Globaliseringens megaarrangemang flyttar fokus från nationer till städer

0

Simon Junström
Historiska institutionen, Stockholms universitet


hayes_karamichas
Graeme Hayes & John Karamichas (red)
Olympic Games, Mega-Events and Civil Societies: Globalization, Environment, Resistance
292 sidor, inb.
Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2012 (Global Culture and Sport)
ISBN 978-0-230-24417-7

Den bombastiska invigningen till fjolårets olympiska spel (OS) i London sågs enligt Reuters av i runda tal 900 miljoner människor, alltså 12 procent av jordens nu levande befolkning. Detta globala spektakel och de efterföljande spelen är ett exempel på det som forskningen kallar för ett mega-event, eller på svenska megaarrangemang. Med sin antologi Olympic Games, Mega-Events and Civil Societies: Globalization, Environment, Resistance vill statsvetaren Graeme Hayes vid Aston University, Birmingham, och sociologen John Karamichas vid Queen’s University i Belfast ge ett bidrag till de senaste årens ökade forskning på dessa globala fenomen. Den förståelse de uttryckligen vill bredda är megaarrangemangens förhållande till de tre fenomenen globalisering, miljöpåverkan och samhälls- och medborgarreaktioner.

Redaktörduon ser megaarrangemangen som någonting tidstypiskt, en företeelse nära förknippad med nyliberalistiska och senkapitalistiska globaliseringsprocesser, vars tydligaste tendenser för det första är framväxten av överstatliga aktörer som övertrumfar den lokala politiken, för det andra en global universalistisk standardisering, och för det tredje framväxten av transnationella marknader i kölvattnet av megaarrangemangens iscensättande. Observationen vilar på en teoretisk grund av främst Saskia Sassens skrifter om den globala stadens centrala funktion i samtidens ekonomi.[1] Hennes bärande tanke är att staden, inte nationen, är den globala ekonomins primära ekonomiska enhet.

Genom en solid genomgång av tidigare forskning erbjuds läsaren många definitioner på vad ett megaarrangemang är. För egen del finner jag den av Maurice Roche inlånade definitionen allra bäst. För Roche är megaarrangemang särskilt konstruerade och iscensatta storskaliga internationella kultur- och sportarrangemang, vars egentliga skeende är kort men där de mångdimensionella samhällsinverkningarna på värdlandet är långsiktiga och inbegriper kulturella, sociala, ekonomiska och politiska aspekter – såväl före som efter genomförandet.[2] Typiska megaarrangemang är vid sidan av olympiska spel Fotbolls-VM (FIFA World Cup), Fotbolls-EM (UEFA European Football Championship) och världsutställningar (World Expos). Även mer långsökta men likväl global-medialt viktiga händelser som Eurovision Song Contest brukar räknas dit. Författarna Hayes och Karamichas håller till och med prinsessan Dianas begravning för ett megaarrangemang.

Antologin är disponerad i tre delar. De behandlar megaarrangemangen i förhållande till medborgarskap, hållbarhet och miljöfrågor, samt byggandet av motståndsrörelser. Bidragen berör med endast ett undantag, Hugh Daunceys ”The Failed bid for Lyon ’68 and France’s Winter Olympics from Grenoble ’68 to Annecy 2018”, de senaste tolv årens megaarrangemang. Dauncey anlägger ett mer historiskt perspektiv på franska arrangörskap och ansatser i förhållande till Frankrikes politiska historia. Han kommer fram till att Frankrike i högre grad än andra länder har ett traditionellt nationalistiskt förhållningssätt till den olympiska rörelsen. Ansökan om att arrangera vinter-OS 2018 i Annecy markerar så sett en nystart i det franska nationella hållningen till den olympiska rörelsen.

