Äntligen en bok om dopning som manlighetsproblem

Hur kan man skapa debatt kring bruket av anabola steroider? Frågan kan tyckas överflödig. Det måste finnas massor att diskutera kring ett sådant tema. Se bara vad som händer när filosofer som Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini föreslår att förbudet mot dopning bör avskaffas. Med boken Mænd og muskler har frilansjournalisten A. R. Bach försökt ”bidrage til den offentlige debat om motionsdoping og bryde de tabuer, der knytter sig til denne adfærd” (s. 8). Bach har en spännande ansats: att i boken väva samman teman som muskler, muskelbyggande och bruk av anabola steroider med temat manlighet.

Betoningen ska enligt författaren ligga på det som kallas ”motionsdopning”, det vill säga det är inte primärt det missbruk som förekommer inom elitinriktad verksamhet som ska stå i fokus. Istället är det ”vanliga mäns” missbruk av anabola steroider som ska belysas – och de förödande konsekvenser missbruket kan få för dessa män. I viss utsträckning är boken också författad i denna anda, men i ganska stor utsträckning belyses problemområdet med exempel från just elitinriktad verksamhet. Med referens till den svenske socionomen Tommy Moberg identifierar Bach tre grundläggande motiv till bruket av anabola steroider, där två av motiven kan knytas till motionsdopning:

1. Elitidrott – en drivkraft för personer som önskar förbättra sin fysiska prestationsförmåga med sikte på förbättrade tävlingsresultat
2. Estetik – en drivkraft för personer som vill skaffa sig en vackrare kropp
3. Styrka – en drivkraft för personer som ofta använder (eller hotar med att använda) fysiskt våld  (s. 33). (Antagligen  är detta också en drivkraft för personer som vill förbättra sitt ”självförsvar”; min anm.).

Bach hänvisar vidare till den italienske forskaren Sandro Donati för att på ett mer övergripande plan förklara det ökade bruket av dopning bland motionärer:

• politiska intressen i landet ifråga
• medikaliseringen av samhället: en ”stigende tendens til, at vi tager piller for alt”
• kommersiella intressen bland medicintillverkare
• andra ekonomiska intressen (s. 31)

Som jag tolkar författaren finns en strävan efter att idagalägga de strukturella faktorer som stimulerar motionsdopning som idag förtigs. Istället har tolkningar av dopningsmissbruk som stigmatiserar den individuelle brukaren av förbjudna preparat företräde. Enligt författaren borde till exempel de kommersiella intressena bakom framställningen och spridningen av de aktuella preparaten granskas närmare: ”Også medicinalproducenterna holder sig langt væk fra dopingdebatten – måske fordi de tjener på at producere nogle av disse stoffer” (s. 158), skriver Bach. Ett liknande resonemang förs i anslutning till föreställningar om manlighet:

på grund af kønsmæssige fordomme om, at mænd for det første ikke går op i deres udseende og for det andet ikke bliver kede af det og skammer sig, hvis noget går galt, så kan det være voldsomt svært for en mand at stå frem med sine problemer. På grund af den manglende information om disse problemer øges risikoen for, at andre mænd kommer ud i samma problemer. (s. 19)

Oviljan att tala om, och problematisera, mäns drömmar om att skaffa sig en vacker kropp, och kanske i ännu större utsträckning föreställningar om mäns obenägenhet att tala om sina personliga problem, bidrar enligt Bach till att stigmatisera den individuelle dopningsanvändaren på ett destruktivt sätt.

Boken spänner över ett ganska brett register av teman som jag av utrymmesskäl inte kan gå in på i detalj här. Olika kapitel tar upp styrketräningens, musklernas och dopningsmissbrukets roll i förhållande till bodybuilding och fitnesskultur, ätstörningar och megarexi (en form av ätstörningar som särskilt drabbar män; närmast motsatsen till anorexi), våld, övergrepp och kriminalitet samt sexualitet och samliv. Texten bygger många gånger på information från intervjuer med män (och i ett fall en mamma till en man) med erfarenhet av omfattande missbruk av dopningspreparat, inte sällan med hälsomässiga problem, våld och kriminalitet som följd.

