Ur askan i elden

En av de böcker jag längtar mest efter är The Man in White is Always Right, författad av David Fraser. Det har jag gjort i snart fem år. Boken har lanserats som något av en kultbok inom rättssociologin och rättsvetenskapen, och den lockade mitt intresse långt innan jag började med idrottsforskning. Boken har faktiskt redan funnits på marknaden, men i en mycket begränsad upplaga, producerad på någon liten kriminologisk institution vid Sydney University. Den har dock varit ”out of stock” i mer än fem år. Men nu ska det snart finnas en nyutgåva från Frank Cass Publisher, men med en ny titel Cricket and the Law, och med den klassiska och geniala underrubriken ”The Man in White is Always Right”. Som den nya titeln antyder handlar boken om cricket, men inte om regler inom cricketsporten. Nej, boken gör i stället en jämförelse av cricket och det engelska rättssystemet. Låter det spännande? Jag tycker det i varje fall, och så fort boken finns i bokhandlarnas hyllor eller websites lovar jag att recensera den för att locka någon av idrottsforum.orgs läsare till att dela mitt intresse.

Jag har dessvärre ingen kunskap om cricket, förutom att jag läst Elisabeth Georges utmärkta deckare Playing for the Ashes, där en landslagsspelare i cricket faller offer både (?) för ett mord och en mordbrand. Visserligen har jag sett några sekvenser av någon match mellan Australien och ”The Kiwis”, gossarna från Nya Zeeland, under en längre period som gästforskare i Sydney. Men, i ärlighetens namn, jag förstod aldrig riktigt vad det gick ut på, förutom att ett lag skulle vinna. Dessutom föreföll det tråkigt och banalt – typ barnens kula om våren. Men där föreställer jag mig att jag har helt fel. Det är säkert mycket invecklat.

När Nasser Hussains självbiografi Playing with Fire kom till idrottsforum.orgs brevlåda såg jag min chans att få kunskap om cricket, allt i lightformat, och som en förberedelse inför den stora utmaningen, ”The Man in White is Always Right”. Jag har därför läst boken under jullovet, som avkoppling, och med mycket stor behållning (det var kanske konjakens förtjänst!). Läsaren kastas rakt in i ett politiskt drama, utan att veta vem Nasser Hussain är, förutom vid den tiden lagkapten i det engelska cricketlandslaget.

Dramat utspelar sig i Zimbabwe under 2002, där England ska möta hemmanationen. Men Zimbabwe är inte det mest demokratiska land man kan tänka sig, befolkningen förtrycks och landet präglas av inbördeskrig, fattigdom och politiska oroligheter. Det finns en relativt stark hemmaopinion i England som motsätter sig spel. Det finns även påtryckningar och hot från den lokala motståndsrörelsen, allt för att hindra att matchen genomförs. Hussain redogör för spelet bakom beslutet om icke-spel, och han är både desillusionerad och förargad, och skriver att spelarna blev lämnade helt ensamma att fatta beslutet. De fick varken stöd eller råd och vägledning, vare sig från den brittiska regeringen, det brittiska cricketförbundet eller det internationella förbundet. Däremot fick laget information från massmedia, från lokalbefolkning och från, hör och häpna, FBI och den brittiska säkerhetstjänsten – allt för en, som Hussain uttrycker sig, cricketmatch. I slutändan blev det spelarna själva, därav många mycket unga och oerfarna, som i en omröstning fick fatta ett beslut – vilket var tämligen magstarkt, enligt lagkapten Hussains sätt att se på situationen. En del av spelarna ville inte spela på grund av en oro för bristande säkerhet för egen del, men de flesta ville bojkotta matchen utifrån moraliska skäl, nämligen diktaturens förtryck av befolkningen. Spelarna beslutade att inte spela, men fick i det läget instruktioner från förbundet och dess jurister att ge bristande säkerhet som skäl. Att britterna inte spelade matchen betydde att de spolierade sina chanser i pågående world cup-turnering. Det innebar även att Hussain, i sin besvikelse över såväl förbundet som brittiska politiker, avsade sig uppdraget som lagkapten 2003 och slutade spela cricket. Det innebär att boken egentligen börjar med att Hussain slutar spela cricket. Och ni ska veta att detta måste ha varit ett mycket stort steg för Hussain, eftersom hans liv, allt sedan födelsen i Indien, varit inriktad på cricket. I den här inledande delen får man onekligen en sympatisk bild av Nasser Hussain.

Boken fortsätter därefter att beskriva Hussains utveckling mot att bli en professionell cricketspelare och hur han själv har uppfattat sitt spel. Hans far, själv en duglig cricketspelare i Madras, Indien, bestämde redan från födelsen att hans son Nasser skulle bli cricketspelare, och ansåg att hans chanser skulle vara lättare att förverkliga om de flyttade till Essex i England, dit Hussain kom när han var sju år. Hussain beskriver hans fars ambitioner, glädje och sorg. Vi får reda på att när fadern var glad över Nassers spel åkte de och köpte choklad och curry, vilket å andra sidan inte var speciellt angeläget när fadern var besviken på hans spel. En intressant detalj i Hussains utveckling var att han från början var en mycket talangfull och framgångsrik kastare (bowler), och hade en naturlig fallenhet för att skruva bollen. När tränarna däremot började lära ut nya skruvtekniker, blev Hussain allt sämre. Vid 17 års ålder blev han skadad och passade på att besöka Indien, för att finna sitt kulturella ursprung. När han kom tillbaks för studier i Durham – han kom inte in i Oxford eller Cambridge, till faderns stora besvikelse – bestämde han sig för att bli ”batsman”, och det visade sig att han var en utmärkt i den rollen. Han fick snabbt får sina chanser i landslaget, mest beroende, anser Hussain själv, på att hans mentor i Essex även var lagkapten i det engelska landslaget.

