Etnologiska institutionen, Stockholms universitet
Idrott har ofta fått stå som ett konkret och symboliskt exempel på både konflikter och förändringar i samhällen. Modernisering, klasskamp, jämlikhetssträvanden och kommersialisering är några exempel där idrotten speglar och kommenterar det samhälle som den befinner sig i. På senare år har även frågor om integration och idrott blivit alltmer debatterade och problematiserade. Idrotten tycks då tillskrivas två, mycket olika, roller. Den ena handlar om att idrotten enar och skapar gemenskap över kulturella gränser. Idrotten är global, med ett internationellt språk som alla förstår, och är en lek där alla kan vara med och delta.Den andra sidan i denna debatt pekar på idrotten som källa för konflikter. En etnisk tackling svider mer än andra tacklingar. Och att man inom idrotten tillåter fördomar och stereotyper blomma. Det är den senare linjen som Patrick Ismond är inne på. Hans studie bygger på intervjuer med idrottande män och kvinnor på elit- och amatörnivå. Dessa intervjuer problematiserar han i relation till massmediala och andra offentliga bilder och åsikter om ”den mångkulturella idrotten”. Att frågor om integration måste förstås både globalt och lokalt samtidigt förstår man redan när man läser titeln. Där förekommer begreppen ”Black” och ”Asian”, två vanliga kategoriseringar i det brittiska samhället. Motsvarande sätt att resonera i Sverige är ju som bekant ”svenskar” och ”invandrare”.
Den första viktiga insikten när man läser boken är just detta: att integrationsproblematik måste förstås lokalt i det samhälle man studerar och med de begrepp och kategorier som där används. Detta sätter den svenska debatten i ett nytt ljus och ”självklara” förklaringsmodeller kan då ifrågasättas. Ismond problematiserar integrationsfrågorna i termer av ras (oftast), det är så konflikter förstås i Storbritannien (och även i många andra länder). I Sverige talar och tänker de flesta i termer av etnicitet. Som en konsekvens av att tänka med ras som övergripande terminologi för också Ismond en intressant diskussion om rasism inom idrotten. I sitt analysarbete använder han vithets-perspektivet, vilket vänder blicken bort från dem som uppfattas som annorlunda mot dem som representerar majoriteten. ”Whiteness”, vithet, är ett fruktbart grepp att möta frågor om integration där majoriteten blir det problematiska som bör tolka och förstås istället för det som är vanligt i den motsvarande svenska debatten – minoriteter, invandrarna.
Ismonds studie ifrågasätter på ett befriande sätt många av de stereotyper som florerar inom och utanför idrottens värld. En av de förklaringar som systematiskt dekonstrueras av honom gäller asiatiska mäns tillkortakommanden inom den brittiska idrotten som många menar har att göra med deras ointresse, fysiska oförmåga och viljan att leva ett segregerat liv. En annan handlar om de allmänna ”sanningarna” om unga svarta mäns drivkrafter att lyckas inom idrotten: de sociala och kulturella omständigheterna, fysisk överlägsenhet och fadersfrånvaro är några exempel som han synar med en kritisk blick.
Boken visar på ett effektivt sätt att det inte finns enkla, naturliga samband mellan idrott och integration. Snarare är det olika och skiftande samband som gör att frågor om integration och idrott kräver fler globala och lokala studier där givna termer och förklaringsmodeller problematiseras och ifrågasätts. Ismond lyckas väl med att låta dem som drabbas av rasism och fördomar berätta om sina erfarenheter och relation till idrott och samtidigt föra en kritisk analys av hur dessa fördomar uppkommer och vilka konsekvenser de har. Boken sätter den svenska integrationsdebatten i ett annorlunda perspektiv och därför bör den läsas av alla som intresserar sig för relationer mellan idrott och integration.
