Spretig antologi som framhåller dansens positiva värden

Torun Mattsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

I antologin Dance Education around the World: Perspectives on dance, young people and change reflekterar dansforskare och danslärare från stora delar av världen om hur dans kan förändra unga människors liv. I förordet till antologin skrivet av Ken Robinson, en internationell auktoritet inom kreativitet och innovation i utbildning, konstaterar han att dans ofta befinner sig på botten av hierarkin i skolans läroplaner samtidigt som dans på kort tid har expanderat inom akademin. Många unga dansare berättar att dans ger dem frihet. Robinson lyfter fram bidragen i föreliggande antologi för att förstå hur och varför dans kan bidra till människors utveckling.

Antologin är uppdelad i fem områden:

1. 1. Curriculum developments worldwide;
   2. Empowering communities through dance;
   3. Embodiment and creativity in dance teaching;
   4. Exploring and assessing learning in dance as artistic practice;
   5. Imagined futures for dance education.

Det är 30 olika författare i antologin varav endast fem är manliga, en tydlig illustration av den kvinnliga dominansen i dansforskningen. Redaktörerna Charlotte Svendler Nielsen och Stephanie Burridge påpekar att majoriteten av bidragen är anglosaxiska och från västvärlden, men att innehållet och diskussionerna i texterna är globala och för ett kritiskt resonemang över västvärldens hegemoniska perspektiv på dans i utbildning.

Susan R. Koffs inledande kapitel tar avstamp i läroplaner i dans och i de diskussioner som fördes under ett möte med dansutbildare år 2012. Utbildningsmål kan inte vara universella utan är beroende av varje lands kontext. I många länder är Rudolf Labans modell för dansundervisning dominerande. Lärarens roll och utbildning varierar. Ett problem som lyfts fram är att dans i skolan ofta placeras inom ramen för idrottsundervisning och att idrottslärare inte är tillräckligt förberedda för att leda dansundervisning. Ett exempel på dansens möjligheter och potential för social rättvisa i Australien skriver Jeff Meiners och Robyne Garrett om. De menar att dans i skolan kan bidra till att bygga ett demokratiskt och jämställt samhälle. Frågan är vilken dans som elever i skolan ska få möta. Författarna lyfter fram dans för att förstå olika kulturer och som ett medel för att förstå olikheter och olika kroppar. Meiner och Garett betonar att det ska finnas ett kritiskt perspektiv när dans undervisas i skolan. ”We therefore challenge adherences to hegemonic dance practices and pursue the development of socially just pedagogies that disrupt common-sense and dominant readings of desirable bodies and desirable dance” (s. 19).

I ett annat kapitel med ett exempel från Nya Zeeland visar Adrienne Samsom på vikten av elevers och lärares levda erfarenheter från en historisk, social, kulturell och politisk utgångspunkt i dansundervisning. Läroplanen är både holistisk och betonar vikten av kritisk reflektion. I kapitlet skildrar Samsom hur levda erfarenheter kan undersökas genom lärares och elevers skrivna berättelser.

I alla texter om läroplaner i antologin framhålls dansen som en möjlighet och potential för unga människors utveckling. I Sydafrika är de tre mest populära dansformerna afrikansk dans, klassisk balett och modern dans. Sharon Friedman skriver att urvalet av dansformer är en politisk fråga och att utmaningen är att bygga upp en sydafrikansk kultur. Det framgår i texten en viss kritisk blick på västerländsk dominans inom dans, men analysen om vad det beror på uteblir i kapitlet. Många texter i antologin för relativt okritiska diskussioner om dansens negativa inverkan på människor.

I den andra delen av antologin lyfter författarna dans som medel för barns rättigheter när det exempelvis gäller urbefolkningar. Ett kapitel behandlar barns rättigheter: ”Exploring the rights of the First Nations child through the arts: Our dreams matter too”. Ett annat kapitel tar upp frågan om hur dans för barn i Palestina kan stimulera lokala forum för att främja samarbete och kreativa handlingar i rörelser. I ytterligare en text beskrivs svårigheter att dansa i Kairo efter revolutionen och resonemang hur politik och konst hör samman. En ung dansare som kallas Hala uttrycker frustration: ”I want to be a dancer… It has become worse, it is hard just to dance now because of the situation”.

Däremot är kapitlet en uppmaning till alla som undervisar i dans att problematisera olika lösningar och att undersöka etiska frågor som finns underliggande i all undervisning.

