En bok som ställer relevanta frågor om verklighetens beskaffenhet – och besvarar dem

Oskar Krantz
Institutionen för socialt arbete, Malmö universitet

Det är inte ofta det händer, men innehållet i denna välskrivna och välformulerade bok fyller mig med ambivalens. Inte enbart över vad män (och några kvinnor) gör med sina kroppar (och andras), utan även över min egen reaktion. Hur kan en, i ordets mest genuina bemärkelse, sociologisk studie framkalla dessa motstridiga känslor, hos mig; en enligt egen uppfattning tämligen rationell medelålders vit man, med hittillsvarande erfarenhet av att göra vad akademiker vanligen gör, dvs samla in information, sortera informationen i olika högar, och sedan försöka presentera mönstret på ett någorlunda begripligt sätt, och här sitter jag… Det är sällan en studie av ett område har gjort mig så… förvirrad, det är nog den bästa beskrivningen: Förvirrad. Eller ambivalent?

För att ta ett steg tillbaka från denna villrådighet och söka dess bakomliggande orsaker, kan Andersson och Johanssons bok kort rekapituleras. Boken är baserad på kvalitativa studier av tre ”case” (sid 11) där varje case utgörs av en idrott, närmare bestämt av bodybuilding, Ironman triathlon, och mixed martial arts (MMA).

Bokens disposition är tydligare än en NPM-konsults rapport om ett nytt ärendehanteringssystem inom en kommunal förvaltning, och dispositionen kan närmast beskrivas i form av ett flödesschema där den första delen (av fem) introducerar helheten och studieområdet, varefter följer tre parallella spår där den andra delen behandlar bodybuilding, den tredje Ironman triathlon, och den fjärde MMA. Dessa tre delar/parallella spår sammanförs i den femte, avslutande delen, betitlad ”Theorising extreme bodies”, som gör precis vad titeln beskriver och sätter samman de tidigare delarna i ett diskuterande och teoretiserande sammanhang. Dispositionen är således logisk, där vart och ett av de tre parallella idrottsspåren innehåller tre kapitel som följer ett eget, i sitt sammanhang naturligt, mönster. En detalj i detta mönster är att varje kapitel avslutas med sin egen referenslista, och att en samlad redovisning saknas.

Varje case utgör alltså en egen självständig studie, vilka därefter bearbetats med tanke på helheten och lagts i en samlad volym där de knutits samman till en helhet. Inte minst den avslutande delen lyckas med gott mått fylla ut sin kostym med såväl teoretiskt som teoretiserande bindemedel, tillsammans med talrika och relevanta kopplingar till tidigare forskning. Empirin behandlas genomgående med respekt, både vad gäller studiens (talrika) deltagare och de berättelser som flödigt återberättas och kopplas samman inom respektive del.

Om ett uns av icke alltigenom positiv kritik skall riktas mot boken är det att eftersom den bygger på flera olika studier, blir några detaljer en aning svårfångade, såtillvida att de teoretiska och ur tidigare forskning emanerande tolkningsmöjligheterna i någon mån sprids. Rejält, och nästan ohemult tillspetsat, blir vissa utvecklingsmöjligheter mer lika de eldkulor som sprids i alla riktningar då en fyrverkeripjäs exploderar, där bokens inledning och avslutning utgör centrum av en expanderande sfär av teoretiska möjligheter, men att de olika eldkulornas teoretiska och empiriska sken hinner slockna innan de riktigt lyst färdigt, vilket framkallar en känsla av att bokens innehåll kan leda vidare i olika riktningar, exempelvis genom framtida (välkommen) utgivning.

De tre parallella spåren, dvs bodybuilding, Ironman triathlon, och mixed martial arts (MMA), är på sitt sätt lika genom att idrotterna ställer extrema men delvis disparata krav på sina utövare. Det finns dock även gemensamma krav, där självdisciplin tillsammans med betvingande av gränser för kroppens kapacitet utgör ett gemensamt stråk genom texten. Redan tidigt i boken blir det uppenbart för läsaren att ett slags jagets bemästrande av sin fysiska uppenbarelse utgör något gemensamt. Detta kan närmast beskrivas som ett cartesianskt perspektiv på kroppen som själens boning och färdmedel genom tiden, där resans mål och medel är att bemästra färdmedlet och styra dess riktning. Samtidigt kritiseras denna dualism, bl a utifrån tankar om embodiment, där individens ”body and physical experience are understood as the basis of human experience” (sid 9).

