Elitidrotten kraftigt ifrågasatt av tidigare elitidrottare

Jesper Fundberg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet


Albin Tingsvall
Allt jag förlorade genom att vinna
269 sidor, hft.
Göteborg: Offside 2018
ISBN 978-91-85279-57-9

Albin Tingsvall har skrivit en märkvärdig bok. Jag sträckläste den.

När elitidrottares karriärer skildras i text brukar det vara antingen endimensionellt, ganska tråkigt, om hur de lyckats steg för steg. Här finns en uppsjö med exempel, och den kanske mest kända är väl David Lagercrantz uppmärksammade och väl lästa bok om Zlatan Ibrahimovic. Givetvis skildras då, i dessa texter, också bakslag; eventuellt trasslig barndom, bisarra tränare, men ändå. Framgång, målmedvetenhet och lycka är budskapet: ”Se så bra det gått för mig”. Individen i centrum.

Sedan finns en del litteratur som, nästan lika endimensionellt, beskriver elitidrottens baksidor som till exempel kroppshets, ätstörningar och livskriser. Viktiga bidrag här är till exempel Hanna Marklunds, Emma Igelströms och Martin Bengtssons skildringar. Väl värda att läsas av fler. Men jag har hittills aldrig stött på en skildring om elitidrottens villkor från ett inifrånperspektiv som Tingsvalls. Här fångas barndomen, ungdomsåren, tankar om elithandboll, detaljerade beskrivningar av vad en kropp utsätts för när den yttersta eliten ska sorteras fram, övervinna andras prestationer och rädslor och hur härdning går till, såväl fysiskt som mentalt. Till detta kommer Tingsvalls analyser av maskulinitetsideal, elitidrottens (o-)logiker, bekräftelsepsykologi, medberoende och andra samhällsfenomen och hur dessa integreras med en idrottsvardag, beskrivet in i minsta detalj. Det är spännande att läsa om hur en match upplevs från plan, hur resultatet imploderar i samma stund som vinsten är i hamn och den obönhörliga kritiken av vad elitidrottsprestation gör med såväl individer som grupper och samhället. Allt på en gång, med en stilistisk säkerhet, ja Tingsvall skriver på egen hand till skillnad från många andra elitidrottare. Och som han skriver. Idag arbetar han som psykolog, en utbildning som troligtvis bidragit till hans analysförmåga och språkbehandling.

Boken skildrar på ett plan en pojke, så småningom en ung och senare vuxen mans resa till, genom och bort från elithandbollen. Albin Tingsvall är skånepågen som inte gjorde stora intryck på handbollsplan som tonåring men som värvades till dåvarande dominanten i svensk herrhandboll Hammarby, vann SM guld, spelade vidare i klassiska Lundalaget LUGI, blev uttagen till landslaget och med erfarenhet av att vara utlandsproffs. Men han sa nej. Jag vill inte mer. 26 år gammal tog han beslutet att avsluta sin, utifrån sett, framgångsrika idrottskarriär. Han hade redan då fullföljt sin psykologutbildning och nu var det dags att byta liv. Tvivlet finns med honom under en längre tid. Eller så ser Tingsvall i backspegeln hur tankar och reflektion ständigt funnits närvarande under karriären. Det spelar mindre roll i vilken ordning analysen tillblivit. Det är hursomhelst avgörande att han bryter mot elitidrottens budskap att aldrig reflektera och känna efter, för hur han väljer (resten av) sitt liv. Som läsare tackar jag för hans tvivel, det som egentligen inte får plats i elitidrottares liv. Det är elitidrottens värsta fiende, enligt Tingsvall.

Elitidrottens brister staplas på var sida, och utan att problemen individualiseras som ofta sker i andra, likartade texter.

