Richard Giulianotti och idrottens sociologi

Bo Carlsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Steget från en rätt taffligt gjord, men illustrativ snabbkurs på YouTube, typ ”Sports and Sociology”, för att (ytligt) lära sig de viktigaste teoretiska perspektiven eller de olika centrala problemområdena inom idrottssociologin, till Richard Giulianotti odyssé i sitt omfattande fyravolymersverk genom idrottssociologin, kan förefalla gigantisk. Men i grunden har de samma syfte, om än väsensskilt i omfång och djup, nämligen att beskriva vad och vilka områden som kan inrymmas inom idrottssociologin. Vi lämnar emellertid den spontant utvecklade och något triviala snabbkursen för att lägga vårt fokus på det monumentalverk på över 1600 sidor, fördelat på fyra volymer, som Giulianotti som redaktör har sammanställt.

Jag är härvid nyfiken om det går att på något rimligt sätt att definiera och avgränsa vad som utgör den idrottssociologiska kärnan, eller det idrottssociologiska angreppsättet, den idrottssociologiska teoribildningen och dess olika inriktningar. Dessutom har jag ett mycket stort förtroende för Giulianotti och hans imponerande kunskaper.  Att fungera som redaktör för en sådan här utgåva är sannolikt ett hästjobb med många timmars arbete och vacklande och olika ställningstagande när det gäller inriktningar och urval.

Låt oss därför titta närmare på bokverkets ambition, dess bakgrund och de olika volymernas innehåll, och även kritisk granska om dessa volymer kan definiera och beskriva idrottssociologin eller om det saknas något eller om det rent av är ett omöjligt projekt.

Inledningsvis menar Giulianotti att sport/idrott på grund av globaliseringsprocesser och mediabevakningen har kommit att få allt större betydelse i samhället, liksom inom akademin, vilket gjort att många ämnen som bland annat historia, filosofi, geografi, antropologi och juridik fått upp ögonen för idrotten som forskningsområde. Och enligt Giulianottis förmenande är (idrotts)sociologin den största subdisciplinen inom akademisk idrottsfor. Detta faktum kan i sig vara värt att uppmärksammas i ett större verk, och speciellt om man i dess volymer lyckas definiera och avgränsa idrottssociologins intressesfär och fokus inom det idrottsvetenskapliga fältet. Å andra sidan finns risken att innehållet tydligt signalerar problematiken att inom detta tvär- och/eller flervetenskapliga fält med att bestämma och avgränsa de olika subdisciplinernas karaktärer och deras roll.

Men kort sagt, såväl idrott som idrottssociologin har enligt RG fått allt större betydelse, och då även akademiskt. Det visar sig, menar Giulianotti, i det växande antalet tidskrifter, organisationer och konferenser. Det gör att det även finns ett stort utbud av texter, och Giulianotti har i sitt projekt valt mellan 1000 tidigare publicerade artiklar eller bokkapitel, och slutligen funnit 78 bidrag som på något sätt tillsammans kan utgöra en beskrivning av det idrottssociologiska fältet. Jag har dock inte för avsikt att presentera och bedöma dessa 78 artiklar.

Låt oss först formellt betrakta urvalet, innan vi går in mer generellt på de fyra volymernas olika innehåll. Giulianotti har ansträngt sig att finna bidrag från hela världen, varvid han hävdar att Asien är speciellt representerade. Alla texter är skrivna på engelska, vilket sannolikt är en praktisk lösning men som självfallet begränsar den globala karaktären på projektet.[1] Giulianotti har även försökt sprida bidragen så att flera sporter blir behandlade, inte enbart fotboll (se nedan) Kort uttryckt kan man säga att volym I handlar om teoribildningar inom idrottssociologin och att volym II ägnas social differentiering och konflikter (etnicitet, ras, kön och klass), medan volym III mer utgår från idrott och identitet och volym IV ägnas åt diverse aspekter på idrottens globalisering.