Utifrån ett sådant perspektiv går det att förstå jagets/kroppens existens som att vara och bli till genom kroppen. Temat återkommer i fråga om Ironman triathlon, men även i delen om bodybuilding. Ett exempel på bemästrande från det senare området är personen som tränar specifika delar av samma muskel i en maskin för bensparkar. Genom att lägga handen på muskeln och verkligen känna hur den arbetar kan personen variera sin position i maskinen så att varje enskild del, varje muskelfiber, skall tränas till perfektion genom att pressas till – bokstavligt talat – bristningsgränsen. I sammanhanget beskrivs även hur personen närmast vällustigt frustar av ansträngning vid varje bensparksrörelse. Detta är, sammantaget, en symbol i det mellanmänskliga spel som utgörs av en livsstil där gymmet är arenan, och där maskiner, vikter, och övningar utgör grund och arena för individens varande och tillblivelse, där verktygen även tjänar som ett slags justerbara symboler för interaktion med de andra som tränar på samma gym. Justeringsmöjligheterna, dvs valet av hur många kilo en individ lyfter i en viss maskin, skulle i sin förlängning kunna tolkas som ett slags interaktionell möjlighet till omedelbar värdering av individens kapital (dvs i Bourdieusk mening).

Ett sådant ideal går att spåra långt tillbaka i människans historia, exempelvis nämnda medeltida riddarideal där Riddaren, den Äkta Krigaren, strider mot andra, lika Äkta, Krigare.

Något som slår mig vid läsningen är hur förbannat vanliga alla bokens extrema människor med sina extrema kroppar verkar vara. Det gäller bl a bokens avsnitt ”Ironman and family life” (sid 131f), där exempelvis barnpassning diskuteras, men även allt annat som behöver lösas i vardagen för att få en massiv dos träning och tävling att fungera med barn och familjeliv. Temat återkommer, men mer sparsamt, i de övriga delarna. Bokens femte och avslutande del, ”Theorising Extreme Bodies” (sid 212ff), och inte minst avsnittet ”Extreme Bodies and Ordinary Lives?” (sid 216f), belyser detta utifrån flera perspektiv, och konstaterar bl a att kvinnor, generellt sett, tvingas kompromissa mer i familjelivet för att kunna genomföra sina träningspass, medan män, återigen generellt sett, närmast förutsätter att hemmaservicen skall fungera som vanligt så att de inte bara kan genomföra sina träningspass, utan också göra karriär i arbetslivet.

Att behöva kompromissa med andra delar av livet för att få mer tid för träning och tävling kan leda till att utövare (framför allt av MMA), med en intervjupersons uttryck, i realiteten tvingas försaka sociala aktiviteter, familjeliv, och karriär för att kunna hålla en tillräckligt hög dos träning. MMA-utövare berättar även hur förhållanden brister, och behov av att gå ned från hel- till halvtid på arbetet för att frigöra tid för träning, det senare sammanfattat i att ha en ”’proud but poor’ lifestyle” (s 217). Synen på den egna och fritt valda vägen genom livet bygger även på utövares av MMA beskrivna ideal som ”the way of the warrior” (sid 170), ett närmast medeltida chevalereskt riddarideal, där strider förs man mot man, renhårigt, och med stor respekt för motståndaren. Ett sådant ideal går att spåra långt tillbaka i människans historia, exempelvis nämnda medeltida riddarideal där Riddaren, den Äkta Krigaren, strider mot andra, lika Äkta, Krigare. Ett annat exempel på detta, närmast mytiska ideal, är den välspridda berättelsen om striderna i luften över första världskrigets skyttegravshelvete, där stridspiloter på båda sidor, lika vänligt och respektfullt, vinkade till varandra när den enes ammunition tog slut, istället för att piloten med mer ammunition enkelt och med några manövrer skulle kunnat sända den andre till marken, genomskjuten, fast i en ilsket brinnande dubbeldäckare. Ett annat exempel är historier om legendariska prickskyttar som avsiktligt missade sin opponent med en hårsmån, som en hälsning till den stackars motståndaren vars ammunition dessvärre tagit slut om att striden dem emellan fick ajourneras till nästa dag, samma tid, samma område.

Myten innefattar idén om att ta ett steg tillbaka då den ene av de två Äkta Krigarna måste plocka upp ett tappat svärd, hämta mer ammunition, eller helt enkelt signalerar underkastelse (exempelvis, som reglerna inom MMA föreskriver (regel 30.1: ”Submission – The contestant surrenders by tapping the opponent three times or verbally informing the referee”)[1]. Att underordna sig regler för hur möten mellan Äkta Krigare skall gå till är naturligtvis en förutsättning, där reglerna kan utgöra ett för individen mer begripligt ramverk för hur interaktion skall ske än vad som gäller utanför arenan, ute i den övriga verkligheten. Andra regler gäller hur träning inför mötet skall kunna genomföras, och hur individens kapital (dvs utifrån Bourdieu) därmed ökar genom exempelvis tidigare nämnda ”’proud but poor’ lifestyle” (sid 217), ett resonemang som även förs på sid 52. Valet av Bourdieu som en möjlighet till förståelse av en sådan extrem tillvaro fungerar, och erbjuder flera möjligheter till analys av de olika studiernas i boken underliggande empiri. Boken är utifrån detta perspektiv konsekvent, och tolkningsmöjligheter tas tillvara där närvaron av väl valda exempel används parallellt med tolkningar utifrån flera perspektiv.

