Hur hittar vi idrottens väsen – och vad gör vi därefter?

Det är inte särskilt ofta man i nordiska sammanhang får en idrottsfilosofisk bok lagd i händerna på en. Så har det varit, så är det – och så kommer det högst troligt att förbli. Inte för att vare sig ämnet eller perspektivet är ointressant eller behövligt (snarare tvärtom), utan för att så få idrottsforskare har närmat sig idrott filosofiskt och så få filosofer har ansett idrott vara ett rumsrent ämne att fördjupa sig i. Poul Ferlands bok Oplyst sport: Filosofiske refleksioner är ett välkommet undantag i båda bemärkelserna: Han är utbildad filosof och han skriver om idrott på filosofiska. Och han är själv medveten om detta. Redan i förordet ger han sina skäl till att skriva en idrottsfilosofisk bok. Där är det fjärde skälet formulerat med en lätt ironisk underton: ”Dette land kunne sagtens være rigere på filosofisk ’væsensanalyse af sporten’” (s. 7). Jag utvidgar, som sagt, ”dette land” till vidare miljöer.

Bokens titel Oplyst sport anger från första början färdriktningen. Jag förstår den som inkluderande en dubbelhet av deskriptiv och normativ karaktär. Å ena sidan fastslår Ferland att idrott rent historiskt och idéhistoriskt växer fram ur upplysningstraditionen och att den fortfarande ska förstås som ett uttryck för denna tradition. Å andra sidan argumenterar han för att en genomtänkt, upplyst förståelse av idrott motiverar en särskild (normativ) inställning till den. Dubbelheten är inte särskiljande, utan bildar en argumentativ helhet.

Ferland förefaller vara fascinerad av idrott, men inte särskilt imponerad av dess uttrycksformer, eller närmare bestämt hur den förstås och används. Genom ett sådant upplägg blir det naturligt att försöka klarlägga idrott i dess sär- och egenart och utifrån den bestämningen klargöra hur missförstånd och missbruk av idrott ser ut. Mot alla samtida idéer om konstruktivismer drar sig Ferland inte för att tala om idrottens väsen för att beteckna idrottens egentliga kärna, även om också han gör det med citat-markeringar. Ett av hans skäl för att skriva sin bok pekar kortfattat även ut hans ärende:

I en sådan formulering visar Ferland var han tänker sig att idrottens väsen låter sig finnas, nämligen i idrottens regler och utövningspraxis.

For det tredje sportens uomtvisteligt problematiske position i samfundet – historisk set, men også aktuelt. Det må nemlig holdes for at være af endog ansenlig betydning, sportens udbredelse og popularitet taget i betragtning, igennem en idéhistorisk funderet filosofisk analyse at få afdækket ikke alene sportens ’væsen’, men også dens aktuelle, faktiske væren. Spillet på spidsen kunne man spørge, om det er sportens ’væsen’ at fremme en kynisme hos udøverne, eller om det tværtimod er en form for uddannelse og dannelse – oplysning –, som er dens ’væsen’ (s. 7).Av alternativen cynism och utvecklingsfostran (i betydelsen att forma sig själv) råder det inte någon som helst tvekan om var Ferland (vill) hör(a) hemma. Hans argumentation i boken är att genomgående peka på de drag i idrott som hör till idrottens interna kärna. Han gör detta mycket strängt genom att tala sig varm för idrotten som en autonom verksamhet med egna lagar, egen särartad logik för kroppslig utveckling, teknik, taktik och liknande. För att kunna förstå idrottens väsen menar han att vi inte kan utgå från dess roll, popularitet eller betydelse, nyttighet eller användbarhet, utan enbart och helt uteslutande från idrotten själv och dess egen inneboende egentliga väsen – dess egen sanning.

Följaktligen är Ferland beredd att, utifrån sin utgångspunkt om den helt autonoma idrottens självförståelse, avfärda alla slags legitimeringar av idrottens generella nytta för eller form för pedagogik, etik, estetik, metafysik, eller religion, för att inte tala om ekonomi, turism, varumärken, prestige, status, politisk image, integration och liknande. Ferlands poäng är inte banal. Han menar givetvis inte att idrott finns bortom alla band till ett givet samhälle, utan snarare vill han betona att idrott kan – och bör – förstås inifrån dess egen, interna horisont: ”den relation, som sporten måtte have til samfundet, historien og kulturen i øvrigt, må primært tydes frem fra sporten selv, altså ad immanent vej, igennem at analysere sporten selv, især dens regler og dens praksis” (s 108).