Här kommer en liten schematisk bild av urvalet i de olika volymerna (n=78):

“Konflikt” inrymmer frågor om ras, etnicitet, klass, kön och sexualitet. Intressant att notera är att de teoretiska bidragen är något äldre, precis som om den diskussionen upphört… eller? Vi kan även se att globalisering är ett förhållandevis nytt tema, medan mer klassiska sociologiska frågeställningar kring klass, ras, kön och identitet (volym II-III) sedan 1980 tycks vara givna ämnen och ständigt aktuella för diskussion och analys.

En annan aspekt är könsfördelningen i urvalet, med tanke på att idrott betraktas som en maskulin sfär och att idrottsforskningen i stort reproducerar denna problematik. Nedan finns en tabell som visar på denna fördelning i de olika volymerna (n=116, det vill säga det kan vara fler än en författare till en artikel):

Giulianotti har vidare försökt få en spridning när det gäller olika sporter, och om texterna inte är allmänt hållna (sport i allmänhet) så handlar de om fotboll (8 artiklar) basket (3) cricket (2), äventyr- livsstilssporter (3), baseball (1), ishockey (1) boxning/wrestling (2) Super Bowl (1), Iron Man (1) Greyhound, djur generellt (1), handikappidrott (1) och eSport (1 artikel). Intressant att notera är att det stora flertalet artiklar faktisk behandlar sport i ett allmänt perspektiv.Noterbart är det låga antalet bidrag från kvinnliga forskare när det gäller teori och identitet. Snedfördelningen kring teori kan säkert förklaras av att många av artiklarna är skrivna före 2000, innan några kvinnor kom in i idrottsforskningen, med flera bidrag om frågor kring kön, etnicitet och sexualitet. Därav deras större representation i volym III. Anmärkningsvärt är det låga antalet texter kring identitet, kring supporterkultur, socialisering, huliganism och media, som snarare verkar vara ett manligt intresseområde… Hm!

Vi går nu in lite kortfattat på de olika volymerna!

Core Theories and Perspectives (volym I), 345 sidor

Denna volym består av aderton artiklar/kapitel. Här har Giulianotti försökt kombinera klassiska verk med samtida tänkare, som på något sätt bidragit till att utveckla det teoretiska tänkandet inom idrottssociologin. Ambitionen är att i denna volym bland annat behandla funktionalism, strukturalism, ny-Weberiansk teoribildning, figurativ sociologi, systemteori, feminism och postmodernism. I denna volym finns det texter av ”originaltänkare” (allmänsociologer) som Bourdieu, Elias och Baudrillard. Möjligtvis kan även Ritzer (och Stillman) som använder sig av (De-)McDonaldization, (Ritzers begrepp) betecknas som teoriutvecklare med rötter i den weberianska sociologin. I övrigt är det artiklar som bygger på allmänsociologisk teoribildning, och det framgår klart att idrottssociologin inte är en disciplin som utvecklar egna och nya teorier, förutom en rad begrepp. Volym I är inget imponerande verk, men det är absolut inte betingat av Giulianottis arbete , utan snarare en diagnos över idrottssociologins teoretiska status och position. I detta perspektiv kan man undra om den teoretiska diskussionen bör ske internt (i egna tidskrifter) eller generellt i den akademiska diskursen (olika discipliners tidskrifter). Vi återkommer till denna diskussion! Här är åtta artiklar av aderton hämtade ur tidskrifter eller böcker från andra discipliner än idrottsvetenskap; Diogenes (1955), Social Forces (1981), Daedalus (1972), Cultural Studies <=> Critical Methodologies (2008), Social Science Information (1978), Journal of Black Studies (1991), Theory, Culture and Society (1983) och The Transparency of Evil (av Baudrillard).

Personligen intresserar jag mig för John Alt, ”Sport and Cultural Reification: From Ritual to Mass Consumption” i Theory, Culture and Society, David L. Andrews and Michael D. Gardina, ”Sport without Guarantees: Toward Cultural Studies that Matters” 2008 i Cultural Studies < – > Critical Methodologies, Jean Baudrillard, ”The Mirror of Terrorism”, i The Transparency of Evil (av Baudrillard). Samtliga är publicerade utanför de gängse idrottsvetenskapliga publiceringskanalerna.