Att bli en Äkta Krigare och följa krigarens väg, en väg som är lång och snårig, kräver närmast total underkastelse av sina aspiranter. Kroppen skall kontrolleras av viljan, och det egna jagets olika facetter tränas i att riktas åt samma håll, mot samma mål. Denna riktning leder i bästa fall till ära och erkännande, att av andra Äkta Krigare betraktas med respekt, att ses som en krigarmunk bland andra krigarmunkar i ett gemensamt kloster, geografiskt utspritt, men med en generellt sett accepterad uppsättning regler för uppträdande. Dessa regler genomsyrar lokaler för träning och tävling, varhelst de må vara placerade på världskartan, och blir därmed ett slags kroppens och själens klostermurar varinom löftet om respekt för kampen och äran förnyas genom varje träningspass.

Det är helt enkelt svårt att se något ädelt med en fot i storlek 46 som försöker pressa sönder en motståndares näsa, eller nobelt med sparkar och slag som knäcker ben och krossar organ.

Den Äkta Krigaren har förmodligen, som myt betraktad, funnits långt tillbaka, möjligen som en berättelse om något bättre; en berättelse som fyller det mänskliga behovet av att se godhet och mening i en komplex värld, som något lättförståeligt, något enklare i en komplex och snårig verklighet, såsom denna vanligen ter sig. En MMA-utövare fångar kärnan i krigarens väg i ett intervjucitat som visserligen är långt, möjligen alltför långt, men som långt bättre än undertecknad kan fånga kärnan:

There’s so much at stake, emotionally. The feeling you experience when you’re choked or get knocked out − it’s existential. It’s not just a result. This is something you do that puts your whole existence on its head. Doing this…it’s so extreme…it’s sort of an enlightenment. I see fighting as somewhat spiritual. It’s the way of the warrior. So I actually think that everyone should do martial arts as a way to learn how to handle confrontation and aggression. Humans are really aggressive you know. War, aggression, conflicts and attempts to dominate. It’s human nature, isn’t it? But we try to suppress that in contemporary society. So instead of teaching boys to understand their aggression − that you have this ability to maximise your performance…but there’s no obvious place for this in modern society − it’s hidden or suppressed. But the shell of civilisation is so thin. But that’s a deeper discussion. What I mean is: fighting is existential. (sid 170)

Under läsningen av detta långa, men djupt betydelsefulla citat, ökar min förvirring och ambivalens. Möjligen finns roten till denna känsla ungefär där myter om krigarens väg och ridderlighet i striden med andra krigare trädde in på arenan. En orsak kan vara att det finns en uppenbar skillnad mellan de tre idrotterna, där triathlon och bodybuilding syftar till att bemästra jaget och kroppens förmåga i syfte att tävla med andra, men där kroppens gränser är absoluta; att välta en cyklande motståndare, eller använda sina svällande muskler för att kväva en annan utövare är förmodligen ovanligt. Ensam, på den andra sidan i detta fall, står MMA som även denna bygger på att bemästra jaget och kroppens förmåga i syfte att tävla med andra utövare, men där kroppens gränser saknas, möjligen bortsett från regeln om att utövare inte får knäa motståndaren i huvudet när kampen förs liggande. Det är helt enkelt svårt att se något ädelt med en fot i storlek 46 som försöker pressa sönder en motståndares näsa, eller nobelt med sparkar och slag som knäcker ben och krossar organ. Men… kan det ligga något i citatets ”the shell of civilisation is so thin”, eller att människan i grunden är aggressiv och att denna aggressivitet kan bygga något positivt i form av målinriktad respektfull strid med en likaledes frivillig motståndare?

Det är här min ambivalens uppenbarar sig i ett moln av förvirring, inte minst eftersom analysen är god och förs med relevanta och väl underbyggda argument, men jag hamnar ändå i ett läge av att kunna förklara, men ändå inte förstå, hur utövare och utövande av MMA egentligen fungerar.

Boken handlar trots allt inte enbart om detta perspektiv, utan är en god analys av ett brett och respektfullt hanterat batteri av empiri. Sammanfattningsvis väcker alltså denna bok frågor om vad som händer på tre olika fält av mänskliga aktiviteter. Dessa fält har uppenbarligen alltför få utomstående försökt förstå, inte minst eftersom kunskap om blotta existensen av dessa fält inte är uppenbart välspridd utanför respektive grupp. Jag är imponerad av att en bok bestående av tre studier och en samlad analys både kan ställa relevanta frågor om verklighetens beskaffenhet och besvara dem, och genom denna process väcka nya perspektiv hos läsaren.

Copyright © Oskar Krantz 2020

[1] Från dokument med Kampsportsdelegationens dnr 216-6757-2017, vilket tar upp beslut 2018-02-09 gällande ”Rules – International professional MMA”, tillgängligt från SMMAF, Swedish Mixed Martial Arts Federation, http://www.smmaf.se/regelverk/rules-international-professional-mma/ (hämtat: 2020-10-03).