I en sådan formulering visar Ferland var han tänker sig att idrottens väsen låter sig finnas, nämligen i idrottens regler och utövningspraxis. Hans angreppssätt är främst av fenomenologisk karaktär, där regler, underliggande utgångspunkter som tävling/konkurrens och praxis förs ihop till en internt sammanhållen helhet, och där vissa förhållningar får utgöra grunden för att kunna ta avstånd från spel/idrottsförstörande agerande. T.ex. argumenterar Ferland för att moraliska aspekter som Fair Play-idealet och för respekt för motståndaren direkt framstiger ur idrottens fenomenologi. Han exempel hämtas från handbollens värld och fokuserar på teman som bl.a. skicklighet, lagspel, bollbehärskning, intuition, talang och träning, virtuositet, taktik, reglernas interna logik i relation till skicklighet och teknik, försvarsspel, matchen, spelets idé, segerns betydelse och förlorarens roll. Hans övergripande slutsats är helt i linje med hans värnande om idrottens ”stränga” autonomi, nämligen (och föga förvånande) att spelet i sig själv är spelets idé. Ingenting utanför spelet är dess poäng, och dess syfte är inte segern eller dramat eller spänningen, utan dessa bör alltid förstås som underordnade själva spelandet. På sin höjd är de positiva biprodukter, men inget som man i en beskrivning av idrott bör sätta i centrum för analysen. Risken, som Ferland ser, är att fel fokus leder till ett instrumentellt förhållningssätt i idrott. Alternativet är närmast att förstå idrott/spelet som ett sätt att vara i själva spelet, att som spelare ge sig hän i en lustorienterad verksamhet utan hänsyn till externa målsättningar, formulerat på fenomenologiskans språk som ett ”subjekt-subjekt förhållande” mellan spelare och spelet.

Fokuseringarna är väl valda och karaktäristiska för ett fenomenologisk arbetssätt, men samtidigt väldigt öppna för en kritik som pekar på att man i den fenomenologiska beskrivningen bygger in bestämda värdepremisser och förhållningar som ses som eftersträvansvärda. I stället för att beskriva t.ex. handboll i empirisk mening så beskriver man ”ideal handboll” eller ”potentiell handboll” när den är som bäst, inte då resultatmässigt (utifrån seger) utan utifrån bestämda idéer om kvalitet, talang, teknik och andra aspekter som inte låter sig entydigt fångas i kvantitativa kategorier. Utifrån sådana resonemang landar Ferland i sin slutsats om idrottens egentliga syfte och formuleras på följande sätt: ”Sportens formål er derfor først og fremmest at opfostre dygtige sportsfolk inden for de respektive sportsgrenene, noget ydre formål har den ikke umiddelbart” (s. 111).

Denna poäng formuleras i boken på flera olika sätt. För Ferland handlar ” dygtige sportsfolk” inte om någon ”moraliskt ren”, oklanderlig verksamhet, utan ska närmast förstås som skickliga idrottsutövare. Idrottens syfte är alltså att skapa bra idrott och duktiga idrottare. Inget annat, bortsett från det aningen förmildrande tillägget ”umiddelbart”. Denna idrottens egentliga poäng är något som Ferland tänker sig som något objektivt, något som ligger i idrottens grundläggande kärna, bortom olika slags nyttiggöranden av idrott, men också bortom de olikartade motiv och känslor de egentliga utövarna kan ha för sitt idrottande. När man följer den fenomenologiska ansatsen Ferland anlägger får man lätt för sig att idrott ska förstås utifrån den utövande idrottarens (eller tränarens) första persons perspektiv, från det internt upplevande perspektivet. Då med tanken att den kärnan öppnar sig först i ett sådant ljus. Men införandet av en föreliggande objektivitet i idrottens regelpraxis öppnar för andra närmelsesätt, liksom tanken att skickliga idrottare är verksamhetens grundläggande syfte. Sådant kan givetvis också förstås och bedömas i ett utövar-externt betraktarperspektiv, t.ex. bland initierade åskådare.

Men när man väl gett sig in på ett tal om objektivitet åtföljs det rätt snabbt av sanningsanspråk. Och helt riktigt tar Ferland också upp denna aspekt, och helt i linje med den omhuldade stränga autonomitanken landar han i tanken att den sanning som idrott artikulerar måste existera på idrottens egna villkor, dvs. vara idrottsbaserad. Bland de kontraster (närmast estetiska) som han resonerar kring utmynnar resonemanget i att sanning måste förstås som en ”kroppens sandhed” (s. 123), hur mångfacetterad en sådan än är eller kan vara. För man samman alla dessa aspekter till en helhet blir resultatet att idrottens särartade sanningsförståelse hänför sig till kroppens rätta eller maximala utveckling med hänsyn till och utifrån de villkor och det som står på spel i en given idrottsgren, en ständig fortgående strävan efter kroppslig och fysisk perfektion.