Social Divisions and Conflicts in Sport (volym II), 344 sidor

Denna volym behandlar klassiska teman inom idrottssociologin, och är även en bra samling av texter inom detta område. Idrott och sociala klasser och problematiken kring ras och etnicitet behandlas väl och utförligt. Möjligtvis kunde man tänka sig en något större fokus på våld och exploatering utifrån ett könsperspektiv, men den kritiken är nog baserad på egna preferenser. Handikapp som diskriminering kunde ha fått ett större utrymme. Poängfullt är att idrott och sexualitet ges ett större utrymme än förväntat. Nu är det förvisso inga revolutionerande tankar som presenteras, men urvalet av texter ger en bra beskrivning av den forskning som bedrivits inom fältet idrott och diskriminering. Intressant är att enbart fyra artiklar av nitton är hämtade ur tidskrifter från andra discipliner än idrottsvetenskap, och då Gender & Society (2002), Critical Sociology (2008), Body & Society (2001) och Disability & Society (2008). Detta kan vara en signal att det är förhållandevis enkelt och smärtfritt att publicera artiklar internt inom detta ämnesområde, då de är traditionella, accepterade och bekanta ämnesområden. Men det är även en signal att idrottssociologer i detta fält borde sikta på en bredare akademisk diskurs.

Mitt intresse riktar sig främst mot Loïc Wacquant, ”Whores, Slaves and Stallions: Language of Exploitation and Accomendation among Boxers” i Body & Society, då den är publicerad utanför den idrottsvetenskapliga miljön. Men även Jonathan A. Long and Mike J. McNamee, “On the Moral Economy of Racism and Racist Rationalization in Sport” i Int. Rev. of the Sociology of Sport, faller mig på läppen!

Social Identities and Sites of Sport (volym III), 445 sidor

Tre av artiklarna i den här volymen handlar om socialt deltagande, socialisering och socialt kapital inom idrotten. Några andra (3) lägger fokus på åskådare och fans. Ett block på fem artiklar belyser olika former av identitet, från nationalism och individuell identitet till doping och att idrotta med handikapp. Två artiklar behandlar risker och risktagande inom idrotten. Därefter lägger fyra artiklar, via sociologiska, ekonomiska och geografiska perspektiv, fokus på rumsliga och urbana aspekter inom idrotten. Volymen avslutas med några artiklar kring medialisering av idrotten, stjärnfixeringen inom media (typ Beckham, Michael Jordan och Tiger Woods) och utvecklingen av subkulturer, typ ”fantasy football huliganism”.

Sju artiklar av tjugotvå är hämtade ur tidskrifter från andra discipliner än idrottsvetenskap: Body & Society (2006), Acta Sociologica (2006), American Journal of Sociology (1990), Urban Studies (2005) och International Journal of Cultural Policy (2008), Discourse & Society (1994) och Media, Culture & Society (2007).

Personligen tycker jag följande tre texter är de mest spännande i Giulianottis urval: Nick Crossley, ”In the Gym: Motives, Meaning and Moral Careers” i Body & Society, 2006; Chris Gratton, et al., ”Sport and Economic Generation in Cities”, i Urban Studies; samt Emma Poulton ”Fantasy Football Hoologanism in Popular Media”, i Media, Culture & Society (2007). De är dessutom publicerade utanför den gängse idrottsvetenskapliga kontexten.

Sport and Globalization (volym IV), 410 sidor

Det tidigare nämnda YouTube-klippet missar helt idrottens globalisering. Men globalisering tycks ha utvecklats till att bli Giulianottis speciella intresseområde, vilket sannolikt kan förklara att en hel volym av artiklar riktas mot denna infallsvinkel inom sociologin och idrottsforskningen. Jag har vid tidigare tillfällen recenserat Giulianottis (och hans kollega Roland Robertson) två böcker om idrottens globalisering respektive om globaliseringen och fotboll.

