Moralisk excellens som individuellt ansvar? – En utmaning till att bredda perspektivet

Mikael Lindfelt
Åbo Akademi

Michael W. Austin har sammanställt en intressant bok om dygdetik. Pärmen på boken Virtues in Action. New Essays in Applied Virtue Ethics ger en antydan om att vi har att göra med en idrottsetisk bok eftersom en suddig men fartfylld bild av två tävlingscyklister tar det centrala utrymmet. Även om en bild möjligen kan säga mer än tusen ord är det inte så i detta aktuella fall. Pärmen är nämligen näst intill missvisande, så det gäller att följa titeln. Men endast näst intill. Det finns en idrottsvetenskaplig ingång och den står Michael W. Austin för själv. Medan boken i sin helhet söker olika vägar för att både beskriva dygdetiska resonemang och kontextualisera dessa i olika tematiska fält, riktar Austin sin energi på att diskutera dygdetik inom en idrottslig kontext. Idrottens etik ges ett dygdetiskt perspektiv vid sidan av etiskt lika intressanta som vidsträckta områden innefattande utbildning, näringslivsledarskap, sexualitet, familjefrågor, pacifism, miljöfrågor, neuropsykologi och allmän rationalitet.

Även om boken på många sätt är intressant och tankeväckande för människor som intresserar sig för etisk teori, är det knappast särskilt givande för en idrottsvetenskaplig publik att fördjupa sig i dessa frågor. Jag medger att jag därmed utgår från en generell förväntanshorisont, och kanske t.o.m. misstar mig radikalt, men väljer ändå helt brutalt att koncentrera denna recension på artikeln som explicit är av idrottsvetenskaplig relevans, nämligen redaktören Michael W. Austins egen artikel ”Sport as a Moral Practice: An Aristotelian Approach”.

Vad är ett dygdetiskt perspektiv? Austin inleder sin artikel med en kort mening: ”Sport builds character”, och det ger en enkel fingervisning för en sådan fråga. Man brukar ta fasta på två karaktäristiska aspekter.  I ett dygdetiskt perspektiv fokuserar man för det första på en människas karaktärsdrag och hennes disposition ifråga om att handla rätt, gott, rättvist, generöst etc. i olika situationer och kontexter. Till skillnad från regel-, princip-, plikt-, situations- eller konsekvensetiska teorier söker sig dygdetiska teorier till frågor om kompetenser och färdigheter hos det handlande subjektet framom att alltför ensidigt ta fasta på handlingar (mer eller mindre) frikopplade från den handlande människan.

För det andra kopplas dygdetiska resonemang ofta till föreställningar som berör vad det är att leva ett gott liv och att vara en god människa, och i båda fallen handlar det om en visionär approach till att frigöra resurser till ett fullödigt mänskligt liv. Eller uttryckt på ett karaktäristiskt Aristoteliskt manér: ett perspektiv som söker efter att vara ”conducive to their flourishing as human beings”. När man anlägger ett perspektiv om det som (be)främjar ett gott mänskligt liv, har man i utgångspunkten ett mycket bredare perspektiv för det etiska tänkandet och resonerandet än ett sådant som eftersträvar att bedöma, påbjuda, förbjuda eller ogiltigförklara enskilda handlingar eller handlingskontexter. Men samtidigt för man in ett slags meta-narrativ av ideologisk art i premisserna för resonemangen. Vad som är ett blomstrande mänskligt liv är inte fastställbart på empirisk eller logiskt-deduktiv väg, utan har sina förankringar i mera övergripande, kollektiva föreställningar om vad som bör känneteckna ett gott mänskligt liv.

Austins artikel hör helt hemma i detta slags dygdetiskt landskap. Hans huvudsakliga intresse ges redan i rubriken på hans artikel, nämligen att diskutera idrottslig verksamhet som en form av moralisk praktik. Närmare bestämt tar han sig an uppgiften att diskutera hur vi ska kunna både betrakta och forma idrottandet så att den bidrar till moralisk utveckling för de människor som deltar i idrott. Man kan säga mycket om idrott som mänsklig verksamhet i detta avseende och det finns ett antal ideologiska budskap inbäddade i den idrottsliga praktiken som har moralisk utveckling som sin målsättning, men det finns givetvis en stark invändning redan i början som fastslår att det inte tycks vara så, dvs. att idrott inte alltid genererar moraliskt eftersträvansvärda egenskaper eller dygder. Man tar gärna den konkreta idrottsliga verkligheten till intäkt för att det finns en massa moraliskt tvivelaktiga beteenden i den idrottsliga kulturen.

