Prisbelönt studie av den amerikanska skejtarkulturen

I dagisåldern ville jag åka skateboard. Det var vad några äldre killar i kvarteret ägnade sig åt, de som jag såg upp till. Att få tag i en passande bräda var inget som jag lade energi på, eller nog ens ägnade en tanke. Jag testade andras brädor och lekte med de som ägde sådana. Men så en dag fick jag en alldeles egen bräda. Den var utsågad ur en spånskiva, målad i en faluröd nyans, med dödskallar och blixtar på undersidan. En äldre kille i kvarteret hade tagit fram den åt mig. Detta exempel på en introduktion till skate-världen är möjligen unik i någon mening, men jag påminns om pojkars och mäns sökande efter det ”coola”, häftiga och spektakulära i den analys av skateboardkultur som Emily Chivers Yochim presenterar i boken Skate life: re-imagining white masculinity (2010).

Yochims ambition är att undersöka skatekultur som ett fall av ungdomlig konsumtionskultur, samt att diskutera hur vit maskulinitet presenteras i medier och hur pojkar och unga män reagerar på dessa bilder. Yochim använder sig av etnografiska och medievetenskapliga metoder för att studera relationer mellan mediebilder och vardagligt meningsskapande. Flera omfattande och spridda material används i boken, såsom tryckt pressmaterial, material av olika slag från teve, intervjuer med skateboardåkare samt observationer. Boken inkluderar ett kapitel med historiskt fokus i vilket läsaren får ta del av skateboardåkandets trender samt skateindustrins utveckling från 1900-talets mitt. Härifrån rör sig Yochim kapitelvis vidare mot samtida skateboardåkande, medialt och i vardagslivets sammanhang. Mediematerialet innefattar en geografisk (amerikansk) och genremässig (massmedia/nischmedia) bredd. Vad gäller observationer och intervjuer så kommer materialet från Ann Arbor, Michigan. Informanterna har dock, som Yochim lyfter fram, i vissa fall levt i andra städer vilket möjliggör en förståelse för skejtandets lokala villkor i Ann Arbor i relation till andra platser. Boken tar läsaren från historiska exempel till samtida sådana, från välspridda mediebilder till lokala vardagliga praktiker, vilket öppnar för en spännande analys med möjligheter att fokusera på utveckling och förändring samt kulturell spridning i termer av relationer mellan mediebilder och vardagsliv.

Exemplet kultur är talande här. Ibland förefaller kultur att vara en ansamling av personer, dvs. en idé om att kultur består av individuella aktörer. Senare lyfts kultur fram som en rumslig gemenskap. Andra gånger framstår kultur som något mer visuellt och materiellt.

Yochim använder sig av ett rikt och komplext material. Att hon i detta är intresserad av att undersöka teoretiskt omfattande frågor gällande framför allt genus men även etnicitet, klass, identitet, makt, mediebruk samt konsumtionskultur gör mig samtidigt intresserad och frågande som läsare. Går det att inkorporera så många stora frågor och potentiellt komplexa relationer i en analys utan att förlora fokus på det centrala problemet gällande hur killar och unga män inom skatekulturen genom sitt identitetsskapande utmanar normativa könsroller men samtidigt medverkar till att upprätthålla en hegemonisk maskulinitet? Lika rimlig är en motsatt fråga, gällande vad förbiseende av en mångfald av betydelsefulla ingredienser i ett komplext fält skulle innebära. Problemet i detta fall är att ambitionen om att lyfta en mängd relevanta teoretiska begrepp inte riktigt tillåts att ta plats i boken. Intressanta teoretiska koncept som fält, landskap, kultur, identitet, klass med flera lyfts och används – men flera gånger är det oklart vad som avses, specifikt. Exemplet kultur är talande här. Ibland förefaller kultur att vara en ansamling av personer, dvs. en idé om att kultur består av individuella aktörer. Senare lyfts kultur fram som en rumslig gemenskap. Andra gånger framstår kultur som något mer visuellt och materiellt. Denna oklara variation blir problematisk, i och med att författaren gör frågor om kultur till en central del av sin undersökning. Yochim lanserar vidare ett begrepp, korresponderande kulturer (”corresponding cultures”), för att belysa att och hur mediebilder samspelar med vardaglig praktik. Då författaren introducerar begreppet, som fortsättningsvis kan utvecklas i studier av andra gemenskaper, blir bidraget som mest intressant – oaktat begreppsförvirring gällande kultur. Att Yochim öppnar upp möjligheter för fortsatta mediestudier som involverar representationer samt kulturella och vardagliga praktiker – i relationer till varandra – innebär en spännande utmaning, för både kulturforskare och forskare inom idrottsvetenskap. Vid sidan av detta bidrag, till medie- och publikstudiernas utveckling, finns ett par frågetecken som gäller metod och kommentarer i analysen.Yochim är snabb med att peka ut vad hon kallar falska binärer i inledningen, då hon diskuterar en problematisk kategorisering av subkultur kontra mainstream. Mycket riktigt visar hon sedan senare i sina empiriska undersökningar på överlappningar mellan det så kallat nischade och det massorienterade, då det handlar om skatekulturens medieproduktioner. Så, på en övergripande nivå rör sig Yochim mellan breda och snävare kulturella uttryck (från Disneys och MTV:s skateproduktioner till undergroundvideos), för att uppmärksamma likheter och skillnader, både vad gäller representationer och den korresponderande vardagliga praktiken bland unga skejtande män. Då det kommer till bokens medieanalytiska kapitel som fokuserar på teveserier såsom Jackass lämnar dock Yochim stundtals tidigare premierade dimensioner av kulturell komplexitet, rörlighet och inneboende motsägelser. Då hon skriver om Viva La Bam presenteras en identitetsanalys i vilken ett utpekande av egenskaper hos en person används som grund för att förstå hur den som talar själv följdriktigt skapar en motsatt identitet – dvs. om någon utpekas som irrationell så är den som talar rationell. Detta förenklande sätt att tänka genom motsatser skulle möjligen kunna ha utvecklats genom ett mer sammansatt resonerande, där identitet inte förutsätts vara grundad i begränsande dikotomier. För alternativet till en utpekad och kritiserad irrationalitet behöver ju inte vara rationalitet, utan kan handla om en annan eftersökt irrationalitet – jag är inte främmande för att en sådan skulle kunna värderas inom skatekulturen efter att ha läst Yochims arbete i vilket bland annat ironins betydelse diskuteras.

