Svensk brädindustris historia

Under några år saknades det ramper för de som åkte skateboard i min hemkommun. Det senaste, skattefinansierade, skatehuset hade för länge sedan förfallit och därmed var alla småhjulsatleter förvisade till gator och hembyggda ramper. Efter några år trädde emellertid några – i kommunens ögon – seriösa och pålitliga ungdomar, fram ur den dunkla och vagt hotfulla gatukulturen, för att förhandla sig till en centralt belägen skatepark (ett område utomhus med stationära ramper och hinder).

En kommunalpolitiker som jag känner var förtjust över den nyans som lades till stadskärnans utseende och väsen i och med parkens anläggande; det legitima intrånget av den subkulturella och iögonfallande estetiken som gatuatleterna smyckar sig enligt och omger sig med var en välkommen balansering av citys kostymer. En kommuntjänsteman som jag känner ansåg å sin sida att det var befängt att lägga pengar på att anlägga en skatepark, då en sådan mestadels brukas av pojkar. Besöks den mot all förmodan av flickor så fungerar de endast som passiva åskådare av ett urbanmaskulint skådespel.

Fallet ovan är som hämtat från Åsa Bäckströms avhandling Spår: Om brädsportkultur, informella lärprocesser och identitet; unga män som likt praktfulla påfåglar demonstrerar sin fysiska excellens i en urban kontext till etablissemangets bestörtning och unga flickors förtjusning.

Avhandlingen belyser de spår som framförallt skateboard, men även snowboard, gör i allehanda sfärer och sammanhang. Spåren kan anas i stadsbilden där brädåkarna dragit fram, de sår och skador som brädåkare ådrar sig är spår av den kroppsligt intensiva praktik som de ägnar sig åt. Men även de spår som Bäckström själv följer har fått ge namn åt studien vare sig det är kronologiska eller teoretiska sådana. Det är en väl vald titel, även om det kan kännas som hon har försökt passa in väl många teman i detta enda ord. Det känns nära på krystat när Bäckström skriver: så har mitt utstakade lässpår lett fram till det kapitel, som har till syfte att förklara hur undersökningen gått till (s 72).

Apropå unga förtjusta flickor är Bäckströms funderingar kring hennes egen forskarroll intressant i sammanhanget:Jag kan inte bortse ifrån att det funnits brädåkare som jag i fält lagt märke till som tilldragande, och jag har också befunnit mig i situationer som jag efteråt tolkat som fyllda av vad som eventuellt skulle kunna beskrivas som sexuell spänning, eller snarare en mildare variant av flirt (s. 91). Det är modigt av Bäckström att nämna detta, men jag kan inte låta bli att undra hur det blivit i ett omvänt fall. Hade en manlig forskare beskrivit möten med kvinnliga informanter som fyllda av sexuell spänning hade jag nog inte bedömt det som modigt utan plumpt. Att jag tycker så kan vara kopplat till rådande akademiska genusdiskurs som jag har drillats i, eller så (och kanske troligare) identifierar jag mig med brädåkarna och vill själv bli åtrådd!?

Boken ingår i en etnografisk forskartradition och förutom som groupie – och de givna rollerna som doktorand och forskare – intar Bäckström rollen som pryo, expedit, spion, journalist och fotograf under arbetets gång. Lika många roller som hon intar i sin forskning, har hon teoretiska vinklar att befästa sin mångfacetterade empiri med. Så brett är det mellan analysområdena att hon i ena stunden beskriver statyn ”dansande ungdom” som: symboliskt laddad med tanke på skateboardåkningen som upphört på platsen. Är det bara som tyst, stillastående konst som ungdomen tillåts att röra sig här? (S 214) Medan hon i den andra stunden på en minneslapp (författad av en ilsken praktikant) över vad som inte säljs i en skateboardbutik, finner brädsportskulturens avgränsningar mot masskulturen och andra subkulturer (S 131f).

Det beskrivs ingående i boken hur livsstilskonsumtion, självvalt utanförskap och broderskapsmentalitet är grundpelare i brädsportkulturer. I en svensk akademisk kontext bryter avhandlingen ny mark då den rör sig i just svenska miljöer och beskriver brädsporternas möte med den svenska idrotts- samt folkrörelsementaliteten vilket inte på något uttömmande sätt gjorts i akademiska samanhang förut. Studiens originalitet ligger i att den akademiskt etablerar den svenska brädsportshistorien, vilken Bäckström på ett ypperligt och finurligt sätt skriver utifrån en namnkunnig brädåkares fotoalbum, vilka väl täcker in föregående decenniers (den tid under vilken brädsportfenomenet etablerades i Sverige) brädsporthändelser.

Spår är en personlig och uttömmande avhandling om ett ämne som intresserar mig mycket, mina invändningar rör mest formmässiga detaljer som att ledordet spår trycks in på så många sätt och att brädsportkultur behandlas som ett givet begrepp med tanke på att både dess praktiker och utövare lika mycket som de kan likna, kan skilja sig från varandra. Den dubbla känsla som är kvar i mig när jag lägger denna bok ifrån mig (i egenskap av akademisk wannabe), består av lika delar tacksamhet och avund; bra att du tagit detta steg Åsa, men lämna för tusan någonting kvar för oss andra att upptäcka!