Om idrottens förlorade själ


Kutte Jönsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet


Februari 2020.

På San Siro i Milano förbereddes det för åttondelsfinal i fotbollens Champions League. Snart skulle runt fyrtiotusen åskådare ta plats för att se matchen mellan Bergamoklubben Atalanta och spanska Valencia. Egentligen skulle matchen ha spelats i Bergamo, men eftersom Atalantas hemmaarena var under ombyggnad hade den fått flyttas till Milano.

Vad ingen visste då, eller kunde veta, var att också döden hade tagit plats på arenan. Osynlig strök den omkring bland spelare, ledare, funktionärer och supportrar. Med poeten Tomas Tranströmers ord från dikten ”Svarta vykort” ur diktsamlingen Det vilda torget (1983), tog den mått på människorna för att sedan sy kostymen i det tysta. Bergamos borgmästare Giorgio Gori skulle senare beskriva det på ett något mer prosaiskt sätt: som att en ”biologisk bomb” hade placerats på arenan.
”Bomben” skulle även visa sig vara utplacerad på tågen mellan Bergamo och Milano, och på flygplanen mellan Italien och Spanien.

När ”bomben” snart efter matchen utlöstes drabbades norra Italien värst – och inte minst Bergamo. På kort tid svepte döden fram över staden, så till den grad att krematorierna inte kunde hantera alla döda kroppar. De kroppar man inte hade plats för fick med militärens lastbilar istället fraktas till grannorter.

Tv-bilderna som snabbt kablades ut från Italien lämnade ingen opåverkad. Det var bilder på överfulla sjukhussalar, på vårdpersonal i full skyddsutrustning, på patienter som låg medvetslösa i respiratorer, på ett ständigt växande antal likkistor utanför bårhusen.

Med full kraft hade coronaviruset tagit sig från kinesiska Wuhan till Europa och övriga världen. Pandemin var ett faktum. Och en sak stod helt klar: ingen gick säker, och inget skulle mer bli sig likt.

Så kom land efter land att stänga ner sina samhällen. En stor del av den europeiska befolkningen försattes i lockdown och fick utegångsförbud. Som ett svar på situationen, och för att hålla modet uppe och rädslan på armlängds avstånd, samlades samtidigt människor på balkongerna i de italienska städerna och tillsammans sjöng den gamla partisansången ”Bella ciao”. Som något av en motståndshandling.

Även idrotten stängdes ner. Något annat hade naturligtvis varit otänkbart.

Således sattes fotbollsligorna på paus; slutspelen i andra idrotter blev inte av; idrottsevenemang efter idrottsevenemang ställdes in eller sköts på en obestämd framtid. Länge fanns det förhoppningar om att åtminstone sommar-OS och Paralympics i Tokyo skulle kunna gå som tänkt senare under året, men snart insåg man att inte heller det var realistiskt.

Inte sedan andra världskriget hade världen fått uppleva en liknande nedstängning av idrotten. Men så hade också mänskligheten trätt in i det som snart kom att kallas ”den nya normaliteten”.

Det var som om också spelarna dränerades på inre lyskraft. Som vore de slocknade stjärnor som blivit till helt vanliga, dödliga människor som samlats för att spela lite fotboll i brist på annan sysselsättning.

Vad den nya normaliteten kommer att innebära för idrotten på lång sikt står fortfarande skrivet i stjärnorna. Att den lämnat efter sig avtryck råder det emellertid ingen tvekan om, såväl för breddidrotten som elitidrotten.

Det gick ett par månader med total nedstängning innan den professionella och kommersiella idrotten vågade öppna igen. I Sverige hade tre månader gått innan Folkhälsomyndigheten (FHM), lagom till sommaren, gav klartecken för allsvenskt spel. När FHM fattade sitt beslut hade redan tyska Bundesliga, följt av de engelska, franska, spanska och italienska ligorna, återupptagit spel – men inför tomma läktare. Man var fast beslutna om att döden inte skulle få fäste en gång till.

I Tyskland fick de nya direktiven om spel utan publik till och med ett eget namn: ”Geisterspiele”, på svenska ”spökmatcher”. Begreppet fångar ovanligt bra den själlösa stämningen i matcherna. Det var som om matcherna hade tömts på substantiellt innehåll, som om det endast fanns konturer, eller en skiss, av verkliga matcher kvar; det var som om läktarsångerna och den ofta mäktiga, omslutande ljudkulissen hade sugits ner i ett svart hål och lämnat efter sig endast ett eko av spelarnas och tränarnas ensliga röster, som ensamma studsade mellan betongfundamenten. Det var som om också spelarna dränerades på inre lyskraft. Som vore de slocknade stjärnor som blivit till helt vanliga, dödliga människor som samlats för att spela lite fotboll i brist på annan sysselsättning.