I volym IV ligger fokus bland annat på nationella sporter i globala kontexter, internationella styrande organ, migrationen bland idrottare, sport som utvecklingsinstrument i utvecklingsländer och utvecklingen av internationella mega-event (typ OS). Vi erbjuds två texter om cricket och dess utveckling via det brittiska imperiet till att bli nationell identitet i länder som Indien och Pakistan. Detta följs upp med fyra artiklar som belyser sport som nationell identitet (med betoning på fotbollens roll). Vi får även en förståelse för ”American exceptionalism” och dess betydelse för speciellt amerikansk fotboll och betydelsen av Super Bowl. Några artiklar tar upp teman som Giulianotti och Robertson behandlar i andra publikationer (se ovan) och dessa texter diskuterar värdet av använda globaliserings- och glokaliseringsteorin för att förstå och belysa idrottens utveckling.

När några artiklar behandlar idrottens styrande organisationer faller valet på IOC och FIFA.

Ett par artiklar (3) handlar om mänskliga rättigheter och om huruvida idrotten kan användas som ett instrument för global eller lokal utveckling. Här borde även ett miljöperspektiv inkluderas, tycker jag. Volymen avslutas med tre artiklar om super-mega-events och här belyses främst dessa events möjliga sociala betydelse (social legacy/impact)

Fyra artiklar av tjugo är hämtade från tidskrifter eller redaktionella verk från andra discipliner än idrottsvetenskap; American Sociological Review (2005), Consuming Modernity: Public Culture in a South Asian World (red. 1995), The British Journal of Sociology (2004) och The Sociological Review (2006). I denna volym fastnar jag främst för Mark Falcous och Joseph Maguire ”Globetrotters and Local Hereos? Labour Migration, Basketball and Local Identities” (2005) och John Harvey, et al., ”Afterglobalization, Global Social Movements and the Possibility of Political Transformation through Sport” (2009), båda i Sociology of Sports Journal, eftersom jag är nyfiken på hur en intern idrottsvetenskaplig tidskrift tar sig an det sociologiska globaliseringsperspektivet. Jag tycker faktiskt det är rätt lyckat, speciellt Harvey och hans kollegors bidrag, då den även har en kritisk dimension.

*               *               *

Jag är kluven i min inställning till det här i och för sig imponerande bokverket. Självfallet bygger urvalet på ett gediget arbete av Giulianotti, men som med alla urval kan hans val kritiseras och diskuteras. Jag hade önskat mig betydligt mer grundläggande teoretiska texter baserade på klassisk sociologisk teori. Men redaktören tycks ha haft svårt att spåra dessa texter och idrottsvetenskapliga artiklar med teoretisk ambition utöver teorins (vaga) betydelse för analysen av själva problemet (idrott och sociala skillnader, idrott och identitet, idrott och livsstilar, idrott och makt). Detta är egentligen ingen kritik av Giulianotti utan snarare en vidare reflektion över ämnesområdet. Men det måste rimligtvis finnas nyare teoretisk utveckling inom sociologin, som kan ha betydelse för idrottssociologin och dess artiklar. Annars är det hög tid att ta tag i denna utmaning, och kanske till och med utveckla teorier inom idrotten som kan ha betydelse för allmänsociologin och samhällsvetenskapen.

Urvalet i volym II-III tar sin utgångspunkt i klassiska sociologiska perspektiv och frågeställningar som rör exempelvis klass, kön, identitet, socialisering och integration. Dessutom tillför volym IV, via dess fokus på globaliseringsprocesser, ett moderna sociologiskt perspektiv. Men här saknas, enligt mitt förmenande, viktiga inriktningar som miljö, juridik och teknologisk utveckling.

Men allvarligare är att det saknas en mer djupgående analys av social förändring, vilket enligt min (rätts)sociologiska skolning är viktigt för sociologins ämnesbeskrivning och en grundläggande definition av ämnet. Förvisso inryms globalisering, som del IV hänger sig åt, i förändringsperspektivet, men det finns så mycket mer inom fältet social förändring och som har betydelse för idrottens utveckling och dess former, typ medikalisering, teknologisering, juridifiering, kommersialisering, urbanisering, med mera. Dessutom är den sociologiska klassikern social kontroll styvmoderligt behandlad, vilket kan tyckas märkligt då mycket av idrotten präglas av makt, kontroll, reglering och disciplinering, vilket även Norbert Elias, ”idrottssociologins fader”, var inne på. Som sagt, jag hade nog betonat några andra dimensioner om jag skulle gjort motsvarande ”idrottssociologiska” urval, och tydligare satt fokus på social förändring respektive social kontroll, vid sidan av sociala konflikter and identiteter.

