Idrottens rum och platser i Århus

Med hjälp av begrepp som rum, plats och landskap ger sig den av Sine Agergaard och Niels Kayser Nielsen redigerade volymen om Århus som idrottslandskap i kast med sådana frågor. Därvid ansluter man till en så kallad rumslig, eller topografisk vändning. Den innebär ett nymornat intresse för mer materiella frågor och därmed också för kroppen. Oavsett vad man anser om värdet av olika slags vändningar som varit på tapeten på senare tid, är det lätt att förstå att just den här borde kunna ha intressanta implikationer för just sportforskningen: är kroppen intressant, blir ju rummet det också.

Antologin handlar alltså om Århus som idrottslandskap. Ämnet behandlas under tre teman. Temat stadens rum som idrottsrum ägnas historiska spörsmål, medan idrottsplatser åt folket och ut i det fria mer är samtidsteman. Varje tema ägnas tre kapitel. Vad som emellertid saknas är en skiss till Århus social- och urbanhistoria, alltså sammanhanget för dessa kapitel.

Johan Andreas Bender behandlar den tidiga sporten i Århus och reser därvid frågan om domkyrkan som bollhussubstitut. Vid kyrkans restaurering 1923-4 hittades nämligen ett femtiotal bollar, så undangömda, att det verkar rimligt att anta att de hamnat där som förlupna bollar i samband med racketspel i det södra tvärskeppet – en fascinerande och till synes relevant hypotes. Detta skulle alltså kunna vara ett tidigt vittnesbörd om kroppsövningar knutna till Århus katedralskola. Resten av kapitlet ägnas åt katedralskolan, mer precist hur lokaler och verksamheter utvecklades i växelverkan, samt de begränsningar för kroppsövningarna som följde av läroverkets centrala lokalisering. Idag ger idrottsämnet möjlighet för eleven att välja mellan olika grenar efter intresse och fallenhet, vilket klaras av genom att två klasser slås samman och delar på tre lärare!

 Två kapitel ägnas framväxten av idrottsplatser i staden och deras stadsplanering, först i södra delen av Århus, på Fredriksbjerg, sedan i stadens norra del. Idrott är en ytkonsumerande men som regel föga lukrativ verksamhet; därför tenderar anläggningarna att inte lokaliseras särskilt centralt, utan där det finns oanvänd och förhållandevis billig mark. Uppförandeprocessen ger ofta exempel på intressanta samspel mellan olika organisationer – inte bara idrottens egna – och kommunen. Båda kapitlen demonstrerar detta med eftertryck. I söder blev det möjligt med anläggningar genom, som det verkar, ett tidigt exempel på kommunal markpolitik parat med att sportens föreningar i staden redan 1898 skapade sig ett samarbetsorgan. Skedde detta före det första världskriget, som Niels Kayser Nielsen och Jeppe Norskov så sorgfälligt skildrar det, kom idrotten till nordsidan av staden först under mellankrigstiden. Helle Fruerskov Iversen skildrar detta som ett slags formaliseringsprocess. Hon demonstrerar hur sporten skapar – allt mer specialiserade – rum, samt hur samtidigt rum bokstavligen skapar idrott. I norra Århus spelade samtidigt Arbejdernes Andels Boligforening en viktig roll i en process som förlöpte långtifrån rätlinjigt, även om den i backspegeln kan se ut som en framgångssaga. Förtjänsten med Iversens analys ligger inte minst i att hon tar fram spänningarna och trögheterna i processen. Tillsammans ger de här två kapitlen en utmärkt skildring av hur den moderna sporten kom till staden Århus och blev en del av det urbana rummet där, fram till det andra världskriget. Fortsättningen på den historien skulle man som läsare gärna ta del av.

Antologins andra del innehåller vidare tre studier av helt skilda idrottsanläggningar. John Bale skriver – personligt – om Århus stadion, invigt 1920, en sluten skapelse i 20-talsklassicism, storslaget anlagd på Fredriksbjerg. Bale läser stadion som maktens rum. Han uppehåller sig särskilt vid några skulpturer och brottas med Jean Gauguins Urkraften: i den vill han gärna se en fascismens estetik, men kanske är den, frågar han sig, ’et symbol på idrætten i sig selv som en urkraft’. Stadion finner han paradoxal: den dominerar naturen den ligger i och rummet den konstituerar, samtidigt som den behandlar allt detta så omsorgsfullt. Hur paradoxalt detta är, är svårt att bedöma, utan att direkt ta sig an rummet i fråga. Bale påpekar avslutningsvis att hans intryck är beroende av just hans läsningar – av stadion men också av författare som Foucault och Tuan.