Med frånvaron av den ”tolfte spelaren”, publiken, tappades alltså matcherna på energi. Motorn hade gått sönder och bränslet hade sinat. För tv-publiken som satt mer eller mindre isolerade i hemmakarantän reducerades spelet till en samling kroppar som utförde rörelser utifrån ett bestämt mönster. Det som saknades var den estetiska förhöjningen som kommer med publiknärvaro. I en radiointervju under försommaren 2020, beskrev idrottshistorikern Jens Ljunggren det som att den ”emotionella energin” hade gått förlorad.

När sångerna tystnade på arenorna var det som om något betydligt större försvann med dem. Tystnaden som plötsligt uppstod blev en ny erfarenhet, och har därför också bidragit till en fördjupad kunskap om idrottens själ. Det blev alltså tydligt att läktarkulturen är en odiskutabel del av denna själ.

Men hur är då denna själ egentligen beskaffad? Vilka är själens beståndsdelar? Om detta kan man naturligtvis ha olika uppfattningar. Men – efter det att idrotten släcktes ner så blev det uppenbart att en väsentlig del av denna själ består av en levande, dynamisk och deltagarbaserad läktarkultur, där publiken tillför idrotten ett estetiskt, och kanske även konstnärligt, mervärde i mötet med den idrottsliga praktiken.

I själva verket är det inte helt orimligt att sortera läktarkulturen, så som vi kommit att känna den från framför allt fotbollen, under det som den amerikanske konstfilosofen Nicholas Wolterstorff i sin bok Art Rethought (2015) kallar ”konst som sociala praktiker”.

I ett – misslyckat – försök att häva ödsligheten på läktarna under covid-fotbollen fylldes läktarna med publik av papp i matchen mellan Borussia Mönchengladbach och Bayer Leverkusen den 23 maj 2020. Fansen protesterade livligt, bl a med banderoller med texter som ”För Borussia. Mot spökmatcher!” och ”Fotboll utan fans är ingenting!”. (Foto: Pool / Getty Images Europe)

”Konst som sociala praktiker” är, enligt Wolterstorff, konst som inte endast värderas för sin egen skull, utan som kommer till sin fulla rätt först när den används för ett bestämt ändamål. Eller med ett annat ord: brukskonst. En levande läktarkultur skulle, faktiskt, kunna vara ett exempel på sådan konst.

Nu har förvisso det vi kallar brukskonst vanligtvis låg status i konstvärlden, framför allt för att den mer handlar om hantverksskicklighet och reproduktioner än om att skapa nya och banbrytande idéer. Den kulturella nedvärderingen av brukskonst vilar i så måtto ytterst på elitistiska värderingar. Wolterstorff tillhör emellertid en av få konstfilosofer som tagit brukskonsten i försvar. Han menar att det inte finns skäl för att se ner på sådana konstnärliga uttryck. I grund och botten, argumenterar Wolterstorff, är nämligen sådant som ofta upphöjs till universella sanningar om konstens värde endast sant för en tämligen begränsad krets av konstvärlden. Men världen är större än den kretsen.

Precis som annan brukskonst har varken läktarsånger, tifo, idrottshymner eller annan karnevalistisk publikaktivitet tillerkänts något större estetiskt eller konstnärligt värde av konstvärlden. Å andra sidan spelar det kanske ingen roll. Läktarkultur finns inte för att få erkännande av konstvärlden, utan har helt andra syften. Det betyder emellertid inte att läktarkulturens uttryck skulle sakna ett djupare estetiskt värde.

Det är nämligen tydligt att inte minst läktarsånger fyller minst två viktiga funktioner: dels som ett sätt att förhöja upplevelsen som sådan, dels som ett sätt att förbättra själva spelet. Sångerna och den övriga ljudkulissen av röster blir på så vis en del av en idrottens liturgi. Men inte bara det. Sångerna kan även, i förekommande fall, överskrida idrottens egna gränser. Som när de inte stannar vid att vara hyllningar av den egna klubben, utan också laddas med politiskt innehåll.

Det finns många exempel på det, men ett av de mest kända är det historiska Glasgowderbyt ”Old Firm” mellan pro-irländska Celtic och pro-brittiska Rangers, där just läktarsångernas politiska innebörder av tradition spelar en särskild roll för matchkvaliteten. Effekten blir kanske som tydligast när Celtic-supportrarna hämtar sången ”Roll of Honour” ur sin repertoar. Sången är en kontroversiell och oförvägen hyllningshymn till de tio IRA-män som hungerstrejkade sig till döds 1981. När sången rullar över läktarsektionerna och ut på planen, och när namnen på de tio martyrerna sjungs ut, är det som om någonting händer med matchen i sig självt. Ny energi tillförs och plötsligt kan en halvsömnig tillställning förvandlas till ett episkt drama på liv och död. Matchen blir helt enkelt bättre.

Energin som tillförs behöver emellertid innehålla särskilda kvaliteter. Den emotionella energin måste bygga på äkta känslor, och inget mindre än det. Det är också den äktheten som vissa tv-bolag, kanske som ett experiment, kanske som ett desperat försök att återskapa det som gått förlorat under nedstängningen, försökte suggerera fram genom pålagda publikljud under pandemivåren 2020.

