Måste naturvetenskapliga och humanistiskt-samhällsvetenskapliga perspektiv sammanbindas i idrottsvetenskaplig forskning?

Vad har motion, hälsa och idrott med filosofi att skaffa? Varför skall det praktiskt-kroppsliga drivas mot det teoretiskt-mentala, mot det filosofiska, mot det mest opraktiska av alla vetenskapsdiscipliner? Varför skall det aktiva drivas mot det kontemplativa? Frågan kan, parodierat en viss Tertullianus på tidigt 200-tal, också ställas med geografiska och tidsmässiga markörer: ”Vad har Aten med Aten att skaffa?”

Ur ett modernt tidsperspektiv är det tämligen lätt att göra vissa, till synes, entydiga distinktioner mellan t.ex. tanke och handling, känsla och förnuft, kropp och själ, manligt och kvinnligt, fakta och värde etc. Samtidigt är sådana distinktioner uttryck för hur man i en viss idéhistorisk period kommit att uppfatta och gestalta verkligheten. Distinktioner måste göras för att verkligheten skall framstå som begriplig. Annars flyter allt samman till en obestämd massa.

Men allt mer har man, särskilt i idéhistoriskt och filosofiskt präglade vetenskapsdiscipliner, kommit att också kritiskt granska de distinktioner som man inom den s.k. upplysningsfilosofin eller moderniteten tagit för givna. Utifrån ett modernistiskt perspektiv framstår exempelvis de antika olympiska spelens religiösa karaktär som en biprodukt som väl kan plockas bort som ett onödigt tillägg – och det gjordes genom baron Pierre de Coubertins medvetna ansträngningar. För det antika sinnelaget hade däremot en distinktion mellan profant och religiöst inte samma betydelse utan deras distinktioner var lokaliserade på andra ställen i den begreppsliga ”geografin”. Detta exempel säger något om det antika livet, men också om hur man inom modernismen vant sig att göra vissa distinktioner som självklara.

När modernismens kritiska blick riktades mot de egna självklara förutsättningarna, fick den s.k. post- eller senmodernismen luft under sina svaga vingar. Nya frågor har därför tagits upp på agendan. Kanske det teoretiska inte skall ställas i kontrast till det praktiska? Kanske faktaobservationer sist och slutligen inte är så värdeneutrala som man tänkt sig? Kanske det förnuftiga inte heller är så entydigt? Det kanske finns historiskt givna mönster av maktkonstellationer och mindre ifrågasatta perspektiv som gett vissa grupper tolknings- och definitionsmakt, dvs. rätten att få avgöra vad som är viktigt respektive oviktigt, centralt respektive perifert? Kanske det naturvetenskapliga synsättet inte egentligen är så annorlunda än det humanistiskt-samhällsvetenskapliga synsättet?

Kort uttryckt: den post- eller senmoderna perspektivismen i dess olika varianter börjar erövra mark och positioner från den stagnerade modernitetens maktpyramid.

Den kända brittiska idrottsforskaren och filosofen Mike McNamee har samlat omkring sig en skara internationellt erkända idrottsforskare från olika forskningsdiscipliner. McNamees huvudtanke har inte varit så ambitiös att han velat problematisera modernitetens givna tankemönster inom motions-, hälso- och idrottsforskningen, men boken han editerat, Philosophy and the Sciences of Exercise, Health and Sport. Critical perspectives on research methods (2005), kan väl läsas som ett bidrag i ett paradigmproblematiserat perspektiv. Hans mera modesta, realistiska målsättning är att ställa vissa vetenskapsfilosofiska frågor i centrum för den mycket spretiga forskning som görs inom ett ämnesområde som kommit att innefatta motion, hälsa och idrott. Man kan faktiskt läsa hans bok som ett försök att genom centrala vetenskapsfilosofiska frågor skapa något slags samstämmighet, referensram eller åtminstone vetenskapsfilosofisk medvetenhet för så vitt skilda metodiska utgångspunkter som omfattar allt från statistiska kalkyler, datormodelleringar, biomekaniska testprocedurer och fysiologiska mätningar till antropologiska iakttagelser, begreppsanalyser och autoetnografiska rapporteringar.

Jag läser de olika artiklarna i McNamees bok utifrån tanken att det bästa en sådan bok kan åstadkomma är att få idrottsforskare från olika discipliner att stanna upp en stund och reflektera över sina egna vetenskapsfilosofiska utgångspunkter. Genom att samla kända internationella auktoriteter i olika discipliner inom detta forskningsfält kring en sådan uppgift, kan man också möjligen, som en biprodukt, uppnå något slags respekt för den vetenskapliga grunden i de olika disciplinerna trots att de metodiska arbetssätten inte ser likadana ut eller ens påminner om varandra. Motions-, hälso- och idrottsforskningen har inom sitt forskningsområde den traditionella klyfta som ofta synliggjorts mellan naturvetenskapliga och humanistisk-samhällsvetenskapliga discipliner. Hur ofta har inte naturvetarna anklagat de övriga forskarna för ovetenskaplighet, medan pajen som slängts från den andra sidan har ifrågasatt den oreflekterade teorimedvetenheten, dolda positivismen eller bristen på förståelse för tolkning hos naturvetarna?

Eftersom forskningsfältet är så omfattande och de metodologiska utgångspunkterna så olika, har McNamee försökt styra in diskussionen i boken på två centrala frågeställningar. Den första av dem behandlar medvetenheten om vetenskapsfilosofiska antaganden i de olika forskningsdisciplinerna. Utgångspunkten är att det enligt hans mening finns stora brister i detta hos såväl etablerade forskare som doktorander. Underförstått finns en risk för att forskningen inte ställer rimliga forskningsfrågor och därför inte utvecklas.