Ett för den samtida staden typiskt drag står att finna i återanvändningen av nedlagd industribebyggelse för andra ändamål. Sine Agergaard undersöker vad som hände när DSB:s lokomotivverkstad, centralt belägen invid centralstationen, transformeras till DGI-huset, färdigt år 2003. Fokus ligger inte bara på rummets förnyelse, utan kanske framförallt på implikationerna av detta för dess korrelat: kroppen. Därmed jämför hon hur hälsans kropp tar arbetskroppens plats, hur ett hexis (som Bourdieu skulle sagt) ersätts av ett annat. Rum, kropp och socialisering hänger tätt samman. Dock grundar hon sin studie i blott två fall, en 1977 pensionerad reparatör och en aktiv motionär. Risken för reduktionism är uppenbar när en individ oförmedlat får representera en viss tid och dess kroppsmodus. Agergaard diskuterar tyvärr det här problemet mindre än de problem arbetaren har med att återberätta, minnas, hur han använde kroppen i verkstadens rum och hur det senare såg ut. Likväl blir det här ett av de mer spännande bidragen till antologin genom sitt försök att verkligen fånga det historiska i rummets kroppsliga användning.

 För svenska läsare är måhända Benny Schyttes bidrag av särskilt intresse. Det behandlar anläggningen och bruket av två så kallade idrottslekplatser, en i Århus innerstad, en i ett av Århus nyare ytterområden. Dessa anläggningar är intressanta eftersom de kommit till som svar på kritiken av den traditionella idrotten, dels för att vara alltför tävlingsinriktad, dels för att avskilja idrotten från staden. Idrottslekplatserna skall vara enkla och flexibla, anpassas till lokala förhållanden, vara lättillgängliga och självförvaltas enligt 1985 års breddidrottsutredning. De två anläggningarna Schytte undersökt skiljer sig åt i flera viktiga avseenden, men båda fungerar bra i flera avseenden, inte minst därför att de ’ligger i vägen’ – alltså där folk passerar. Vandalisering förekommer exempelvis inte eftersom de används så frekvent. Dock finns en inte oväntad skevhet i användningen: främst yngre använder dem, särskilt pojkar, eftersom (alltför) stor vikt lagts vid hårda ytor för bollspel och skateboard. I ytterområdet – med en betydande befolkning från tredje världen – är emellertid inte skateboard något problem: här verkar sportgrenar för individuella uttryck mindre angelägna än i innerstaden.

I antologins tredje del behandlas först en anläggning som om någon verkligen blivit något som för många är en del av det som utgör Århus – Den Permanente Badeanstalt – och sedan en tävling som också den, sedan 1972, bidrar till Århusbilden – Marselisløpet, eller fötternas fest under stadens årligen återkommande festvecka. Nu visar Hans-Henrik Christensens kapitel inte riktigt det senare: Han skildrar loppet inifrån, i löparens perspektiv, dock utan att negligera hur loppet tar staden i anspråk, approprierar dess rum. Däremot saknas ett mer övergripande grepp på loppet som kulturell strategi för Århus. I stället får vi en intressant inblick i hur det självorganiserade motionslöpandet sedan loppets begynnelse har gröpt ur rekryteringen till den organiserade friidrottens löpgrenar i Århus. Jens-Ole Jensens skildrar Århus strandbad – i folkmun kort och gott Den Permanente – som en ständig förändring. Badanstalten uppfördes under 1930-talet, och som ett tidens tecken ser Jensen att den inte byggdes blott för vuxna utan att barnen där gavs en särskild plats. Då hölls simtävlingar där, idag är anstalten ett flerfunktionellt rum, men inte genom rummet uppdelning utan genom att beachvolleyspelarna tar över stranden när badgästerna gått hem. År 2000 fick också stadens kajakpoloklubb sin hemvist här.

Pål Augstads avslutande bidrag är en mer filosofisk undran över kroppen och vattnet: när blir något en idrottsanläggning, frågar han, och söker ett svar med hjälp av Sartre på allt mellan skogssjön och äventyrsbadet. Vattnets historia är en historia om öppenhet och tillslutning, konkluderar han. Hur intressant denna betraktelse än må vara, når den inte fram till Århus idrottslandskap, ett ämne som på sin höjd tangeras genom kapitlets illustrationer.

Som många andra antologier spretar också den här en del. Men den lyckas visa att Århus är en intressant idrottsstad. Och den lyckas göra det genom att särskilt uppmärksamma sportanläggningarna, hur de tar plats i staden och hur sportens utövare tar dem i anspråk. Denna topografiska berättelse om Århusidrottens landskap blir samtidigt ett bidrag till dess historia.

Copyright © Mats Franzén 2007