De nya förutsättningarna för elitidrotten innebar att tv-bolagen fick tänka nytt. Nu fanns inte publiken som förstärkare av upplevelsen. En fråga som väcktes var om publiken kunde ersättas med inspelat publikljud. Skulle det gå att återskapa den stämning en livepublik tillför matcherna? Ingen kunde i förväg veta. Idén behövde testas. Med artificiella, pålagda publikljud började därför somliga tv-bolag att ackompanjera flera av de europeiska ligornas matcher. Tilltaget blev dock mest ett exempel på hur tv-bolagen desperat försökte behålla intresset för matcherna för såväl sponsorer som tv-publik. Så, kan man säga, kom själen också att korrumperas. Men, framför allt avslöjade de kommersiella tv-bolagen sin syn på livepubliken. Livepubliken var inte längre ett handlande, tänkande subjekt värda respekt, utan snarare ett medel för att locka publik till tv-sändningarna.

Och är det något vi lärt oss av nedstängningen av idrotten så är det kanske i första hand just detta: idrotten har en själ där såväl idrottarna som åskådarna tillför värden som inte går att mäta med vetenskapliga instrument, men finns där ändå.

Exempelvis kunde tv-bolagens producenter omöjligt ha vetat hur en livepublik skulle ha reagerat på de situationer som uppstod under matcherna. Ändå lade de på ljud utifrån vad de ansåg vara rimliga reaktioner. Med andra ord var det tv-bolagens förutfattade meningar om möjliga publikreaktioner som presenterades för tv-publiken. Det blev viktigare att manipulera tv-publiken än att visa respekt för den livepublik som saknade tillträde till arenorna.

Det tv-bolagen ytterst manipulerade och exploaterade var inget mindre än äkta känslor; känslor som publiken bär med sig in på arenorna men som också finns med dem när matchen är slut, som varande en integrerad del av de enskilda individernas identitet.

Intimiteten som tv-bolagen försökte återskapa fick motsatt effekt än avsett. Intimiteten var helt enkelt falsk. Och i frånvaron av upplevd gemenskap skapades istället ett kompakt och förtätat tomrum. Men – också ur den erfarenheten finns det lärdomar att dra.

Framför allt har ny kunskap om idrottssjälens beståndsdelar och kvaliteter har utvunnits ur pandemin. Djupare aspekter om idrotten, som fram till våren 2020 endast stannat vid teoretiska resonemang, idealistiska idéer och experimentella tankar, har plötsligt fått handfast empiri. Vi har helt enkelt fått nya erfarenheter av idrottens värde.

Så vad göra med denna nya kunskap? Det är såklart en annan fråga. Men nog kan man föreställa sig, att om exempelvis supporterföreningarna vet att förvalta denna nyvunna kunskap så lär deras förhandlingsläge inför framtida diskussioner med såväl idrottsförbund som polis och politiker ha förbättrats. För nu vet vi vad tomma läktare innebär. Nu har vi det empiriska underlaget.

Men. Viktigare ändå är att vi fått syn på oss själva på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Det är som om idrottens existentiella dimensioner fördjupats ytterligare. Om idrottsintresse tidigare ibland avfärdats som ytlig eskapism, så har denna eskapism visat sig tyngre än vad någon kanske på riktigt kunnat föreställa sig.

Idrott har många gånger varit en tillflyktsort i kristider. När världen rasat samman omkring en så har idrotten ändå funnits där som en fast punkt i tillvaron, som något att vända sig till och kanske även gömma sig i, såväl individuellt som kollektivt.

Ibland har denna inte oviktiga funktion av idrott mötts med skepsis. Som när flera av det sena 1900-talets vänsterintellektuella liknade det folkliga intresset för idrott vid ett ”opium för folket”. Kritiken vid den tiden gick främst ut på att man ansåg att radikala krafter lät sig sövas av fotbollsmatcher istället för att göra revolution mot sociala och politiska missförhållanden, och att idrott därmed blev till ett maktinstrument för såväl kapitalister och stat som borgerligheten i allmänhet.

Även om den kritiken hade vissa poänger, så missade den de gråskalor som inte enkelt låter sig fångas i en förenklad politisk kritik. Tvärtom kan den idag ses som exempel på oreflekterad kultursnobbism. I själva verket kan det som emellanåt viftas bort som eskapism vara mer sant och äkta än vad det framstår som vid en hastig anblick. Och är det något vi lärt oss av nedstängningen av idrotten så är det kanske i första hand just detta: idrotten har en själ där såväl idrottarna som åskådarna tillför värden som inte går att mäta med vetenskapliga instrument, men finns där ändå.

Under våren 2020 gick den själen förlorad. Men den fick också skarpare konturer på ett sätt den aldrig haft tidigare. Inför tomma läktare, och i det tysta, tog den ny form för framtiden.

Copyright © Kutte Jönsson 2021


Tidigare publicerad i Blå Boken, årsbok för Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, 2021, och publicerad här med benäget medgivande av Blå Bokens redaktör, Åke Jönsson.

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.