Tiokamparnas föregångsmän

Merparten av alla texter som skrivs om idrott handlar om individer, idoler. Det sker på bekostnad av försök till generella förklaringar och en djupare förståelse. Om detta finns en del att säga men populär press har alltid försökt ge konsumenter vad de är villiga att betala för. Denna fokusering på individer har även blivit allt vanligare inom historia. Jag är inte helt säker men jag tror inte att det någonsin getts ut så många historiska böcker om kungar, krig och välkända personer som just nu. Individer och händelser, läs idoler och mästerskap, har helt enkelt tagit berättarutrymmet i besittning och idrottsbeskrivningens dramaturgi har fått ett tidigare ej skådat inflytande över vad som publiceras. De stora berättelserna och försök till generella förklaringar har skjutits åt sidan och vi översköljs med olika hjälteepos.

Det är därför inte att förvåna att det skrivs idrottshistoria om idrottsutövare utifrån närmast hagiografiska utgångspunkter. En bok som väl passar in i detta sammanhang är Frank Zarnowskis All-Around Men:Heroes of a Forgotten Sport. Det är väl egentligen inte så mycket att säga om det. Människor tycks alltid vilja veta mer om personer de redan känner till. Det finns trots det ett skäl att se närmare på hans bok; Zarnowski skriver om hjältar från en glömd idrott, det vill säga personer vi inte känner till. Han skriver dock på ett sätt om dem, med många adjektiv i superlativ, som är hämtat från populärkulturens panegyriska genre.

Boken innehåller 24 biografier över allroundidrottsmän samt ett par inledande kapitel i vilka företeelsen placeras in i ett sammanhang. Zarnowskis strävan att skriva biografier över sina idrottsutövare innebär att framställningen blir fylld av tröttande upprepningar. Det är tyvärr så att antalet tävlingar för dessa idrottsliga mångsysslare var väldigt få sedan idrottsgrenen väl formaliserats under 1880-talet och antalet tävlande kunde ofta räknas på ena handens fingrar. Detta innebär att de olika aktörerna omnämns i en mängd kapitel och deras egenskaper som idrottsutövare, och människor, kommer därmed att upprepas gång på gång på gång.

Alla biografiska kapitel innehåller mycket statistik över mångkamparnas prestationer. Det är ett hedervärt initiativ, som beklagligtvis tenderar att ringaktas inom svensk idrottshistorisk forskning. Tyvärr är min förmåga att ta till mig rekordtabeller som är uppbyggda med de ologiska måttenheter som man använder sig av i USA mycket begränsad. Detta innebär att jag inte, rent instinktivt, kan relatera till de bragder som beskrivs. Att någon har kastat en slägga eller en vikt, som vägt så och så många pund, så och så många yards, fot och tum säger mig nästan ingenting. I och med att jag inte kan relatera resultaten kan jag heller inte minnas dem när jag får nästa utövares resultat beskriva för mig. Denna min stora okunskap leder nog till att jag förhåller mig aningen kallsinnigare till All-Around Men än vad boken kanske förtjänar.

De personporträtt som jag finner mest intressanta är de som behandlar idrottsutövare som aldrig deltog i de All-Around-mästerskapstävlingar som utgör bokens ram. Det är personer som kanske inte bör förstås som föregångare till dagens ”moderna” idrottsutövare, vilket Zarnowski vill göra, utan som representanter för en folklig kraftkarlskultur som i alla tider spelat en viktig roll i samband med att människor kommit tillsammans vid festliga tillfällen oavsett om det handlat om de skotska högländerna eller andra platser.

Dessa kraftkarlar, framför allt skottar, visade regelbundet upp sina färdigheter inför stora åskådarmassor. De gjorde även internationella turnéer. Främst av dessa står Donald Dinnie, som under sin 55-åriga karriär sägs ha vunnit över 11 000 segrar. Utslaget över hela Dinnies karriär motsvarar 11 000 segrar nästan fyra segrar i veckan varje vecka under 2 860 veckor.