Hussain berättar engagerat om sin relation till cricket. Han är helt inställd på att vinna. Natten innan en match kan han inte sova, och är hela tiden totalt uppslukad av den kommande matchen och även väldigt nervös och känner sig pressad. Faderns enorma förväntningar har sannolikt lagt en stor press på Hussains axlar. När han kastar sin första boll eller slår sitt första slag är oron över. Han spelar därefter med en otrolig glöd, därav titeln på boken. Denna egenskap, hävdar han, gör att han blir lagkapten i det engelska cricketlandslaget, för övrigt den förste med en annorlunda etnisk bakgrund. Det skrivs om honom: ”He put fire back into our game”.

Denna glöd – eller tvång – har varit källan till hans framgång. Han hävdar själv att hans äldre bror, som själv är en duglig cricketspelare, har haft mer talang och att brodern älskar cricket på ett helt annat sätt än Hussain, och han kommer aldrig att sluta spela cricket.

Som sagt, Hussain slutade med cricket i något av en protest mot cricketförbundet agerande i Zimbabwe-frågan, och ämnar nu satsa på en karriär som journalist och skribent, något som säkert går bra, då han visar ett påtagligt engagemang och glöd i sitt skrivande. Ni undrar kanske om Hussain har en mor, fru och en älskad syster. Det har han förvisso, men de nämns knappt i den här mansdominerade världen. Istället ger Hussain en detaljerad beskrivning av sina lagkompisar, speciellt när det gäller Dave Fletcher, och han visar både i praktiken och i boken ett påtagligt engagemang i deras olika personligheter.

Boken torde vara en ytterst lämplig fallstudie i idrottspsykologi (ångest, fokusering och glöd). Boken ger även en grundlig inblick i relationen mellan föräldrars (faderns) förväntningar och barns respons, något som blir allt mer centralt i barn- och ungdomsidrott.

Har jag då lärt mig något mer om spelet ”cricket”. Nej, knappast, men boken är ändå mycket läsvärd och engagerande.

När jag precis har lagt Playing with Fire åt sidan dyker en nästan likadan bok upp, skriven av en annan professionell cricketspelare, men som även är en erfaren skribent (Sunday Telegraph och The Times). Som idrottsforum.orgs ”aquisition editor” har jag stor möjlighet att lägga beslag på böcker som intresserar mig, samtidigt känner jag en viss oro inför den här boken: Cricket? Golf? Håller jag på att fastna för överklassfånerier? Jag är fotbollsfan, och även rätt hockeyintresserad (förvisso begränsat till Rögle BK). Men jag bestämmer mig för att läsa boken, allt som ”förberedelse” inför… Ja, ni vet.Den här boken är skriven av en man som lyckades, till skillnad från vår vän Hussain, ta sig till Cambridge för att läsa historia. Samtidigt spelade han professionell cricket för Kent, och lyckades även komma med i det engelska cricketlandslaget och fick spela några ”testmatcher”. Under 2003, det år som vi får följa honom, blev han nominerad till priset ”Player of the Year”, men priset gick slutligen  – helt riktigt, enligt författaren – till Mushtaq Ahmed.

Vi talar om Ed Smith, som med On and Off the Fieldkommer med sin andra bok om cricket. (Den första varPlaying Hard Ball från 2002.) I den nya boken, som är skriven i dagboksformat, får vi följa Smith, från nyårsafton 2002, bland champagnebubblorna, då tankarna på den nya säsongen börjar forma sig, tills den 22 september 2003 då säsongen slutar.

Nu kan man fråga sig varför Penguin har intresse av att ge ut den här typen av bok, Smiths dagbok. Vem är egentligen målgruppen? Däremot för Smiths del är syftet relativt klart; han undrade om skrivandet skulle kunna hjälpa honom med cricketspelandet, hur han kunde hantera påfrestningar via skrivandet och hur han kunde strukturera livet i syfte att bli en bättre spelare. Men när Smith själv läser hela sin bok framkommer ett annat innehåll. Det står klart för honom att hela hans liv har blivit format efter hans professionella cricketspelande, även hans sociala relationer handlar om cricket. Han har tydligen haft som ambition att inte prata om cricket med sina vänner, men hans vänner har tyckt det varit spännande att lyssna på hans berättelser från Kent och den övriga cricketvärlden. Det har även gått upp för Smith att han verkligen gillar att berätta om ”sin värld”. Det har blivit uppenbart för honom att hans liv handlar om cricket. Han skriver att cricketspelare spenderar mer tid tillsammans än med sina fruar, flickvänner, föräldrar eller vänner, något som enligt Smith påtagligt präglar deras föreställningsvärld. Redogörelsen för händelser och tankar i dagboken är därmed ett tydligt exempel på idrottens socialisering; och – i det här fallet – till att bli en del av ”The Boys in White”.

Den här boken, som man lätt och med fördel kan skumläsa, bör dock inte läsas som en idrottspsykologisk fallstudie, som Hussains självbiografi. Smith säger sig vara skeptisk till de flesta idrottspsykologiska antaganden, utan att egentligen komma med någon tydlig motivering till sin ståndpunkt.

Av cricket- och universitetsgossarnas bidrag till idrottsbiblioteken rekommenderar jag onekligen boken av ”The Durham Member”, framför ”The Cambridge Fellow.” Hussains bok har nämligen en större passion, medan Smiths bok upplevs något uppstyltad, kanske mest beroende på dess dagboksformat. Jag blir dock lite nyfiken på Playing Hard Ball.