Teoritips för samhällsvetenskaplig idrottsforskning

IDROTT ÄR UTAN TVEKAN ett av de mest underteoretiserade områdena i samhällsforskningen. Mot den bakgrunden kan man, med fördel, läsa sociologen Richard Giulianottis undersökning Sport. A Critical Sociology. Syftet med boken är enkelt: att erbjuda en kritisk sociologisk tolkning av modern idrott. Kapitel för kapitel bjuds man på Durkheim och Weber, Marx och marxister, cultural studies, genus och postkolonial teori, Foucault, Bourdieu och postmodernism. Och så lite till. Det hade kunnat bli en alltför överlastad bok. Men den visar sig istället vara mycket välpaketerad.

Obalansen inom idrottsforskningen mellan empirisk forskning och teoretisk, med ”fördel” den empiriska, gör att man enkelt kan välkomna fler teoretiska undersökningar. Självklart innebär inte detta att alla teoribildningar är precis lika tillämpbara. Marxistisk teori är en sådan. Den (ortodoxa) marxismens överbetoning på ekonomiska aspekter, uppvisar tydliga brister i mötet med idrottens värld.

Visserligen är idrotten en miljardindustri under kapitalismen, men det innebär inte att den varufiering som följer i kommersialismens spår skulle leda till alienation. Och förvisso är deras kroppar arbetskraft, men av det följer inte automatiskt att de exploateras. Tvärtom är det uppenbarligen många som gynnas av ”varufieringen”.

Övergången från industrikapitalismens fordism till den ”desorganiserade” kapitalismens post-fordism, kan möjligen även utläsas inom idrotten. Ta som exempel en av idrottens bärande principer, den om fair play. Eller som Giulianotti uttrycker det, ”myten om fair play”.

Fair play är ett disciplinerande ideal; en dygd som uppkom när den moderna idrotten organiserades i de aristokratiska miljöerna i 1800-talets England. Syftet med principen eller idealet var att skapa ”kontrollerade konfrontationer” mellan överklasspojkar. Det blev med andra ord ett sätt att ”köna” pojkar och män och samtidigt utesluta flickor och kvinnor. Genom denna klass- och könsbaserade inneslutning/uteslutning stärktes en ”kristen maskulinitet”, hävdar författaren. Kort sagt: fair play kan teoretiskt tolkas som en form av klass- och könsdisciplinering.

Numera uttrycks fair play i första hand i retoriken – som slogans. Det är naturligtvis lätt att börja spekulera om detta kanske innebär att myten om fair play faktiskt spelat ut sin roll. Eller om den – åtminstone – har tagit sig en delvis annan karaktär jämfört med hur det var ”förr”.

Fair play-idealet har hamrats in i varje del av idrottsrörelsen. Men behövs det verkligen någon som håller i ”hammaren” numera? Kanske har fair play-idealet, i ett slags Foucualtsk mening, i själva verket kommit att bli ”självdisciplinerande”? Ja, kanske är varje idrottsutövare – och varje åskådare – ”övervakad” av en anonym men inte desto mindre disciplinerande ”blick”. Beroende på teori kan man upptäcka nya saker eller se gamla saker i ett nytt ljus. Bara om de analytiska verktygen är tillräckligt slipade så kommer troligen förståelsen av idrotten att fördjupas. På sätt och vis är det lockande att häva ur sig att flera av de värderingar, föreställningar, normer och ideal som en gång formade den moderna idrotten, har passerat utgångsdatumet. Och att det enda som återstår är ”retorik”.

Ibland läcker det dessutom från de inomidrottsliga principerna. Fair play-idealet, återigen, kan vara ett exempel på det, en princip som det i praktiken dessutom läcker ganska ymnigt från. Läckagen kan ta sig formen som doping eller huliganism. De ”regelbrott” dessa fenomen beskrivs som, skulle på så vis kunna tolkas som (omedvetna) motståndshandlingar mot en ”gammal” idrottskultur, idrottspolitik och idrottsetik. Det är en hypotes, åtminstone.

Hur som helst. Giulianotti är inspirerande läsning. Generöst erbjuder han läsaren en teoretisk vägkarta att orientera sig efter i den idrottsliga terrängen. Därmed inte sagt att risken för att gå vilse har eliminerats. Å andra sidan kan ju också det visa sig vara inspirerande.