Strategin för att handskas med denna förstnämnda frågeställning är att inte låta yrkesfilosofer med vetenskapsfilosofi få ta över ordet och göra företrädarna för de olika disciplinerna till passiva lyssnare, utan att i stället låta etablerade auktoriteter inom de olika disciplinerna reflektera över de teoretiska och metodiska ansatser som används. Fördelen med att låta specialiserade yrkesmänniskor föra diskussion skulle givetvis ha varit mera grundläggande, djuplodande resonemang om centrala och aktuella vetenskapsfilosofiska problem med anknytning till motions-, hälso- och idrottsforskning. Man skulle samtidigt ha vunnit i stringens och kunnat göra en mera heltäckande kartläggning av viktiga vetenskapsfilosofiska frågeställningar av aktuellt värde. Nackdelen skulle ha varit att ingen av de förväntade läsarna skulle ha lyssnat eller känt sig berörda av den behandlade problematiken.

Inför detta dilemma valde McNamee att satsa på auktoritetsbaserad (i positiv mening) kommunikation. Följden blir, något förenklat, att näringsfysiologer talar till näringsfysiologer och autoetnografer till autoetnografer. Som helhet blir boken i detta avseende därför mycket spretig. Målsättningen för denna första centrala frågeställning behöver emellertid inte slå slint p.g.a. av denna spretighet. Om tanken är att inom olika discipliner utveckla den vetenskapsfilosofiska medvetenheten, är den valda strategin möjligen den bästa tänkbara.

Den andra centrala frågeställningen är, i min läsning, den att genom att fokusera på vetenskapsfilosofiska frågor kommer man att ställa vissa bakomliggande antaganden i centrum och därigenom i bästa fall hitta likheter över disciplingränserna som inte nödvändigtvis syns på ytan.

Frågan blir då – naturligt nog – om den valda strategin förmår skapa ökad förståelse eller respekt över disciplingränserna. Jag är aningen tveksam, men ett svar på en sådan fråga kan givetvis endast fås när forskare, doktorander och studerande i olika discipliner konfronteras med denna bok t.ex. som en del i den vetenskapsfilosofiska skolningen eller i samband med konferenser. Bokens målgrupp är helt tydligt just denna grupp och den bör rimligtvis ha rätten att fälla avgörandet om gränsöverskridande förståelse och respekt uppnåtts. Jag kan gott rekommendera denna bok för forskare och doktorander, för säkert lyfter den fram frågor som väcker diskussion och debatt. Min egen tveksamhet hänför sig till det faktum att de traditionella fördomarna mellan naturvetarna och övriga forskarna tidvis även avspeglas inom bokens pärmar – hur gärna McNamee själv än velat komma ifrån dem.

Givet denna tveksamhet har jag ändå stor förståelse för den strategi och det upplägg McNamee valt. Att låta specialiserade experter tala förbi en måttligt road målgrupp som inte känner sig berörda av resonemanget eller förstår dess relevans är en sämre strategi. Att dilemmat lösts med spretighet som följd avspeglar egentligen den svåra utgångspunkten.

Samtidigt är spretigheten i sig inget oöverkomligt problem. Utifrån den postmoderna perspektivismen kan man i detta sammanhang ställa en relevant fråga, nämligen är uniformitet och samstämmighet alltid att föredra framom metodologisk pluralism?

I teorin är frågan inte helt malplacerad, men i praktiken, särskilt när det gäller att prioritera pengar för olika slags forskning, är utgångsläget ofta till fördel för vissa slags forskningstraditioner – och då behövs insatser som stimulerar till ökad förståelse och respekt för olika slags metodologiska utgångspunkter.

I sitt eget inlägg i boken tenderar McNamee själv att inte endast försöka skapa förståelse och respekt utan också att kritiskt ifrågasätta vissa rådande prioriteringsparadigm. Även denna reaktion har jag stor förståelse för. Problemet är ofta att de discipliner som utsatts för massiv kritik med anklagelser för ovetenskaplighet de facto utvecklat en mera medveten filosofisk bas för sin forskning än de discipliner, vars företrädare relativt lättvindigt slängt ur sig sådana anklagelser.

Överlag får jag en känsla att flertalet författare som medverkar i denna bok har det gemensamt att man i någon mening försöker utmana den etablerade forskningen inom motions-, hälso- och idrottsfältet till ny reflektion – och att försöka rubba den uppkomna maktbalansen.

Ur en antologi av det slag som Mike McNamee editerat och låtit publicera blir det både orättvist och missvisande att lyfta fram enstaka bidrag. Med respekt för de editoriella strategi som valts till grund för boken låter jag också gärna bli. Ett annat skäl förhindrar mig också. Det har att göra med den disciplinära pluralism som strategin gör bruk av. Jag känner mig nämligen inte kompetent nog att komparativt bedöma de bidrag jag förstår bra utifrån min egen forskningsinriktning i förhållande till de bidrag om vilka jag inte över huvud taget inte kan säga om de inom sina forskningsområden är högklassiga eller inte. Jag kan endast förlita mig på McNamees omdöme i valet av skribenter och den korta presentation som ges av författarna. Givet den presentationen förefaller de flesta skribenter vara mycket väl meriterade personer.

Geografiskt är tyngdpunkten bland författarna utan tvekan brittisk, med några undantag från Australien och Sydafrika. Detta återspeglar givetvis val av frågor som behandlas och en viss tradition att handskas med dessa. Denna begräsning måste uppmärksammas och den ger boken sin prägel. Diskussionen skulle säkerligen ha varit annorlunda om ett bredare traditionsperspektiv skulle ha anlagts.