Ett hälsoföretags egen definition och behandling av ortorexi

Linn Håman, doktorand idrottsvetenskap
Eva-Carin Lindgren, docent i idrottsvetenskap
Christina Berg, dietist och docent i kostvetenskap
Stefan Pettersson, dietist och fil dr kostvetenskap
Institutionen för kost- och idrottsvetenskap, Göteborgs universitet

Ortorexi är ett begrepp som beskriver ett samhällsfenomen och är ingen medicinsk diagnos enligt den internationella klassifikation som finns kring sjukdomar och hälsoproblem. Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko har skrivit den första svenska boken om detta begrepp, Ortorexi: Fixering vid mat och träning. Lin är mediaprofil och har en tvärvetenskaplig akademisk utbildning inom hälsa. Hon har skrivit flera böcker inom hälsa och träning samt introducerat aerobics i Sverige på 80-talet. Grigorenko är idrottsforskare från forna Sovjetunionen. Han har disputerat inom Biomekanik och motorisk kontroll. Tillsammans driver de hälsoföretaget Ylab.

Boken beskriver ortorexia nervosa och vänder sig i första hand till tränare och ledare inom bredd- och elitidrott, men en rad andra målgrupper nämns. Syftet med boken ”är att bidra till en ökad medvetenhet och uppmärksamhet om tillståndet ortorexi och dess flerdimensionella natur, att öka förståelsen för de mekanismer som styr mat- och träningsvanor” (s 10).

Begreppet ortorexi är under förhandling. Olika aktörer har olika intentioner och därför lägger in olika innebörder i begreppet. Författarna till denna bok kan ses som aktörer som skapar mening kring och kunskap om ortorexi, och deras beskrivningar kan därmed vara en början till utveckling av kunskapsområdet ortorexi. Men vad som beskrivs i denna bok kan också betraktas som något annat än ortorexi. För att förtydliga vad vi menar med det måste vi återge vad ortorexia nervosa handlar om enligt läkaren Steven Bratman, som myntade begreppet. Han menar att ortorexi är ett tvångsmässigt förhållningssätt att enbart förtära hälsosam mat (Bratman, 1997). Inom forskningen klargörs dock ingen tydligt avgränsad föreställning om vad den hälsosamma maten består av, men den har kopplas samman med ekologiska råvaror utan bekämpningsmedel och andra artificiella substanser (Catalina Zamora, Bonaechea, Sánchez & Rial, 2005; Fidan, Ertekin, Isikay & Kirpinar, 2010). Enligt Bratman (1997) innebär ortorexi en tvångsmässighet kring mat och social avskildhet som orsakas av strikta matvanor.

Författarna till denna bok har istället en egen definition av ortorexi och den lyder ”Ortorexia Nervosa – ett syndrom med symtom av stark fokus vid nyttiga livsmedel och överdriven träning som saknar tydliga prestations- och/eller hälsomål” (s 137). Noteras bör dock att Lin och Grigorenko skriver att de har valt att inkludera överdriven träning även om det ursprungligen inte fanns med. De gör det mot bakgrund av allmänhetens tolkning av begreppet och för att, som de beskriver det, ”det är så det kompensatoriska beteendet ser ut i realiteten” (s 10). De har således lagt till något som inte finns med i Bratmans definition av ortorexi och inte heller i den forskning (se t ex Alvarenga et al., 2012; Brytek-Matera, Krupa, Poggiogalle & Donini, 2014; Ramacciotti et al., 2011; Varga, Dukay-Szabó, Túry & van Furth, 2013) som hittills har publicerats i internationella vetenskapliga tidskrifter. Det finns däremot beskrivningar av att idrottare kan utgöra en riskgrupp för ortorexi (Segura-García et al., 2012). Lin och Grigorenko hävdar att det inte finns någon vedertagen enkät för ortorexi (s 92), och lanserar därför sin egenhändigt utarbetade metod EED-12, vilken bland annat innehåller enkätfrågor för personer med träning som kompensatoriskt beteende. Inte desto mindre har frågeformuläret ORTO-15 använts vid ett flertal studier av ortorexi (se t ex Alvarenga et al., 2012; Donini, Marsili, Graziani, Imbriale & Cannella, 2005).

