kvar, inte bara i Sverige. Det internationella fackförbundet ”Federation of International Bandy” (FIB) har mer än tjugo nationer som medlemmar. ”Hemma” i Norden är bandyn enligt Aftonbladet/Sportbladet (2006) även ”det svenskaste som finns” (s. 193).

Hur kommer det sig att bandyn fortfarande spelas om den dödförklarades redan för hundra år sedan? I detta sammanhang: Hur kunde bandyn överleva med ishockeyn, den ”allsmäktiga” lagsporten på is, som konkurrent? Dessutom: Vilka förändringar genomgick bandyn i samspel med samhällets utveckling? Hur kunde framtiden för bandyn ser ut? Sådana frågor står i centrum för Anderssons detaljerade kulturhistoria om bandyn.

Som basis för sin undersökning utvärderar Andersson litteratur om bandyn och sporten som kulturfenomen, men framför allt har han analyserat väldigt noggrant en stor mängd tidnings- och internetkällor om bandyns uppkomst och utveckling i Sverige. Undersökningen är kopplad till Allen Guttmanns teori om den moderna sporten som publicerades 1978 i From Ritual to Record. Som bekant tar Guttmann i sin bok upp sju karaktärsdrag som den moderna sportens kännetecken: Secularism, equality of opportunity to compete and in the conditions of competition, specialization of roles, rationalization, bureaucratic organization, quantification, the quest for records (From Ritual to Record, s. 16). Inte helt klart blir i detta sammanhang Anderssons kritik av Guttmanns teori att ”den inte fångar in den moderna sportens komplexitet” (s. 21) – teorin publicerades ju innan den stora kommersialiseringen och mediatiseringen av den globala idrottsvärlden. Dessutom har Guttmann i den andra upplagan av sin bok (2004) bifogat ett ”modernt” kapitel som han kallade ”a retrospective critique” om den första upplagan.

Särskilt roligt i detta sammanhang är att Andersson drar kulturella linjer från bandyn till den populära musikens utveckling i Sverige – till exempel står bandyn enligt författaren tätare inpå dansbandsmusiken än rockabilly.

För att strukturera sin bok väljer Andersson en longitudinell betraktelse av bandyns utveckling från den historiska bakgrunden och sportens uppkomst i Sverige fram till dagens bandy. Kapitelindelningen har en sorts fenomenologisk botten, det vill säga att ett stort, nytt fenomen i bandyn tas som intäkt för att kalla ett tidsavsnitt som ny epok. I detalj betyder det att Andersson delar in sin kulturhistoria i fyra delar (s. 25): Efter bakgrunden om bandyns härkomst och importen till Sverige genom idrottsledaren Clarence von Rosen (1867–1955) i slutet av 1800-talet, framställer Andersson den förmoderna perioden (1907–1955) som präglades bland annat av naturis, ingen sarg, icke-standardiserad utrustning och radioinslag från SM-finalen. Därefter kommer den moderna perioden (1956–2003) med konstfrusna banor, sarg, elljus, utökad säsong, tekniska utvecklingar som plastboll och hjälm, dräktreklam och värmeläktare, TV-sänd herr-SM-final, dam-SM-final och herr-VM samt sovjetiska influenser. Med den senmoderna perioden (2004–idag) som präglas av bland annat inomhushallar, evenemangskultur, TV-sänd dam-SM-final och dam-VM, och därtill noterna, källförteckningen och statistiken om SM-finaler slutar Andersson sin undersökning, som också inbegriper talrika foton och illustrationer.

Med sin bok lyckas Andersson inte bara att lägga fram en detaljerad och spännande skildring av bandyns utveckling. Därutöver övertygar den som en kulturhistoria med massor av information och analytiska tankegång om naturen, nationalismen och nostalgin och deras betydelse för det svenska samhället i diverse epoker. Särskilt roligt i detta sammanhang är att Andersson drar kulturella linjer från bandyn till den populära musikens utveckling i Sverige – till exempel står bandyn enligt författaren tätare inpå dansbandsmusiken än rockabilly (s. 172). Sådana förbindelser kunde diskuterats även mer omfattande med exempel från film och litteratur i Sverige/Skandinavien. Till exempel skildringen att bandyfolket började använda olika ord för isen under den förmoderna perioden precis som grönländarnas ord för snö (s. 66) kan ju associeras med Peter Høegs roman Frøken Smillas fornemmelse for sne (1992).

Det stora kulturella värdet av bandyn betonas flera gånger i boken – särskilt i sammanhang med ishockeyn som den globala ”stormakten”: Enligt Aftonbladet (1997) har ”Bandyn […] kultur där ishockeyn är amerikaniserat kulturlös” (s. 188). Till den djupgående kulturella dimensionen av bandyn i Sverige som skildras av Andersson tillhör också dambandyns utveckling – även om den inte har en sådan omfattande historia. Men Sveriges landslag vann ju VM-titeln åtta gånger sedan VM-premiären 2004.

Genom att läsa Anderssons bok får man intressanta fakta om en mycket speciell sport som under påverkan av den inflytelserika ”magiska triangeln” – sport, media och näringsliv – förändrades starkt från slutet av 1800-talet till idag. Läsaren lär sig att bandyns modernisering alltid diskuterades och regelbundet sågs som en fara för sporten, ”dess snara död har ofta framstått som ett högst reellt hot” (s. 235).

Å andra sidan kan man läsa på FIB:s webbplats att man ser stora möjligheter för sporten och att man försöker få in bandyn i det olympiska tävlingsprogrammet på grund av sportens internationella betydelse:

Bandy will clearly strengthen the Games. Bandy has real ongoing activity on 3 continents. Bandy captures the world heritage of ball-sports. Bandy will as an important heritage sport fill out the missing link in Eurasia, major regions in the Nordics and unleash the ice hockey and ball-sports potential.[2]

Ligger bandyns framtid alltså mer i den globala idrottsvärlden än i Sverige? I varje fall kunde det vara intressant att läsa Anderssons väldigt lyckade kulturhistoria om bandyn med ett alternativt perspektiv i huvudet: Kanske inte med frågan om sportens snara död i centrum utan med frågan hur det gick till att en engelsk sport som importerades till Sverige kunde bli så oerhört populär att den kallas även idag ”det svenskaste som finns”?

I vilket fall är det ett stort nöje att läsa Den döende bandyn? En säregen historia om svensk natur, nationalism och nostalgi som Andersson avslutar med en appell: ”Gå på bandy! Den är Sveriges färgstarkaste bidrag till en mångfacetterad idrottsvärld. Bandyn representerar något annat än den amerikanskt influerade globalisering som riskerar att släta ut en ännu heterogen sportvärld.”

Copyright © Ansgar Molzberger 2019


[1] https://sis.modernamuseet.se/sv/view/objects/asitem/artist$00401755/4/primaryMaker-asc?t:state:flow=7b36263e-87ff-4c7d-8a0c-813510c91038.
[2] https://www.worldbandy.com/olympic/.

 

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.