En sådan invändning är helt relevant, men träffar inte riktigt Austins utgångspunkt. Han menar, och jag tycker det är en viktig insikt, att det inte alls finns någon som helst garanti att idrott fungerar som en moraliskt utvecklande praktik. Men finns det, frågar han sig, potential för att idrott skulle kunna fungera som en moraliskt utvecklande praktik? Han menar att det finns en sådan potentialitet och pekar närmast på fyra dygder som lätt kan ses och inses som potentiella mål inom den idrottsliga praktiken: att utveckla dygder och kompetenser som praktisk klokhet (prudence), mod, självbehärskning och rättvisa. Det är lätt att hålla med Austin på denna punkt, och det är lätt att peka på exempel där dessa slags dygder är en väsentlig del av idrottens kultur, men fortfarande lika lätt att peka på motsatsen. Samtidigt är det skäl att hela tiden påminna sig om att ett dygdetiskt perspektiv inte söker efter en etik som är tvingande, nödvändig eller sanktionerande. Den utgår i stället från att idrott är en mänsklig verksamhet som vilken annan mänsklig verksamhet, och just därför är utmaningen snarare att kunna göra något moraliskt relevant av den än att hävda att den är eller inte är moraliskt relevant.

Accepterar man Austins dygdetiska utgångspunkt och vision, är man (vanligtvis) också öppen för att idrottens faktiska praktik ibland behöver om-formeras och tänkas igenom. Om det inte finns någon generell automatik i att idrottsutövning genererar bestämda eftersträvansvärda dygder, är en sådan öppenhet en givenhet. Samtidigt kommer man inte ifrån det faktum att idrottsrörelsen, åtminstone i den nordiska formen men också i dess olympiska form, är en utpräglad meta-narrativ med klara föreställningar om vilka slags dygder som är eftersträvansvärda. Dessa föreställningar har man odlat medvetet på organisatorisk nivå, inte minst när det i början av 1900-talet gällde att göra idrotten samhälleligt och socialt acceptabel. Och på senare tid har det varit en bred politisk konsensus kring att idrott kan brukas för ett antal etiska grundvärden som det moderna demokratiska samhället behöver. Idrottens meta-narrativ har med andra ord inkorporerat ett värdeperspektiv, där idrott uppfattas som ett lämpligt medel för att nå ett antal etiskt gestaltade målsättningar. Man talar gärna om idrottens roll ifråga om folkhälsa, välbefinnande, jämställdhet, antirasism, ideellt engagemang, livsutveckling, integrering i samhället, social utveckling, demokratifostran, fostran till tolerans, självförtroende, generositet, teamanda, etc.

Poängen är att sökandet efter ett dygdetiskt perspektiv i idrottens praktiker samtidigt handlar om att uppmärksamma det meta-narrativ som den idrottsliga kulturen kontinuerligt upprätthåller, en kultur som med all rätt ska kunna diskuteras, kritiseras, omvärderas och omhuldas – men den finns där. Jag kan hålla med Austin om att idrottslig praktik inte generellt genererar eftersträvansvärda dygder, men han gör alldeles för få kopplingar till det meta-narrativ som samtidigt finns i dessa praktiker i ett antal former, inbäddade i allt från regler, tyst kunskap och förväntningshorisonter till organisationsformer och sanktionssystem. Skillnaden mellan mitt och Austins synsätt på denna punkt får sitt utslag i att Austin tvingas bygga mera av sitt resonemang på att locka individen till ett moraliskt tänkande medan jag kan ta ett mera organisatoriskt perspektiv och hellre tala om att synliggöra, medvetandegöra och på organisatorisk nivå eftersträva positiva förebilder för de etiska värden som meta-narrativet tillhandahåller.

Jag ser två skillnader. Austin ”tvingas” (ur mitt perspektiv) för det första i slutändan av sitt resonemang hänvisa till nyttan av att göra idrottsliga praktiker till moraliska praktiker genom att påvisa hur de dygder man lär sig inom idrott också är användbara utanför idrotten. I sak håller jag med, men ser inte alls något behov av att föra in ett nyttoargument i resonemanget, dels för att det är onödigt, dels för att ett sådant argument klingar dåligt i den aristoteliska tradition, inom vilken Austin vill hålla sig. För det andra leder Austins individualistiska perspektiv till ett betonande av det ”moraliska exemplets” föredömlighet och lägger ett stort ansvar på tränarna att vara föredömen och utöva det goda exemplets makt, medan jag gärna ser motsvarande föredömlighet som idrottskulturens gemensamma angelägenhet, där hela det organisatoriska perspektivet kopplas in för att synliggöra och inkorporera idrottens meta-narrativ.

Skillnaderna är inte stora, men befintliga. I slutändan faller betoningen olika. Anledningen är tämligen enkel. Jag värjer mig från att ålägga idrottsutövarna mera åtaganden än att de i första hand ska försöka utveckla sig till excellenta i sina respektive idrotter. De ska inte åläggas rollen att därtill också ”tvingas till” moralisk excellens om inte hela det idrottskulturella perspektivet läggs till. I stället för att fokusera på den enskilda idrottande individen kan det dygdetiska perspektivet tillvaratas genom att fördela ansvaret på den kulturella nivån så att såväl organisatörer som funktionärer, tränare, idrottare och människor i ansvarsposition för idrottskulturell utveckling tillsammans bär ett ansvar för att idrott kan vara en aspekt i ett blomstrande liv.

Copyright © Mikael Lindfelt 2014