I bokens inledande kapitel görs ett försök att sätta in män, muskler, styrketräning och anabola steroider i ett kulturellt sammanhang, bland annat med hänvisning till den svenske sociologen Thomas Johansson, som i bokenDen skulpterade kroppen. Gymkultur, friskvård och estetik, gjort en kultursociologisk analys av svenska gym. Här tycker jag att bokens olika teman vävs samman till en integrerad helhet. I och med att teman som ätstörningar, våld och sexualitet kommer in i bilden, ersätts det kultursociologiska perspektivet av huvudsakligen socialpsykologiska perspektiv. I samband med detta, särskilt i kapitlen kring skam, våld och sexuella övergrepp respektive sexualitet, lust och olust, har sammanhållningen av bokens olika teman en tendens att upplösas. Jag menar inte att man inte kan sätta sexuella övergrepp i samband med muskelbygge och dopningsmissbruk, men att författaren inte riktigt lyckas tydliggöra detta samband i de aktuella avsnitten mer än på sin höjd på ett indirekt sätt.

I det näst sista kapitlet, ”Muskler, manderoller og kønsforskning”, återkommer A. R. Bach till ett socialt och kulturellt perspektiv på kropp och manlighet. Mitt intryck är att författaren då åter närmar sig frågeställningen kärna, relationen mellan män och muskler. Här påpekas det att mansforskningen i stor utsträckning kan ses som en utlöpare till den feministiska kvinnoforskningen, men att

Manderollens forskellige aspekter [… ikke har] været genstand for samme undersøgende blik som kvinderollens. – Mænd er også et køn, mænd har et køn og mænd udvikler en kønsidentitet. Mænd forsøger at leve op til forskellige manderoller. Mænd skaber og bekræfter kønsidentiteter i samspil med samfundsmæssige og kulturelle bevægelser – og nye manderoller … (s. 168f).

Relationen mellan män, muskler, styrketräning och anabola steroider bör alltså ses som en integrerad del av ett manlighetsproblem. Att män vill skaffa sig en stor kropp kan tolkas som ett individuellt gensvar på en kulturell förväntan på vad män är och vill. En företeelse som styrketräning, och därtill kopplat missbruk av förbjudna substanser, är alltså problematisk inte bara för att det kan få väldigt negativa konsekvenser för den enskilde utövaren, utan för att det helt enkelt ligger innanför vad som kan uppfattas som normalt och förväntat för en ung man. Det är inte eftersträvansvärt att unga män, som en följd av missbruk av förbjudna preparat, begår våldsbrott och liknande, men det uppfattas inte som onormalt för en ung man att bete sig på detta vis. I dessa föreställningar om manlighet ingår också att män ska utstå smärta, eller över huvud taget kunna undertrycka sina känslor:

Kroppen bliver et instrument, en genstand hvor musklerne skal være hårde (som et værn mod følelser). Manden får derved et ydre distanceret forhold til sin krop. […] Hvis mænd åbent udtrykker, at de er kede af det oplever de ofte sociale sanktioner som latterliggørelse, hån og marginalisering. (s. 170)

Paradoxalt nog blir med andra ord skapandet av en mycket stor kropp ett gensvar på en social och kulturell förväntan, som samtidigt riskerar skapa en distansering för den individuelle kroppsbyggaren från sin egen kropp, från sitt känsloliv och kanske också från sina nära och kära.

I den avslutande efterskriften uttrycker A. R. Bach en förhoppning om att ”bidrage til flere diskussioner blandt mænd i fitnesscentrene og debat imellem mænd og kvinder, børn og forældre. Ligeledes bør idrætsorganisationerne åbent debattere problemerne, fordi de i allerhøjeste grad vedrører deres medlemmer” (s. 179). Lyckas då författaren i detta uppsåt att skapa debatt? Det får förstås framtiden utröna, men för egen del måste jag säga att jag är tveksam. Boken är mycket upplysande, men man måste fråga sig om den verkligen har förutsättningar att nå också en skeptisk publik. För personer med en mer liberal hållning till bruket av anabola steroider och liknande preparat, kan jag tänka mig att boken uppfattas som ”överdriven” på så vis att författaren tydligt väljer exempel i en strävan som ska verka avskräckande. För personer med en strängare syn på dopning, där den individuelle missbrukaren måste hållas ansvarig för sina val och handlingar, framstår bokens missbrukare möjligen som viljelösa ”offer” för samhälleliga krafter (förväntningar på manlighet, kommersiella incitament osv.).

