Bakom kulisserna: Reportagebok om Formel 1

En av mina sportidoler i barndomens sjuttiotal var Formel 1-föraren Ronnie Peterson. Jag brukade självklart följa loppen när de visades på teve. Också den där söndagen hösten 1978, den 10/9 närmaste bestämt, när Peterson kraschade sin svarta Lotus strax efter start på Monzabanan utanför italienska Bologna. Dramatiken kring kraschen är tevehistoria. Som bilderna på hur föraren James Hunt kommer till Petersons undsättning och osäkerheten i tevekommentatorn Jan Svanlunds röst innan han och de svenska tevetittarna förstår att det är Petersons bil. Dagen efter, den 11/9, avled Peterson på operationsbordet.

Ronnie Peterson var ”folkhemshjälten” från arbetarklassen som överskred klassamhällets gränser genom att ha lyckats slå sig in i F1-cirkusens exklusiva salonger. För representanter av den tidens ”renläriga” moralistvänster verkar detta ha varit svårsmält. Till exempel finns det en teveintervju med Peterson, där journalisten ganska oförblommerat angriper honom för att gå ”storkapitalets” ärende. För att ”bevisa” detta spelas det upp en charad där journalisten mitt under intervjun erbjuder Peterson en cigarrett, självklart medveten om att Peterson inte röker. När Peterson något förbryllad avböjer, ”avslöjas” han som ”hycklare”. En av Petersons största sponsorer var nämligen ett tobaksbolag.

Nu tror jag emellertid inte att den typen av tendentiös slaskjournalistik negativt påverkade sympatierna för Peterson. Han var alltjämt ”vår” racerhjälte.

Raka motsatsen till dålig journalistik är emellertid den brittiska journalisten Beverley Turners reportage The Pits. Under tre år befann sig Turner ”inbäddad” i F1-industrin. Till stora delar bekräftar hon väletablerade föreställningar om F1. Bland annat beskriver hon F1 som inte bara en produkt av kapitalism; F1 är kapitalism, en ”kapitalism på hjul”. Det är dessutom en kommersialisering som skiljer sig från annan genomkommersialiserad idrott. F1 står och faller med bil- och däckföretagen. Några klubbar eller föreningar finns inte.

Samtidigt rymmer F1 ett starkt symbolvärde, där man aktivt odlar en livsstil som är kopplad till ekonomisk framgång och överklass. Det är inte heller helt felaktigt att beskriva F1 i termer av ”cirkus”. ”Cirkussällskapet” utgörs dock av en hel industri som från en vecka till annan förflyttar sig över hela världen.

Framställningen av F1 som ”cirkus” kan också tjäna andra syften. En ”cirkus” är inte ”riktig”, ”olympisk” sport. Är det överhuvudtaget en idrott? Det är sant att motorsporten inte präglas av de olympiska värdena. Dess historiska rötter härstammar inte heller från antikens idrott, utan kan snarare spåras till den romerska gladiatorsporten, närmare bestämt till de tävlingar som under romartiden försiggick med häst-och-vagn. Dessa ekipage kom med teknologins och industriteknologins framväxt under 1900-talet att bli motordrivna.

Alltså: motorsporten är inte ”olympisk” och lär så aldrig bli heller. Å andra sidan behöver den OS. F1 är kanske en av de mer spektakulära grenarna inom motorsporten. Den är på en och samma gång ”folklig” och ekonomiskt exkluderande. Jag tror exempelvis det är få personer som ser F1 på teve som någon gång har sett ett lopp i verkligheten. Detta kanske hänger ihop med den air av oåtkomlighet finns kring sporten. Förarna skildras med få undantag som vore de hämtade ur äldre tiders skildringar av James Bond-liknande playboys. Det är glassigt, kapitalistiskt och inte minst fullständigt mansdominerat och manschauvinistiskt. Det är åtminstone så sporten framställs i medierna. De som varit i denna miljö bekräftar den bilden.