I den tredje delen av antologin handlar texterna om förkroppsligande och kreativitet i dansundervisning. Eva Anttila diskuterar dans som kroppsligt lärande och kroppslig dialog i ett dansprojekt i Finland. En professionell dansare anställdes för att leda ett aktionsforskningsprojektet i en skola och dansläraren samarbetade med andra lärare på skolan i olika ämnen såsom geometri, historia och biologi. Alla elever på skolan fick erfara dans och syftet med studien var att dokumentera och utvärdera projektet för att reda ut meningen med dans och kroppsligt lärande i skolan. Anttila konstaterar att förkroppsligande (embodiment) är försummat i lärarutbildning och att det är en allvarlig brist för elevers lärande i skolan.

Den fjärde delen i antologin fokuserar på lärande i dans som en konstnärlig praktik. Susan W. Stinson reflekterar kritiskt kring vad som är värt att kunna i dansundervisning och hur bedömning kan stödja lärande i stället för att döma och ranka elever. Stinson uttrycker vikten av kritisk reflektion: ”For me, what matters most are important life skills that can be learnt specifically in dance education, especially when there is a focus on critical thinking and somatic experience” (s. 110). I Charlotte Svendler Nielsens text undersöks barns (9 år) lärande från ett fenomenologiskt perspektiv. Författaren understryker att lärande inte bara pågår i huvudet utan att hela kroppen är involverad. Svendler Nielsen menar att det finns olika dimensioner av att vara fysiskt involverad i en variation av rörelser. Hon talar om den kreativa, kinestetiska, relationella, fysiska, symboliska och artistiska dimensionen av kropp. Lärandet är en individuell process och barn lär på olika sätt, och hon konstaterar att dans kan bidra till lärande mer generellt genom att barn får delta, uttrycka sig och upptäcka ett innehåll, sig själv och andra i lärprocessen.

Den avslutande femte delen av antologin riktar blicken mot framtiden. Ann Kipling Brown diskuterar förkroppsligat kunnande i en digitaliserad värld. Hon uttrycker oro för att dansundervisning skärs ner när resurser i skolan minskas. Samtidigt menar Kipling Brown att dansundervisning måste möta nya digitala teknologier och att det öppnar upp för nya perspektiv. Det kan exempelvis handla om elevers föreställningar på YouTube eller online-kurser. Ralph Buck skriver i ett annat kapitel om vikten av att kliva tillbaka och reflektera för att sedan ta ett steg framåt. Buck är kritisk till en del danslärare: ”I had too many teachers who could dance, but not teach” (s. 163). Samtidigt förklarar han att dansutbildare (och arts education) har en värdefull roll för politiska, sociala och kulturella dimensioner, eftersom dans handlar om att dela idéer och skapande. I hans egen undervisning av studenter på University of Auckland (NZ) handlar lektionerna inte om hur undervisning i dans ska ske, utan om hur kan du skapa en bättre värld. Buck avrundar kapitlet med en uppmaning till dansutbildare om ett nytt ledarskap: ”…we need leaders who can create, educate and mentor future leaders” (s. 166).

Dance Education around the World: Perspectives on dance, young people and change är en brokig och innehållsrik antologi som spänner över olika områden i dansutbildning. Det är givande att få bredden av dans i olika lärandekontexter och länder, även om de flesta texter är relativt korta vilket bidrar till att djupet i resonemangen och de teoretiska perspektiven saknas.

Överhuvudtaget efterlyser jag fler kritiska perspektiv på dans i antologin. De flesta texter handlar om vad dans kan ge, inte vad dans möjligtvis inte kan ge. Susan W. Stinson, nu Emeritus professor på North Carolina Greensboro i USA, är ett undantag och hon problematiserar vad som är värt att kunna i dans, vilket innehålls som väljs ut och hur det ska bedömas. Stinson diskuterar hur bedömning ska kunna vara en hjälp till lärande och inte ett medel för sortering och rankning av dansare. För Stinson kan dansundervisning vara bra om fokus läggs på kritiskt tänkande och kroppsliga upplevelser. Stinson kommer inte med färdiga lösningar till att utmana bedömning i dans. Däremot är kapitlet en uppmaning till alla som undervisar i dans att problematisera olika lösningar och att undersöka etiska frågor som finns underliggande i all undervisning. Även Ralph Buck vågar utmana danslärarna, experterna på dans, genom att kritisera vad en skicklig danslärare kan vara. Nämligen att det inte handlar om att vara en duktig dansare utan att skapa lärandesituationer i dans som utmanar och uppmuntrat kritiskt tänkande och utveckling.

Dance Education around the World: Perspectives on dance, young people and change visar att dans är viktigt för unga människor runt om i världen. Innehållet i de olika antologibidragen skiftar, men de visar sammantaget på betydelsen av att dela erfarenheter och idéer mellan dansforskare, danslärare och dansutövare runt om i världen. Denna antologi är ett steg i rätt riktning och processen att reflektera, utvärdera, analysera och dokumentera dansutbildning måste fortsätta.

Copyright © Torun Mattsson 2020