Fotboll från idrott till industri

0
Kutte Jönsson
Teknik och Samhälle, Malmö högskola

 



Stephen Morrow
The People’s Game? Football, Finance and Society
240 sidor, inb.
London: Palgrave Macmillan 2003
ISBN 033394612X


Folksporten fotboll står under ständiga hot, åtminstone om man får tro somliga av sportens mer konservativa anhängare. Det spelades, helt enkelt, bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Att lyssna till denna ”falang” är som att höra socialdemokrater av den ”gamla stammen” klaga över att de inte längre känner igen ”sitt parti”. Nu är det visserligen inget okänt mänskligt fenomen att förlägga en ”bättre värld” i en tid som sedan länge är passerad. Mer intressant är kraften i den typen av föreställningar. Förmodligen har man, även på sakliga grunder, skäl att ifrågasätta sanningshalten i de konservativa attityderna. Huruvida det spelades bättre boll förr i världen är nog mest en smakfråga. Däremot torde det vara ett otvivelaktigt faktum att själva spelet kommit att bli alltmer avancerat, såväl taktiskt som spelmässigt. Det är emellertid inte när det gäller taktik och spel som de jag lite slarvigt, och kanske även orättvist, benämnt som konservativa, tänker på när de klagar över vår tids fotbollsindustri, utan just industrin kring spelet. Industrin bygger i hög grad på marknadens logik. Och när marknaden i allt högre utsträckning kommit att bli en integrerad del av sporten, så har kontakten med sportens folkliga rötter blivit allt tunnare. Så brukar den Stora Fotbollsberättelsen berättas. Om detta sedan är en del av en mytbildning eller inte, är en inte helt ointressant eller oviktig fråga.

Tvärtom kan just myterna vara ett sätt att hålla liv i en sport. Mot detta står emellertid den krassa ”verkligheten”. Alltfler fotbollsföreningar har gått från att ha varit medlemsstyrda organisationer till att bolagiseras. Detta har fått flera konkreta följdverkningar. Ett konkret exempel är att maktbalansen mellan landslag och klubblag kommit att förändras. För även om världs- och europamästerskap alltjämt är en av de största kommersiella och folkligt mest attraktiva tilldragelserna inom sporten, så har landskampernas roll kommit att utmanas av den allt starkare klubbfotbollen. Det är idag inte lika självklart att kräva av spelare att spela i landslag som att spela för sina klubblag.

Den engelske fotbollsforskaren Stephen Morrow, som specialiserat sig just på fotbollsindustrin, menar i sin bok The People’s Game? Football, Finance and Society, att klubbar – till skillnad från nationer – erbjuder kopplingar till varje aspekt av fotbollen. Exempelvis erbjuder de en infrastruktur och en möjlighet för spelare i alla åldrar att spela fotboll inom en övervakad miljö; dessutom kanaliserar föreningarna en entusiasm för spelet som sådant. Föreningarna har också en annan roll att spela. Ofta befinner sig klubbarna i hjärtat av ett samhälle, där de kan fungera som en ventil för lokal stolthet för den egna ”bygden”, något som i sin tur kan generera ett ökat självförtroende.

Men gäller detta fortfarande? Tveklöst har industrin kring fotbollen medfört förändringar också i infrastrukturen. Framför allt i England har fotbollsklubbar sedan länge haft rollen som företag. Det är först under de senaste decennierna som föreningarna kommit att köpas av finansinstitutioner och medieföretag. Numera ingår därför alltfler fotbollsklubbar i komplexa ägandeformer, vilka i första hand syftar till att stärka ekonomi och finanser. Plötsligt börjar det bli komplicerat och kontroversiellt; plötsligt börjar man närma sig en punkt där det kan finnas skäl att – om man så vill – sälla sig till kören av klagande. Ekonomiseringen medför nämligen risker, och frågan är om det är risker föreningar bör vara beredda att ta. Det finns ju – trots allt – andra värden än de ekonomiska med fotbollens infrastruktur. Men, som Morrow påpekar, business befinner sig inte i ett socialt vakuum. Alla påverkas av hur ekonomin ser ut, på ett mycket konkret vis. Arbetstillfällen, pensioner, räntor, etcetera, är en del av en ekonomisk politik. Och om fotbollsföreningar är en del av detta, så kan en fotbollsförenings öde påverka exempelvis arbetstillfällen på en viss plats. Saken blir inte enklare av att alla fotbollsföreningar är bärare av sociala värden. Föreningar handlar, med andra ord, i hög grad om identitet. Miljoner supportrar runt om i världen binder sig till fotbollsklubbar; tatuerar in klubbloggan på bara huden, draperar sina kroppar i klubbens färger. För de allra flesta hardcore-fans är inte detta övergående, utan tvärtom ett förhållande som i många fall varar längre än andra förhållanden i livet. En central fråga i Morrows bok är därför: har människor inom föreningarna förändrats med fotbollsföreningarnas förändringar? En sak kan man säga direkt: ju mer ekonomiserad fotbollen blir, desto viktigare blir kommunikationen med klubbarnas supporterskaror. Hur skulle en förening annars kunna legitimeras, annat än som företag? Samtidigt kan sådana kommunikationer vara ett sätt för föreningarna/företagen att inför andra företag visa sig starka. Man skulle ju kunna argumentera för att ett starkt supporterstöd och nära förbindelser mellan olika delar inom en förening i sig ger ett starkt marknadsvärde. På så vis blir supportrarna ett redskap för ekonomisk framgång. Priset får de betala i höjda biljettpriser. Ur detta perspektiv skiljer sig inte heller fotbollsföreningar från andra företag. Man kan ta resonemanget ett steg till, och hävda att supportrarna – genom ”dialogen” med föreningarnas huvudaktörer – kommer att internalisera en världsbild som är konstruerad av fotbollsindustrins företrädare, och det sker under ett förment demokratiskt skynke.

Fotboll, skriver Morrow, kan beskrivas som en kooperativ verksamhet; en praktik som förenar tre typer av ”kapital”: ekonomiskt, mänskligt och socialt. Dessa tre kapitalformer motsvaras av olika perspektiv. Frågan är bara hur styrkeförhållandena mellan dessa egentligen ser ut. Vilken kapitalform/perspektiv väger tyngst? Frågan förblir öppen.

Morrow avslutar sin bok med en förhoppning, som går ut på att fotboll även i framtiden kan ”fortsätta” att betraktas som ”folkets sport”. Så här långt får man väl betrakta det som en öppen fråga. Mycket beror det på värderingar, attityder och perspektiv över hur man ser på denna sport. Utan tvekan tål många frågor att ställas kring detta. Morrows redogörelse är inte ointressant, men dessvärre alltför betonad på upprapning av statistik och klubbars organisationsstrukturer. Boken hade lyft med mer resonemang. 


 


LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.