Det främsta intryck vi bär med oss av boken Ortorexi: fixering vid mat och träning är den ständigt förvirrande pendlingen som görs mellan att fastställa att ortorexi inte är en diagnos och att det samtidigt är en sjukdom med specifika symptom. Författarna skriver exempelvis på sidan 31 att ortorexi inte är en diagnostiserad ätstörning och ”i bästa fall får en ortorektiker diagnosen UNS och i sämsta fall en diagnos som egentligen är sekundär”. Samtidigt beskriver de på flera ställen i boken ortorexi som en vedertagen diagnos genom att använda beskrivningar som ”…särskilja en ortorektikers beteende från en som är frisk…” (s 64), ”…samsjuklighet, det vill säga sekundära psykiska tillstånd som kan uppkomma i samband med ortorexi.” (s 73), ”ätstörningen ortorexi” (s 83), ”…efter diagnostisering” (s 91). Det finns även andra pendlingar som präglar bokens innehåll, som exempelvis från att det är främst elitidrottare som är i riskzonen för ortorexi till att det är främst motionärer som ”drabbas”. Ett annat förhållande i relation till detta och som reser frågor hos oss är bokens utpräglade precisering på fysiska (bilaga 2) och psykiska (bilaga 4) symptom vid ortorexi samt träningsavvikelser vid ortorexi (bilaga 5). Frågan är vad alla dessa kriterier baseras på. Majoriteten av symptomen finns inte presenterade i vetenskapliga publikationer.

Kapitlet om energi, kost och träning är fragmentariskt och innehåller åtskilliga faktafel och motsägelser. Huvudbudskapet verkar vara att det finns lite evidens kring samband mellan kost och hälsa men att det går att fastställa vilken kroppsammansättning som leder till en bra hälsa. Det och annat tyder på bristande nutritionskunskaper hos författarna. Såväl frånvaro av referenser, exempelvis när författarna beskriver att studier visar på att en alltför fiberrik kost innebär en förhöjd risk för cancer (s 49), samt val av referenser kan ifrågasättas. Exempel på hur källor (WHO 2004; Gallagher, Heymsfield, Heo, Jebb, Murgatroyd & Sakamoto, 2000) refereras felaktigt är gällande betydelsen av kroppsfett för prestationsförmåga och hälsa bland idrottande individer.

Den WHO rapport (2004) som Lin och Grigorenko hänvisar till gällande vilka kroppsfettsgränser som idrottande kvinnor och män inte bör understiga för hälsa och prestationsförmåga berör inte idrott överhuvudtaget utan fokuserar exklusivt på hälsomässiga konsekvenser relaterade till BMI och övervikt bland olika populationer i Asien. Ytterligare exempel på felaktig referenshantering är faktarutan om viktuppgång under graviditet, där låg vikt hos modern påstås öka risken för missfall. I den refererade artikeln (Maconochie, Doyle, Prior & Simmons, 2007) anges undervikt före graviditet vara förenat med en ökad risk för missfall under första trimestern, och således inget om viktuppgång under graviditet. Det här är några exempel för att illustrera hur olika källor refereras felaktigt.

Boken vänder sig i första hand till tränare och ledare inom elit- och breddidrott, men vi har svårt att se konkreta budskap som denna målgrupp kan ha nytta av. Ett undantag är beskrivningen av tränarens roll för de normer som råder inom ett lag eller grupp idrottare. Där uppmärksammas att man ser upp till dem som är framgångsrika och lyssnar på auktoriteter och tränare när det gäller mat och träning.

Tyvärr måste det däremot sägas att författarna inte lyckas särskilt bra med att öka medvetenheten om ortorexi. Däremot kommer boken kunna öka uppmärksamheten kring författarnas eget hälsoföretag då ortorexi är ett fenomen som det skrivits och pratats mycket om i media under senare tid. Därtill kan boken skapa onödig förvirring och rädsla kring hälsofrämjande kostvanor. I värsta fall kan denna diffusa beskrivning leda till att man istället för att söka medicinsk hjälp för ätstörningar och andra sjukdomar letar ovetenskapliga alternativ för att komma tillrätta med syndromet ortorexi som inte definieras inom sjukvårdens klassificeringssystem. Författarnas skildringar av personer med ortorexi talar för att dessa personer är i behov av medicinsk utredning. Några vanliga fysiska förändringar hos deras klienter sägs vara hypoglykemi, hypotoni, låg vilopuls oberoende av träningsnivå, låg andel kroppsfett, smärta, stressfrakturer, hormonella rubbningar och svåra magproblem. Därtill kommer psykiska symtom. Det kan alltså röra sig om personer vars olika psykiska som fysiska sjukdomar är i behov av adekvat behandling.