Tingsvalls skarpaste kritik av elitidrotten är som sagt, och då finns det hård konkurrens, traditionen att undvika reflektion kring konsekvenser av framgång och härdning. Dessutom drivs hans kritik och analys av en hög grad av genusmedvetenhet: han lyfter ständigt fram en problematisk maskulinitet. ”Den långa marschen mot fronten”, ”härdas i samma stålverk”, ”dugliga kämpar – lika formbara som leran under deras kängor”. Men Tingsvall visar även hur maskulin överordning tar sig uttryck i elitidrotten när han beskriver hur damlaget i LUGI tvingas titta bort då herrarnas dörr till omklädningsrummet ständigt är öppen, männens platstagande, deras (givet) större rum, given fruktkorg, (givna) tillgång till massörer och ortopeder samt behagliga träningstider. Givenhet som maskulinitetens främsta privilegium blir avklätt och lika naket skildrat som de kroppar som står i centrum för vad som ska disciplineras i idrotten. Men Tingsvall driver analysen djupare och inkluderar ”medberoendet” i privata relationer, de som tvingas ta hänsyn till spelschema, ständiga förändringar av semester och de som tar hand om ångesten hos idrottsmannen – ja ständigt tar hänsyn till någon/något annat. Och utan att de någonsin får ära och beröm. Det får ju ändå han, som plåster på såren. Så klämd mellan yrkets krav och skuld på ständig hängivenhet och ständigt dåligt samvete över den beskärda friheten för den älskade beskriver han: ”Hemma på kammaren ger det en maktobalans som aldrig kan gynna relationen. Jag har aldrig hört någon elittränare uttala en enda stavelse som tack till dem som offrar en stor del av sin frihet för att vi ska kunna ge upp vår, till dem som lever vid vår sida men ändå i vår skugga.”

Maktanalysen finns och används genom hela boken. Möjligtvis är hans resonemang mer generella för herridrott och för lagbollspel. Tingsvall är tydligt medveten om maskulinitet och makt. Elitidrottens brister staplas på var sida, och utan att problemen individualiseras som ofta sker i andra, likartade texter. Istället låter Tingsvall forskning och egna reflektioner driva resonemangen. Till exempel om utskällning:

Det står ingenting om utskällning i idrottsförbundens tränarutbildningar. Där står visserligen praktisk taget ingenting annat heller om kommunikation, problemhantering, samtalsmetodik eller konflikthantering, trots att det finns gott om vetenskapligt grundad kunskap inom dessa områden. Där står desto mer om passningsövningar och placeringar av koner, och i detta metodvacuum har utskällningen redan ärvts i så många led att ingen ifrågasätter dess funktion eller vilken kunskapsgrund de vilar på.

Tingsvall sa nej vid 26 års ålder. Men han borde sagt ifrån långt tidigare, enligt honom själv. Jag tycker inte han ska förebrå sig själv. Han har vittnat och gjort knivskarpa analyser som borde vara obligatorisk läsning för varje ungdomselittränare, förbundsrepresentant, förälder, medberoende närstående, och givetvis för varje elitsatsande atlet vare sig den är i ett stadium av blivande, pågående och avslutad fas av karriären. Här kommer Tingsvalls hälsning:

Borde sagt något om det märkliga i att vi marineras i ett blodigt allvar, att vi uniformerade marscherar i led, stålsätter, krigar och hungrar med samma desperation som på de verkliga slagfält vår träning ursprungligen var ämnad för. Med krigens symbolik skapar vi vår makt; med soldatens ord fostrar vi våra unga att tro på ett utarmande allvar som egentligen inte finns.

Vi är underhållare. Vår gärning innehåller inget högre värde än så. Ändå har vi kranprydda burits över gator och torg. Ett sådant enfaldens hjälteskap säger något viktigt om vilka ideal vårt samhälle fortfarande premierar.

Allt jag förlorade genom att vinna heter boken. Strålande titel. ”Allt jag förstått genom att förbli oförstående”, är min bestående känsla om elitidrott efter att ha läst.

Copyright © Jesper Fundberg 2019

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.