Så till metodfrågorna som väcks vid en läsning av Skate Life. Yochim presenterar en intervjuguide som legat till grund för hennes samtal med unga män som är en del av skatekulturen. Hon presenterar också informanters invändningar mot hennes analys på ett förtjänstfullt och reflekterande sätt. Men det är mer oklart då det kommer till omfattningen av observationer samt hur dessa genomförts och vilka problem som hör till metoden. Författarens roll som närvarande outsider diskuteras tidigt, men en mer omfattande problematisering kring detta vore önskvärt. Vad har observationer i denna roll resulterat i, och vad hade andra positioner kunnat ge för resultat? I och med att diskussionen är högst begränsad i detta fall så blir det något oklart om hur etnografen och fältarbetet ska förstås i relation till andra sammanhang, där kvinnor kanske välkomnas på ett annat sätt än i den lokala skatekulturen som studerats, eller rentav helt utestängs. Med andra ord, hur ska Yochims analys förstås i relation till det lokala, regionala och globala samt till det specifika och generella? Det är något oklart, även om boken innefattar resonemang gällande utbredda fenomen.

Att boken rör sig mellan olika fenomen, innefattar olika nivåer och inte undviker att beröra komplexa frågor om politik och sociala relationers upprätthållande gör den läsvärd och tänkvärd. Med så vittomfattande ambitioner är det klart att vissa svagheter också kan smyga sig in. Jag har i det ovanstående pekat på några sådana. I det stora hela är Skate Life dock inspirerande för att tänka vidare kring genus, samhällsordning, kulturella formationer och kommersiella mediers betydelse. Problematiseringen av subkultur både empiriskt och teoretiskt gör Yochims bok värd att läsa. Den fick mig att tänka på hur jag möjligen kunde ha skolats in i skatekulturens värld, med tillhörande normer, ”coola” visuella markörer som dödskallar och blixtar samt de balettliknande rörelsemönster i utövandet som Yochim talar om. Men, min bräda hamnade snabbt i föräldrarnas garage som en kvarleva av kulturen jag aldrig kom att bli en del av – andra alternativ lockade. Fortsättningsvis kan man fundera över vad det var som jag inte blev en del av, var det en kultur, en idrott, ett konstnärligt uttryck eller något annat? Yochim ger inte ett entydigt svar på vad skate är, men resonerar då och då om detta utifrån ett aktualiserande av hur den moderna idrotten definierats. Vad Yochim tydligt visar är att skatekulturens maskulinitet står som alternativ till mer generella maskulina normer (inom vissa idrotter samt samhället i stort), men att det inte är fråga om någon radikal utmaning av rådande ordning – varför det skulle vara så är ett ämne att fundera vidare kring. Jag ser avslutningsvis fram emot att ta del av vidare studier av fysiska kulturers kroppsliga ideologier och samhällsbetydelse samt kommande studier av Emily Chivers Yochim.

© David Cardell 2012.