Den andra kritiska aspekten har sin utgångspunkt i att idrott alltid framträder i historisk, förkroppsligad form, och i en sådan form där idrott alltid nyttiggjorts i en mängd olika såväl idrottsinterna som idrottskulturellt externa syften.

Ferland har helt klart en genomtänkt idrottsfilosofisk position – och den är rätt spännande. – även om han skriver stundtals väldigt fragmentariskt och många komplicerade frågor behandlas i virvlande fart; även om exemplen växer fram tämligen överraskande och utan ambition att ge en bred förankring i olika slags idrotter; och även om resonemangen varken förankras i eller relateras till den (lilla) flora av internationell idrottsfilosofisk litteratur som de facto finns (även i Norden finns idrottsfilosofi långt utöver det som Ferland anser sig behöva bry sig om), och som på olika plan behandlat såväl idrottens autonomi som reglernas och praxisens konstitutiva betydelse, jämförelser mellan idrott och konst, idrott och lek, seriositeten plats och funktion inom idrott. Ja, trots dessa svagheter finns det något tilltalande i Ferlands approach. Han förmår utveckla sin position så att den har kritisk potential mot en hel del fenomen i samtidens idrottskultur faller i dålig dager i hans perspektiv.Den stora frågan blir emellertid hur Ferland ska kunna göra sig övertygande i en praxiskultur, där man inte tänker som han. Den vidare frågan handlar närmast om två aspekter, av mer eller mindre kritisk art. Den första aspekten berör frågan om hur man i ett (idrotts)kulturellt sammanhang lyfter fram en mycket idealistisk position, ett synsätt där idrottens egentliga ”väsen” endast framträder glimtvis, i vissa situationer, och från det hävda att just denna aspekt är idrottens kärna, idrottens egentliga poäng? På ett allmänt plan handlar den frågan om hur filosofiska iakttagelser och argument mejslas fram i ett empiriskt landskap med en brokighet av högt och lågt, rent och smutsigt, allt om vartannat. På ett konkret plan berör frågan idrottens organisation och institutionalisering kring idrottens bärande värden, och hur olika maktaspekter hanteras. Filosofer har en tendens att undvika sådana frågor, men åtminstone ur ett wittgensteinskt filosofiskt perspektiv (som Ferland åtminstone delvis är inspirerad av) borde man inte vara helt främmande för att göra allvar av den faktiska kontextuella miljön och de språkspel som gör sig gällande i den högst pluralistiska praxisen.

Den andra kritiska aspekten har sin utgångspunkt i att idrott alltid framträder i historisk, förkroppsligad form, och i en sådan form där idrott alltid nyttiggjorts i en mängd olika såväl idrottsinterna som idrottskulturellt externa syften. Idrottens väsen, hur man än bestämmer den, finns ständigt omgiven, invävd i olika praxisar, där många bruksintressen gör sig gällande samtidigt. Hur ska man utifrån Ferlands position handskas med det slags faktisk praxis, att idrott de facto används på olika sätt?

I mina egna försök att artikulera dessa komplexa frågor har jag, dels i likhet med Ferland men från annan utgångspunkt, försökt artikulera en kritisk potential till olika slags idrottsnyttiggöranden utifrån tankar om idrottens lekfulla autonomi. Det handlar om en autonomi som blir synligt i ett internt perspektiv av engagemang, och som endast genom anspelning på moralisk trovärdighet kan finna uttryck för at artikulera det kritiska. Jag menar att man här kan tala om ett slags idrottens egenvärde, men att det måste förstås som ett relationellt förhållningssätt. Ett förhållningssätt kan vara mer eller mindre seriöst, och det är ett val som finns inbyggd i all idrott, nämligen valet att förhålla sig till idrottens verklighet på ett seriöst sätt när man spelar på allvar. Frågan om trovärdighet är därför knuten till förhållningssättet. Det trovärdighetsproblem som finns i detta perspektiv har att göra med att man kan försäkra sig om att det man kunde kalla för idrottens fenomenologiska egenvärde och det förhållningssätt som är knuten till detta bildar den horisont, mot vilken man frågar efter trovärdig idrott och trovärdigt engagemang.

Frågan om idrottens bruksvärde, internt autonoma värde å ena sidan och dess potentiella andra användningar å andra sidan är en komplex fråga, och givetvis inte lätt att ens redogöra för. Ferlands bok kan ses som ett inlägg i den diskussionen. Andra slags inlägg, däribland mitt eget mera utförliga, kommer inom kort att publiceras genom svenska Riksidrottsförbundets satsning på frågan om idrottens samhällsnytta idag (utkommer våren 2012). I den boken samarbetar ett flertal olika akademiska discipliner kring dessa frågor, och antagligen kommer jag med mina kolleger att återspegla den mångfald som det idrottskulturella fältet de facto är.

© Mikael Lindfelt 2011.