Är idrottshistorikerns problem ett alltför stort idrottsintresse?

Jens Ljunggren
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Idrottshistoriker har ofta upplevt att de inte tas på allvar av ”allmänhistoriker”. Av detta skäl ordnades 2011 på Huddersfield University en konferens på temat ”What is the Future of Sport History?”. Samlingsbandet New Directions in Sport History innehåller bidrag från Huddersfield-konferensen.

Om man bara undersökte idrottens historia i ett samhälle, vad skulle man då begripa om detta samhälle? Rätt mycket menar Duncan Stone i volymens inledningskapitel. Man skulle få en god förståelse av hur sociala kategorier som ras, kön, sexualitet, klass, ålder osv har skapats och fungerat samt vad som fått dessa kategorier att förändras och anta nya former, respektive hur de tämligen statiskt har fortsatt att påverka maktrelationerna i samhället. Man skulle också få goda insikter i både globaliseringens och nationalismens mekanismer, samt rejäla inblickar i ekonomi och politik. Ja, idrotten är ett mycket gott titthål in i historien. Man förstår ett samhälle bättre genom att granska dess idrott.

Ändå uppelever många idrottshistoriker att de ses över axeln av allmänhistorikerna. Samlingsbandet inleds med allmänhistorikern Paul Wards kritik mot idrottshistoria. Sitt provokativa inlägg inleder Ward med ett personligt ställningstagande. När han 2004 skrev sin bok Britishness since 1870 hade han stor hjälp av bland andra Richard Holts forskning. Han är dock inte själv idrottsintresserad och sedan skoltiden har han med sig mycket dåliga erfarenheter av fysisk fostran. Detta ser han som ett problem. Ett ännu större problem för honom är att idrottshistoriker istället är idrottsintresserade. Detta gör dem till fans istället för kritiskt medvetna historiker, menar Ward: ”Yet, so often sport history gets caught up in some amazingly detailed stuff that seemingly only describes the scores, teams and exciting events relating to a particular sport or city”. Ward uppmuntrar idrottshistorikerna att istället relatera till allmänhistoria (”mainstream history”) och publicera sig i allmänhistoriska tidskrifter.

Föga förvånande får Ward en del mothugg. Hans invändningar har man hört förr, konstaterar Matthew L. McDowell i sitt inlägg. De är inte nya. Vidare anmärks att idrottshistoria är en sub-disciplin bland många andra, t.ex. militärhistoria, arbetarhistoria, kvinnohistoria, diplomatihistoria och fritidshistoria. Frågan är om idrottshistoria skiljer sig från dessa andra inriktningar. Exempelvis torde arbetarhistorikern många gånger vara väl så positivt inställd till sitt forskningsämne som idrottshistorikern. Går det överhuvudtaget att skilja på sub- och huvuddiscipliner inom historia? Är inte historieskrivningen som sådan en ansamling av flera olika sub-discipliner? Och om det nu verkligen är så att idrottshistoriker är sportnördar, vilket inte har bevisats, gör detta dem nödvändigtvis till sämre historiker? Antologin väcker onekligen en del frågor.

Tonen i bidragen är ibland pajkastningsartad och inte alla bidrag förhåller sig strikt till den övergripande frågeställningen. Icke desto mindre pekar texterna ut några viktiga diskussionspunkter. En sådan punkt är vilken relation akademikerna ska ha till amatörhistorikerna på idrottsforskningsfältet. Inte minst i Sverige har man ibland kunnat ana att det finns en spänning mellan vad akademiker och andra idrottshistorisk intresserade människor lägger för betydelse i ”god idrottshistoria”. I en tid då publiceringar i ansedda tidskrifter och andra mätbara resultat står högst i kurs kan det tyckas som att amatörerna på området inte har mycket att erbjuda. Men man ska inte heller underskatta vilken betydelse det har att kunna föra ut sina resultat till en större publik. En nära koppling mellan amatörer och professionella historiker kan man förvisso också tänka på som ett positivt kännetecken för ämnet idrottshistoria, men observera då att positiv inte betyder oproblematisk. Det andra centrala spörsmålet är hur idrottshistoria ska förhålla sig till det övriga historikersamhället, samt med hjälp av vilka strategier idrottshistoria ska göra sig gällande inom andra historiska forskningsområden. Är detta överhuvudtaget önskvärt, och om så är fallet, hur ska det gå till? En tredje viktig punkt, som inte diskuteras i New Directions men som ändå bör nämnas, är hur idrottshistoria ska relatera till idrottsvetenskap. Idrottshistoria som akademisk disciplin befinner sig mellan moderdisciplinen historia på ena sidan och på den andra idrottsvetenskapen. Jag tror att idrottshistoria skulle tjäna på att det förs en djupare diskussion om hur ämnet ska förhålla sig till både historie-och idrottsvetenskapen.

Copyright © Jens Ljunggren 2015