Med en ansats till sociologisk grundförståelse av megaarrangemang inleder professor John Horne vid University of Central Lancashire delen om megaarrangemangen i förhållande till medborgarskapsbegreppet. Hornes centrala tes är att arrangemangens utveckling är en parallell till den utveckling som journalisten Naomi Klein kallar för katastrofkapitalism, varmed avses överföring av politisk makt till storföretag i kölvattnet av dramatiska händelser. Kleins paradexempel är militärkuppen i Chile 1973 eller terrorattentaten i New York 2001. Även om ett OS självfallet är fredligare än Kleins exempel, betonar Horne att jämförelsen är möjlig och belysande – bägge är omvälvande händelser där stora ekonomiska intressen under pressade förhållanden tvingar den ekonomisk-politiska utvecklingen i en viss riktning. Resterande artiklar i denna första del av antologin kan ses som exempel på hur denna utveckling tar sig konkret form.

Utöver Hornes och Daunceys tidigare nämnda artikel innehåller första delen ytterligare två texter. Den första är Anne-Marie Broudehoux’ artikel ”Civilizing Beijing”, om kinesiska myndigheters kampanjer för acceptabelt internationellt beteende i det offentliga rummet i samband med OS i Beijing 2008. I en rad exempel beskriver Broudehoux strategierna bakom kampanjerna för att få befolkningen att följa önskemålen. Dessa processer exemplifierar huvudredaktörernas tes om den långtgående standardisering av kulturer som följer av megaarrangemang. Därtill är de också exempel på hur tillträde till den transnationella, globala kultursfären kan ske genom ett (i västliga ögon) civiliserat och respektabelt arrangemang. I sin artikel ”Istanbul’s Olympic Challenge”, undersöker Jean-François Polo hur Turkiet på motsvarande sätt genom idrottsarrangemang söker västligt erkännande.

Allra viktigast är kanske megaarrangemangens funktion som ”kritiskt moment” för värdnationens etablering som en global marknadsaktör.

Antologins andra del berör megaarrangemangens miljöpåverkan – vars prognostisering är ett formellt ansökningskrav hos Internationella Olympiska Kommittén (IOK) sedan uttagningen till 2000 års OS. Pietro Caratti och Ludovico Ferraguto undersöker miljöfrågornas roll i planeringsstadiet i ett antal arrangemang genomförda under 2000-talets första decennium, bland annat Sydney-OS 2000 och Turin-OS 2006. Författarna hittar klara brister i uppföljningen kring miljöfrågorna när arrangemangen väl är genomförda. Arthur P.J. Mol och Lei Zhangs efterföljande artikel om miljöarbetet i samband med OS i Beijing 2008 och världsutställningen i Shanghai 2010 indikerar att en positiv utveckling dock tycks ha skett. Samtidigt konstaterar man att detta på intet sätt inneburit att hållbarhet blivit global standard. John Karamichas efterkommande undersökning av Beijing-OS’ två föregångare, Aten 2004 och Sydney 2000, visar, mer precist, att OS-arrangemangens inverkningar på lokala miljötransformationer oftare avgörs av inrikespolitiska processer än av åtaganden i samband med anbudsprocessen. Tesen styrks av Mol och Zhangs observation om att miljöarbetet i samband med Beijing-OS vilade på en grund av kinesisk miljöpolitik som förts sedan mitten av 1990-talet.

I den sista studien i del två av antologin visas att det snarare är ekonomin än miljön som står i fokus för IOK. Graeme Hayes studie ”What Happens when Olympic Bids Fail?” undersöker Paris förlorade anbud om att få arrangera sommar-OS 2012. Hans slutsats lyder, att av anbudsprocessens utgång att döma innebar IOK:s tilldelning av OS 2012 till London att det dyraste förslaget vann. Därmed också det förslag som minst gjorde bruk av redan existerande anläggningar.