Vad är då All-Around, denna glömda idrott? All-Around omfattade: löpning 100 yards, kulstötning, höjdhopp, gång 880 yards, släggkastning, stavhopp, häcklöpning 120 yards, viktkastning 56 pund, längdhopp och löpning 1 engelsk mil. Det handlar alltså om en idrottsgren som påminner mycket om tiokampen, den kan till och med ses som dess far, eller i alla fall styvfar.

Vi har alltså att göra med en idrottsgren som har vissa utmärkande drag som borde tilltala alla som fortfarande anser att den kritik som riktades mot den moderna idrotten från den svenska gymnastikens målsmän för drygt etthundra år sedan är relevant. All-Around gynnade den mångsidige utövaren på den allt för specialiserades bekostnad. Låt vara att den från en rent allmänfysisk utgångspunkt nog måste betraktas som varande i allt för hög grad uppbyggd kring styrkekrävande aktiviteter på de smidighets- och konditionsgivandes bekostnad.

Man bör dock inte dra allt för stora växlar på att en idrottsgren, vars rötter är att söka inom den skotska höglandskulturen, var allsidigt utformad. En vanligt förekommande dikotomi när man jämför traditionella fysiska aktiviteter med modern idrott är ju just att de traditionella aktiviteterna utmärktes av avsaknad av specialisering medan den moderna idrotten är kontrollerad, specialiserad och ospontan, det vill säga utmärks av hög differentiering av rollerna bland de deltagande. Författaren för heller inte sitt resonemang om mångsidighet längre än till att uttrycka sin beundran för idrottsutövarnas styrka och färdigheter i många discipliner.

I det inledande kapitlet slår Zarnowski fast att det inte är hans avsikt ”to get into a pissing contest with historians on which nation created modern athletics”, eftersom alla försök att göra det genom att dokumentera första gången olika idrotter utövats är meningslöst. Han klarar dock inte av att leva på det högstämda sätt han lär. Som läsare tvingas man helt enkelt konstatera att även om Zarnowski inte gör något riktigt försök att plats- och tidsbestämma den fria idrottens ursprung så talar han gärna om att andra, speciellt de som velat placera den moderna friidrottens ursprung till England, fullkomligt missförstått det mesta.

I detta sammanhang kan man inte annat än att tycka synd om författaren. Han tycks nämligen ha haft oturen – det kanske handlar om oskicklighet – att relatera sitt eget verk till väldigt dålig idrottshistorisk forskning. Han lyckas i alla fall inte övertyga denna läsare om att den ”forskning” som han, med rätta skulle jag tro, går till strid mot är den som styr det idrottshistoriska samfundets bild av denna historiskt mycket intressanta period. Denna oförmåga att kunna driva sin egen tes så hårt som möjligt, att sovra, är tillsammans med avsaknaden av definierade begrepp bokens största brister. Man får inte ens veta vad författaren menar med athletics. Som läsare svävar man helt enkelt i okunnighet om hur och varför författaren valt ut sina historiska exempel.

Tyvärr kan slutomdömet inte bli annat än att detta är en föga angelägen bok om en bortglömd idrott. Detta innebär dock inte att boken helt saknar poänger eller intressanta detaljer. All emancipatorisk forskning är vällovligt. Det viktigaste syftet med boken, bortsett från att vara en panegyrik över all-around idrottsutövare, tycks vara att lyfta fram skottar och irländare som föregångsmän inom friidrotten på engelsmännens bekostnad. Jag är övertygad om att Zarnowski här har en poäng. För en svensk är det dessutom roligt att Sverige uppmärksammas som ett föregångsland när det gäller tiokamp. Låt vara att författaren förstår det hela ur ett rent nordamerikanskt perspektiv utan förståelse för den svenska, tack vare vår starka inhemska gymnastik, avogheten mot specialisering och faiblesse för mångsidighet.

©  Hans Bolling 2006

	Köp boken från AdLibris.se
	Kjøp boken fra Akademika.no
	Køb bogen fra Akademika.no