Därmed är det inte självklart att det är den bilden som gör att så många attraheras av F1. Sporten som sådan är utan tvekan spektakulär, även utan kapitalismen och manschauvinismen. Till det spektakulära hör att bilarna knappt kan kallas bilar i vanlig mening. Motorerna är mer att likna vid flygplanens jetmotorer. Bilarna har ”vingar” för att stabilisera bilen och g-kraften lär vara enormt påfrestande. På så vis överskrider F1 inte bara vedertagna uppfattningar om ”motorsport” utan också traditionella föreställningar om den ”idrottande människan”. Ytterst skulle F1 kunna symbolisera ett teknologiskt framåtskridande där ”traditionell” eller ”olympisk” idrott symboliserar ”gårdagens” idrott. Samgåendet, eller hybridiseringen av ”människan” och ”maskinen” blir i sig ett gränsöverskridande. Detta gör sporten också filosofiskt intressant.

Sportens ”inneboende” struktur är inte okontroversiell. Turner ger som exempel en kontrovers som uppstod 1997 när F1-föraren Jacques Villeneuve blev utnämnd till ”årets idrottare” i sitt hemland Kanada. En av kandidaterna till samma titel, basebollspelaren Larry Walker, uttryckte i samband med utnämningen sitt missnöje över valet. Han menade, att han blivit ”besegrad av en maskin och inte av en människa”. Frågan om var gränsen går mellan ”människa” och ”maskin” och ”teknologi” och ”sport” är inte ny inom F1-sporten. Den överlägsenhet den tyske Ferrariföraren Michael Schumacher uppvisat de senaste åren har kanske inte i första hand handlat om Schumachers skicklighet som förare, utan i minst lika hög grad om den skicklighet Ferrari uppvisat i att bygga bilar. Men spelar detta någon verklig roll? Det är inte självklart. F1 är en lagsport. Till exempel utdelas det vid varje tävling pris inte bara till den segrande föraren, utan också till det segrande ”bilbyggarlaget”. De regler om vad som ska vara tillåtet handlar så till vida främst om hur en bil ska vara byggd för att få tävla i F1-klassen. Det är emellertid en missuppfattning att därmed underkänna förarens skicklighet.

Även om nu inte Beverley Turners reportage främst är filosofiskt, så berör hon ändå indirekt filosofiska frågor. Främst är det ett politiskt präglat socialreportage, det vill säga sportjournalistik när den är som bäst.

Givetvis präglas reportaget av att hon som kvinna rör sig i en kraftigt maskuliniserad miljö.

F1 är kontroversiellt på flera sätt. I själva verket finns det en utbredd skepsis mot sporten som sådan, av olika skäl. Det är med andra ord inte enbart det faktum att F1-världen är maskuliniserad (för i detta skiljer sig inte F1 från annan idrott), eller att den styrs av kapitalistiska intressen, eller ens att verksamheten symboliserar globala klasskillnader eller är ”miljöförstörande” och allmänt ”farlig” (även om dödsfallen inom sporten reducerats avsevärt på senare år tack vare långtgående säkerhetsåtgärder).

Den ”cirkus” som genomgående skildras i boken är heller inget som många förare är speciellt begeistrade över. Finländaren Kimi Raikkönen säger, till exempel: ”I love to drive, but I hate all that other shit that goes with it. There is so much bullshit around Formula One.” Så uttrycker sig inte en dandy. Ändå tycks det ha kommit att bli allt svårare för ”outsiders” att slå sig in i sporten. Många av racerförarna har inte längre, som till exempel Ronnie Peterson, arbetarklassbakgrund. Och alltjämt är F1-miljön exkluderande för kvinnor, även om det finns undantag såväl historiskt som nu.

Den bild Turner ger av F1-industrin är med andra ord inte alltför smickrande. Men den är inte heller svartmålande. Snarare lyckas hon förmedla en bild som verkar vara, ja, balanserad och rättvis. På så vis bidrar hon på ett välartikulerat sätt till en fördjupad förståelse för en sport som till sin karaktär alltid balanserar på gränsen till det moraliskt ”tillåtna”.