Det har verkligen inte varit lätt att recensera dessa volymer. Det hade blivit övermäktigt att gå in på de 78 artiklarna individuellt och presentera och diskutera deras innehåll. Istället har jag lagt fokus på de allmänna tankar och reflektioner genomgången av dessa fyra volymer gett upphov till.

Giulianotti har tveklöst gjort ett gediget arbete när det gäller att fånga den idrottssociologiska publiceringen, men urvalet kan sannolikt diskuteras beroende på bakgrund och skolning. Böckerna fungerar nog bäst som nulägesrapport, med reservation att de missar några områden och perspektiv.

En slutsats är att det är viktigt att höja disciplinens vetenskapliga status, via en tydligare teoretisk ambition, som i bästa fall även kan ligga bortom själva ämnesområdet och det specifika intresset för idrott. Här tror jag det är än viktigare att uppmana doktorander och andra forskare att försöka publicera sig i allmänsociologiska tidskrifter och att därmed vara med i den vidare diskursen, vid sidan av idrottsmiljön och angränsande specialområden (typ kön, kropp, lek och fritid).

Att producera den här typen av reader ska sannolikt ses som ett statement, som ett uttryck för att stadfästa ämnets karaktär, dess publiceringskanaler och dess nuvarande läge. Vad ger då dessa texter för signaler när det gäller ämnets karaktär och ämnets framtid? Nedan följer en rad reflektioner som jag gjort under denna resa/inventering.

• Är det överhuvudtaget möjligt att definiera idrottssociologi (eller idrottsvetenskap) i snäv eller vid bemärkelse? Många av de 78 texterna skulle sannolikt kunna ingå i motsvarande reader inom till exempel filosofi, etnologi/antropologi och historia. Vad är därmed egentligen skillnaden mellan idrottsforskning/idrottsvetenskap och idrottssociologi? Många av de texter som här valts ut och placerats inom idrottssociologin ingår i en vidare idrottsvetenskaplig kontext. Detta är nog ett tecken på att det i en fler- och/eller tvärvetenskapligt präglad miljö, med fokus på ett problemområde, blir hart när omöjligt att definiera de olika traditionella disciplinernas karaktärer och gränser. Även mitt förslag till indelning, ”samhällsprocesser”, hade sannolikt fallit offer för samma problematik vad gäller ämnets – idrottssociologins – definition och avgränsning.
• Är teorier utdöda? Är fler- och/eller tvärvetenskapen ett hinder för teoriutveckling? Som jag tidigare noterat är jag inte imponerad av den ”teoretiska” sidan av idrottssociologin som den presenteras i Giulianottis fyra volymer. Det får mig att tänka till om ämnets förutsättningar. Tomas Brante, professor i sociologi, har provokativt och spontant föreslagit att sociologiska utbildningsinstitutioner egentligen borde låsa in Marx, Durkheim, Weber och all annan liknande klassisk sociologi för att därmed undvika att nya doktorander reproducerar tidigare och gängse kunskaper och i stället genererar ny kunskap och nya teorier med nya och fräscha perspektiv, opåverkade av den historiska barlasten. Å andra sidan anses, helt riktigt, kumulativ kunskap som ett vetenskapligt ideal. Man bör åtminstone ha en vetskap om vad det är man bryter mot, när man inför nya perspektiv. Men forskaren kan bli hemmablind via den vetenskapliga socialiseringen, och i det perspektivet är Brantes reflektion tänkvärd, och kanske kan inspirera idrottssociologins framtida teoretiska utveckling. Problemet blir än mer intressant när man betänker att mycket kunskap idag utvecklas i fler- och/eller mångvetenskapliga forskningsmiljöer där problemområdet står i centrum och där grundläggande och gemensam teoriutveckling mer eller mindre sätts på undantag, och där klassiker riskerar att hamna på hyllan betydligt mer omedvetet än i Brantes strategiska förslag. Här är risken att det inte utvecklas nya teorier, eftersom fokus ligger så tydligt på själva problemområdet och inte på teoriutveckling. Enligt mitt förmenande kan idrott och idrottsvetenskap och idrottssociologi i stort förstås och problematiseras utifrån denna kritiska lägesbeskrivning. Ja, frågan är: Vilken teori, utöver en ganska banal hantering av Foucault och ett automatiskt/maniskt nyttjande av Bourdieu, har på djupet stimulerat teoriutvecklingen inom idrottssociologin/idrottsvetenskapen? Förvisso har Weber, via Guttmann, satt några spår och Marx klassperspektiv finns i en hel del empiriska studier av sociala skillnader inom idrotten. Luhmann dyker upp då och då och även Habermas omnämns. Men mycket mer är det egentligen inte – åtminstone inte på djupet. Det är ämnesområdet – idrott – som är det primära – vilket möjligtvis är helt förståeligt och legitimt, om nu inte ämnesområdet dessutom hade varit så pass normativt präglat, och präglat av, för att citera Coakley, ”sportsevangelister”. Frånvaron av klassiska teorier och möjlig teoriutveckling hade även kunnat legitimeras, om dessa medvetet satts i ett kassaskåp i syfte att utveckla nya och fräscha teorier om idrotten som fenomen. Men så tycks inte vara fallet utöver några tappra försök relaterade till globaliseringsprocessen.
• Var bör man publicera sig? Jag tror det är av stor betydelse för idrottssociologin, och idrottsvetenskapen i allmänhet, att man i större utsträckning publicerar sig utanför den idrottsvetenskapliga kontexten i en ambition att utveckla ämnets teoretiska spänst, och då primärt inom traditionella discipliner och deras tidskrifter (typ historia, statsvetenskap eller sociologi) vid sidan av det specifika området (idrott, och då i till exempel Sport in Society, eller än mer nischat i Soccer and Society) eller i angränsande områden (om kropp, eller om kön). I Giulianottis urval av texter tycker jag dessutom de som är hämtade utanför de gängse idrottsvetenskapliga kanalerna är de mest spännande och inbjudande.