Enligt ordboken betyder debatt ”meningsutbyte”, i min förståelse då flera olika synsätt på ett fenomen kommer till uttryck. Möjligen kan Mænd og muskler användas i en debatt, men jag kan inte se att olika synsätt på män, muskler, styrketräning och anabola steroider kommer till uttryck i boken. Man kan fråga sig varför författaren varit så ovillig att fånga upp både de drogliberala argumenten och uppfattningarna om att det är den enskilde utövaren som måste hållas ansvarig (vilket huvudsakligen är fallet inom tävlingsidrotten).

Även om texten till viss del rymmer en problematisering av manlighet – författaren försöker i flera kapitel sätta in den muskulösa manskroppen i ett socialt och kulturellt sammanhang – så dominerar socialpsykologiska tolkningar i de kapitel som på det mest konkreta sättet belyser missbruket. Dessa tolkningar kan endast i en mycket begränsad utsträckning problematisera unga mäns drömmar om att skapa sig en stor och hård kropp. Ett exempel på detta följer:

TV2s program Station 2 havde i efteråret 2002 doping på programmet. Udsendelsen havde deltagelse af læge og dopingforsker Rasmus Damsgaard og en tidligere dopingbruger Flemming Taulov. Han oplevede voldsomme bivirkninger som blodpropper, synsforstyrrelser og lammelser samt episoder med voldelig adfærd. I dag er han stærkt overvægtig og kæmper med eftervirkningerne af blodpropperne og andre bivirkninger. Både Flemming Taulov og Rasmus Damsgaard advarede kraftigt andre mænd mod at tage steroiderne.

Alligevel var det programmet, hvor Station 2 redaktionen har modtaget flest e-mails og telefonopkald. E-mails fra drenge på helt ned til 13 år, som ville vide hvordan de kunne blive ”store”?

Denna episod avslutas utan ett försök till tolkning av de unga männens sug efter tips, trots den avskräckande ansatsen. Istället inleds, under en ny rubrik, en episod om muskelbyggare som sprutar in olja i bicepsmusklerna för att göra dem större och mer definierade. I mina ögon vore det värt att problematisera den reaktion bland de unga manliga tittarna som beskrivs i citatet. Hur kan det komma sig att ”avskräckningsteknik” har så låg effekt som antyds i det aktuella exemplet? Hur kan det komma sig att det finns unga män som är beredda att betala det ”pris” som riskerna med dopningsmissbruk består i? Här vill jag återkomma till den problematik jag skissade ovan, nämligen att det inte uppfattas som onormalt för unga män att utsätta sig för sådana risker, snarare ännu ett sätt att uttrycka manlighet på.

I inte ringa utsträckning använder sig A. R. Bach själv av något som skulle kunna beskrivas som ”avskräckningsteknik” i sin bok. Det berättas ofta om såväl fysisk som psykisk och social ohälsa samt våld och kriminalitet. Mer sällan erbjuds förklaringar till varför intresset för att skaffa sig själv en enorm kropp är så stort, trots att hälsorisker med mera också är uppenbara.

Sammanfattningsvis är min uppfattning att boken är upplysande och författad på ett lättfattligt sätt. Men jag är tveksam till att den i sig själv kan bidra till att skapa debatt. Däremot är jag övertygad om att den kan användas i en påbörjad debatt. Därtill uppskattar jag A. R. Bachs försök att sätta muskelträning och anabola steroider i relation till föreställningar om manlighet. Inte sällan förnekas manlighetsproblematiken i många av de frågor som idag debatteras och som i huvudsak rör just män.

©  Håkan Larsson 2006 

	Köp boken från Samfundslitteratur.dk
	Kjøp boken fra Samfundslitteratur.dk
	Køb bogen fra Samfundslitteratur.dk