I antologins avslutande del undersöks i tre artiklar de sociala rörelsernas förhållanden till arrangerandet av de olympiska spelen. Den första bidraget är skrivet av Egidio Dansero med flera, och fastställer att motståndarna till Turin-OS, som bland annat sökte uppmärksamma omvärlden på underrepresentationen av lokala intressen i arrangerandet liksom på kravlösheten i förhållande till etiska frågor hos underleverantörerna, misslyckades med att bli en effektiv social rörelse. Detta till skillnad från andra rörelser, som exempelvis den i tid och region sammanfallande kampanjen mot snabbjärnvägen mot Frankrike. På samma sätt beskriver David Whitson hur lokala miljölagar bortsågs från och lokal opposition ignorerades vid infrastrukturbyggen kopplade till OS i Vancover 2010. Ja, det är talande att den sista artikeln, Xavier Renous ”Resisting the Torch”, som utgör samlingens enda beskrivning av en på senare tid genomslagskraftig protest, antyder att det måste till en spektakulär aktion för att lyckas tränga igenom mediebruset. Med ändamålet att uppmärksamma frågan om mänskliga rättigheter i Tibet störde en välorganiserad Parisisk grupp med internationella förgreningar 2008 års olympiska fackelstafett genom den franska huvudstaden. Facklan fick släckas två gånger, med stor medial uppmärksamhet som följd.

I slutordet fastslår redaktörerna några viktiga tendenser. Allra viktigast är kanske megaarrangemangens funktion som ”kritiskt moment” för värdnationens etablering som en global marknadsaktör. Ett megaarrangemang är, som författarna formulerar det, en ”omstridd plats” (disputed place), som komprimerar och synliggör globaliseringsprocessens standardiserade normer i höga krav på miljöarbete (åtminstone fram till och med avslutningsceremonin) och i påbjudna universalistiska krav på exempelvis befolkningens beteenden. Det motstånd som finns mot dessa processer tycks – av antologin att döma – ha minimalt med utrymme. Det tas heller inte nämnvärd hänsyn till av makthavarna, inte heller de folkvalda. Det gäller alltså även lagstiftningen (om miljön, i Vancovers fall).

Hayes och Karamichas samling är i många avseenden uttömmande. Tydligast och kanske viktigast är tendensobservationen kring OS-arrangörers bristande miljöhänsyn och förhållande till det lokala civilsamhället. Så långt är skriften välutvecklad i förhållande till sitt ämne. Vad jag undrar är emellertid hur dessa resultat förhåller sig till den bredare bilden. Jag undrar om den förbisedda lokalbefolkningen och de från IOK:s sida illa uppföljda miljömålsättningarna är unika för IOK-arrangemang eller om det är en tydlig tendens hos megaarrangemang i stort. Trots att vissa av bidragen, som Mol och Zhang eller Caratti och Ferraguto, ställer flera arrangemang bredvid OS i sina analyser saknar jag en mer fördjupande utblick med begreppet megaarrangemang i fokus. Här tänker jag främst på tillställningar som Fotbolls-VM, världsmästerskapen i cricket, de panamerikanska spelen, men också faktiskt på Eurovision Song Contest. Den teoretiska basen som boken vilar på innefattar hela världsekonomin, och en vidare undersökningsfokus hade utan svårigheter kunnat bredda vår förståelse.

Sammanfattningsvis är antologin en i många avseenden lika upplysande som nedslående läsning. Bland förslagen till rekommenderad framtida forskning på området nämns studier av arrangemangens legitimeringsprocesser, med fokus på huvudaktörer som IOK och FIFA, men också på lokala aktörer. Vidare föreslås forskning kring dessa aktörers motpoler – rörelser som arbetar för att göra avtryck på eller till och med avblåsa arrangemangen. Såväl föreliggande antologi som fortsatt forskning kan varmt rekommenderas.

Copyright © Simon Junström 2013



[1] Se till exempel Sassen, Saskia Cities in a World Economy London: Sage Publications 2006/2011.

[2] Roche, Maurice Megaevents and Modernity: Olympics, Expos and the Growth of Global Culture Abingdon, Oxon: Routledge 2000)

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.