*               *               *

Summa summarum: Sociology of Sport i fyra volymer utgör i högsta grad en gedigen och i grunden rättvisande, och mycket kvalificerad lägesrapport över idrottssociologins utveckling och innehåll, trots en del brister i fokus och urval. Min genomgång av volymerna har varit stimulerande i den meningen att jag ånyo fått fundera över idrottsvetenskapens – och mer specifikt, idrottssociologins – position och status och dess möjliga avgränsningar i vid och snäv bemärkelse. Denna besiktning har samtidigt fått mig att – allt mer befogat – fundera över disciplinens teoretiska tillkortakommanden och dess starka fokus på idrottsrelevans, och dess svaghet när det gäller social och vetenskaplig relevans.[2]Lösningen är nog som jag kan se det, att vid sidan av den interna produktionen i (sub)disciplinens publiceringskanaler, rikta sina publikationer till mer allmänna och mer teoretiskt präglade tidskrifter.

 

---

[1]    På konferensen The Social Science of Sport: Quality, Position, and Relevance, i april 2012 i Malmö, ventilerade och diskuterade Boria Majumdar, redaktör för Sport in Society och Soccer and Society, hur man strävar efter att underlätta för icke-engelskspråkiga forskare, utanför den västerländska akademiska kontexten, att publicera sig. Onekligen en intressant och angelägen problematik för en kritisk idrottssociologi.

[2] Syftet med konferensen The Social Science of Sport: Quality, Position, and Relevance var bland annat att diskutera denna problematik inom idrottsvetenskapen i allmänhet.

© Bo Carlsson 2012.

---

Läs mer på idrottsforum.org om

• idrottssociologi

---

	Köp Sociology of Sport från Adlibris.se
	Kjøp Sociology of Sport fra Adlibris.no
	Køb Sociology of Sport fra Adlibris.dk
	Buy Sociology of Sport from Amazon.co.uk
	Buy Sociology of Sport from Amazon.com