En kritisk diskussion kring definitionen av ortorexia nervosa utifrån vetenskaplig grund saknas. Nu framträder tydligt att det är en bok som utgår främst från egen erfarenhet, då Lin och Grigorenko refererar till att egna observationer överensstämmer med både nationella och internationella rapporter, men flertalet av referenserna som författarna har med handlar inte om ortorexi (se exempelvis hänvisning på s 87 till Björk, Skårberg & Enström, 2013). Författarna har med ett fåtal vetenskapliga artiklar som handlar om ortorexi, trots att de beskriver att de kontinuerligt tar del av forskningsresultat. Dessutom är de inkluderade empiriska artiklarna inte relaterade till träning, utan behandlar förhållningssätt till mat och ätande bland populationer som studenter inom näringslära i Tyskland (Korinth, Schiess & Westenhoefer, 2010), den allmänna befolkningen i Italien (Ramacciotti et al., 2011) och kvinnor i 15-45 års ålder i Kanada (Rangel, Dukeshire & MacDonald, 2012), vilket inte problematiseras i någon större utstäckning.

Slutomdömet blir således att denna bok behandlar en viktig fråga, hälsofanatism och den svåra konsten att balansera kost och träning till en hälsosam livsstil, men att förslagen till hur problemet ska ringas in och åtgärdas tyvärr, tvärtemot intentionerna, kan få negativa hälsokonsekvenser.

Copyright © Linn Håman, Eva-Carin Lindgren,
Christina Berg, Stefan Pettersson 2014

Referenser

• Alvarenga, M., Martins, M., Sato, K., Vargas, S., Philippi, S., & Scagliusi, F. (2012). Orthorexia nervosa behavior in a sample of Brazilian dietitians assessed by the Portuguese version of ORTO-15. Eating and weight disorders, 17(1), e29-35.
• Bratman, S. (1997). Original Essay on Orthorexia. Retrieved from Orthorexa Nervosa Homepage website: http://www.orthorexia.com/original-orthorexia-essay/
• Brytek-Matera, A., Krupa, M., Poggiogalle, E., & Donini, L. M. (2014). Adaptation of the ORTHO-15 test to Polish women and men. Eating and weight disorders.
• Catalina Zamora, M. L., Bonaechea, B. B., Sánchez, F. G., & Rial, B. R. (2005). Orthorexia nervosa. A new eating behavior disorder? Actas españolas de psiquiatría, 33(1), 66-68.
• Donini, L. M., Marsili, D., Graziani, M. P., Imbriale, M., & Cannella, C. (2005). Orthorexia nervosa: validation of a diagnosis questionnaire. Eating and weight disorders, 10(2), 28-32.
• Fidan, T., Ertekin, V., Isikay, S., & Kirpinar, I. (2010). Prevalence of orthorexia among medical students in Erzurum, Turkey. Comprehensive Psychiatry, 51, 49–54.
• Korinth, A., Schiess, S., & Westenhoefer, J. (2010). Eating behaviour and eating disorders in students of nutrition sciences. Public Health Nutrition, 13(1), 32-37.
• Ramacciotti, C., Perrone, P., Coli, E., Burgalassi, A., Conversano, C., Massimetti, G., & Dell’Osso, L. (2011). Orthorexia nervosa in the general population: a preliminary screening using a self-administered questionnaire (ORTO-15). Eating and weight disorders, 16(2), e127-130.
• Rangel, C., Dukeshire, S., & MacDonald, L. (2012). Diet and anxiety. An exploration into the Orthorexic Society. Appetite, 58 124-132.
• Segura-García, C., Papaianni, M. C., Caglioti, F., Procopio, L., Nisticò, C. G., Bombardiere, L., . . . Capranica, L. (2012). Orthorexia nervosa: A frequent eating disordered behavior in athletes. Eating and weight disorders, 17(4), e226-233.
• Varga, M., Dukay-Szabó, S., Túry, F., & van Furth, E. F. (2013). Evidence and gaps in the literature on orthorexia nervosa. Eating and weight disorders, 18, 103-111.