Ett sekel med Degerfors IF

Bottenstriden i årets superettan blev en nagelbitare för alla Degerforsfans. Laget var fast förankrat i botten inför de sex sista omgångarna men klarade kontraktet efter en imponerande avslutning. Jag undrar hur många vi är idag, förutom de i Degerfors med omnejd, som våndades över risken att ”hela Sveriges lag” skulle degraderas. Själv tillhör jag den generationen där flera i min bekantskapskrets hoppades, liksom jag, att Degerfors skulle vinna alla sina allsvenska matcher varje söndag utom de två matcherna mot våra egna favoritlag; i mitt fall AIK.  Mina två fotbollsspelande söner har ingen sådan relation till ”hela folkets lag” som nu fyllt hundra år.

Inför 100-årsfirandet har det  utgivits en bok som ur skilda aspekter berättar historien om det röda och vita laget. Jag behöver inte säga att för sådana som jag med nostalgi och sympati för Degerfors IF är boken ett måste. Förutom en samling läsvärda artiklar finns här all upptänklig statistik om Degerfors som elitlag. Boken är också rikt illustrerad. Bidragen i boken, förutom två, är författade av personer som är verksamma i föreningen och skildrar föreningen i korta, oftast välskrivna och underhållande texter, ur vitt skilda aspekter. Vi kan läsa om hur idrotten introducerades på orten, splittring och sammangående med konkurrenterna på västsidan om Letälven Jannelunds SK och fram till dagens supporterklubb, vulkanerna. Särskild behållning har jag av artiklarna om idrottens barndom i Degerfors, samt om Istvan Wampetis, den legendariske ungerske tränaren som fostrade och lärde Degerfors spelare både disciplin och ett tekniskt vägvinnande spel. Artiklarna om Degerfors IF:s äventyr i den stora världen och om DIF:s målvakter är intressant läsning, även om den sistnämnda artikelns läsvärde hade höjts om texten koncentrerats till de tre ”stora”, Skjorta, Sippan och Osten. Hur fick de förresten sina smeknamn? Sympatisk är också valet att lyfta fram en av klubbens gamle trotjänare och materialförvaltare under åren 1927-1958, David ”Mudde” Lindgren. Ett problem som tyvärr uppstår då fler artikelförfattare skriver om en och samma klubbs historia är alla dessa upprepningar som blir högst påtagliga när man sträckläser boken. Här kanske redaktörerna borde strukit lite hårdare.

Två bidrag är författade av de professionella historikerna Bill Sund som skriver fotbollskulturens förutsättningar, och Torbjörn Andersson vars bidrag handlar om Järnverkets ekonomiska stöd till idrottsföreningen. Andersson nyanserar högst påtagligt tidigare forskningsläges uppfattning, som jag själv bidragit till, att Järnverkets stöd var om inte avgörande så ändå omfattande. Att inkludera en mindre ort som Finspång och industriernas stöd till fotbollen där visar sig ge nya intressanta inblickar.

Sammanfattningsvis finner jag denna jubileumsbok läsvärd, och den kan rekommenderas till alla som på ett underhållande sätt vill bredda kunskapen om Degerfors IF. Återstår nu att se hur den ekonomiska kris som klubben hamnat i skall lösas. Kommer fotbollssverige att ställa upp för ”hela folkets lag”?