Avsaknad av kroppsdoft

En del recensioner tycks vara svårare att formulera än andra. Ibland kan det gälla den tid det tar innan recensionen blir klar och ibland att innehållet i boken är ”besvärligt” för recensenten. I detta fall gäller både och.

Titeln Sport, Masculinities and the Body känns spännande, särskilt för den som liksom jag har intresse för just dessa tre begrepp. Det visar sig också att författaren har reflexiva ambitioner och blandar in egna erfarenheter, tankar och upplevelser i sitt sätt att arbeta. Ännu mera intressant. Sedan börjar själva undersökningen. Tvärtstopp. Efter ett inledningskapitel om vikten av att kombinera genus med teorier om kropp i sportens värld för att de öppnar för nya perspektiv åt alla håll verkar lovande. Därefter följer olika teorier om kropp och genus företrädda av forskare som, Turner, Bourdieu, Goffman, Foucault, Butler och Connell som de mest kända. Av denna lista kan man ana hur analysen på slutet kommer att gå. Alla som försökt trassla upp linan till ett metspö som jävlas vet vad jag tänker på. Många trådar som löper ihop och bildar en klump på mitten. Fiskaren ger upp och lägger sig i hängmattan. Alla kroppsliga dimensioner är dessutom som bortblåsta i genomgången. Teorier om kropp i Wellards läsning har inte ens en svag antydan av något slags kroppsdoft. Det är torrt som fnöske, för att uttrycka sig gammeldags. Den som vill ha en genomgång av olika teorier och finner njutning i att borra sig in i abstrakta begrepp har en riktig julafton framför sig. Sedan följer några empiriska nedslag. Han observerar och intervjuar människor som sportar i vitt skilda sammanhang. De rör sig, hoppas, skuttar och böjer sig. Några svettas, andra grimaserar och så håller det på. Och så avslutas det hela med en konklusion. Jag ser att rubriken heter så i alla fall. Meningen är, som Wellard skriver, att undersöka kroppsliga dimensioner av genus. Specifikt handlar det om manligt genus. Mest uppmärksamhet i sportlitteratur och journalistisk tycker han sig se att den manliga kroppen får, därav hans intresse. Detta undersöks, enligt honom, bäst genom att studera olika sportsammanhang: tennismatch, hälsocenter, skolan.   Är det så att vissa kroppar är mer lämpade eller mer passande för idrott än andra kroppar? Wellard ställer den frågan i inledningen. Förutom att det är ganska trist läsning, med teori, empiri och analys som inte hänger särskilt väl ihop, så gör bokens layout inte läsaren mer lycklig. Det är en kompakt textmassa som väller fram. Jag kommer på mig själv att plötsligt befinna mig mitt på en sida och inte veta vad jag nyss läst. Börjar om. Wellard kan inte heller skyllas för att vara den skarpaste skytten. Idrott intar en central position i den samtida västerländska kulturen, skriver han. Jasså? Mängden plattityder i boken utgör en liten essäsamling i sig självt. Eller meningen: ”Makt opererar individuellt och socialt, genom kropp, på kropp och mellan kroppar”. Utan vidare förklaring av detta följer för recensentens del en gäspning. Analysen av manlighet och kropp är också uttömmande (ironi): ”Det handlar om att män i sportens värld måste acceptera smärta och skador”. Gäller inte det alla som idrottar, oavsett kön? Eller, för avsluta med en riktig smash i nät: ”En organiserad tennismatch, mellan två spelare, producerar olika känslor och emotioner i jämförelse med tillfredställelsen hos dem som slår en boll mellan varandra i en park eller på en strand”. Måste man vara forskare för att komma på det, undrade min då femåriga dotter en gång när jag tyckte jag uttryckte något klokt. Jag vågar inte visa denna bok för henne. 

© Jesper Fundberg 2011.