Proffsboxning i Sverige 1890–1970

Det har funnits stora vita fläckar på den svenska proffsboxningens historiska karta. Många av dessa är nu ifyllda av Christer Franzén i dennes nyutkomna Ringside. Boken är en fascinerande sammanställning av samtliga professionella boxningsmatcher som utkämpats på svensk mark plus alla svenska proffsboxares rekordlistor. Men stämmer bokens undertitel Den svenska professionella boxningens historia?

Om man följer bokens egen form kan den beskrivas korthugget.Ringside är en tungviktare med sina modiga 2240 gram fördelade på 719 sidor i A4 format. Den kan koras till den inofficiella svenska mästaren bland boxningsböcker. Titeln är vunnen mer på grund av tunga faktaspäckade kroppsslag än genom teoretisk poängplockande.

Denna beskrivning av boken döljer vad den kan berätta om yrkespugilismens historia. Detta är ett omdöme som också kan ges om Franzéns sätt att beskriva boxningens historia. Det är nämligen detta lite sparsmakade sätt som Franzén framställer boxningen på. Han har aktivt valt bort allt vad kapitelindelningar, teorier och problematiseringar heter. Det görs fåtaliga kopplingar till världen utanför tävlingsringarna. Nu skall läggas in en brasklapp om att författaren avser att komma med ytterligare en volym där den första volymens statistik skall fyllas med innehåll. Den som väntar får se.

Ringside är uppdelad i två avsnitt. Det första avsnittet förtecknar samtliga proffsgalor i Sverige från 1890-talet fram till förbudet mot proffsboxning 1970. Samtliga matchers resultat är återgivna, platsen för kamperna anges och vissa ytterligare uppgifter om promotors och domare finns i många fall. Varje gala kommenteras med matchreferat och annan kuriosa. Att följa boxningen genom dessa ibland korthuggna och ibland långa målande beskrivningar är inget annat en fascinernande resa mellan boxningssportens tävlingar. Arbetsinsatsen bakom att få fram uppgifterna har karaktären av ett livsverk.

Andra delen av boken är en ren statistikdel där svenskars boxning i hemlandet och i förskingringen förtecknas i detalj. Trots statistikens torra framtoning kan författaren inte hålla sig från små personliga kommentarer om vissa favoriter och andra mindre uppskattade pugilister. Franzéns korta meningar om Paolo Roberto känns som en längtan efter en ren och ärlig boxning.

Massmedial fighter. Skickligt uppbackad av MTE/TV1000, därav titelkamperna. Detta motsvarades inte av hans ranking.

I motsats till Roberto ställs 1940-talets John Nilsson. Han tillhörde Edwin Ahlqvists stall. Samma Ahlqvist var Ingemar Johanssons manager och utgivare av den legendariska tidningen Rekordmagasinet. John Nilsson beskrivs av Franzén som rollmodell för en av författarens favoritfilmer Den hårda leken.

En färgstark och populär fighter som garderade sig med hakan.

Franzén verkar göra en heder av att inte analysera eller problematisera boxningen som kulturfenomen. Författaren, som innehar doktorstiteln i ekonomi, utdelar till och med en rallarsving i förordet av boken mot akademikerna som beskrivs som ”fjantar”, ”harhjärtade” och ”konflikträdda” vilka påstås inte vill se samhället som det är. Detta omotiverade utfall mot forskningen känns lite som ett muller från den tyska 1800-tals historikern Leopold von Rankes berömda uttalande om att historievetenskapen skall syssla med att finna ut ”wie es eigentlich gewesen”.

Boken koncentration på statistik är i sig intressant för en idrottsforskare. Vad är det i idrottens hårda fakta som är så fascinerande att den största mödan utanför den akademiska forskningen läggs just vid korrekta resultatsammanställningar? De flesta forskare av facket gör halt inför sådana här enorma resultatsammanställningar. Man menar att ”riktig forskning” ställer frågor och drivs av viljan att finna svar. Det är möjligt att denna inställning i grunden är rätt, men om denna inställning gör att man går förbi verk av Ringsideskaraktär missar man en viktig sak. Utan idrott, ingen idrottskultur och att idrotten i stort är sina tävlingar. Men inte enbart.

Hur gick det egentligen till på den tid det begav sig? Ja, det är just det som forskningen sysslar med när den försöker förstå. Om man redan vet svaret finns det ingen anledning att fråga. Franzéns utfall mot den akademiska forskningen kan kanske förstås som ett försök att ducka för de anmärkningar som kan riktas till boken.

Det grundläggande problemet är just statistiken. Vilken statistik är relevant? Är det just matcherna som är viktigast? Varför inte förteckna antalet träningsinstitut? Varför inte försöka se var boxningen var populär lokalt och vilka grupper som ägnade sig åt boxning? Om det var en arbetarsport. Vilka arbetare drog sig till den och vilka skydde den? Vilka matcher skall tas med? Hur definieras professionell boxning? Författaren menar att när boxningssporten satt sig är definitionen av proffsboxning oproblematisk. Om man boxades med giltig proffslicens och med bar överkropp var man proffs. Han noterar att denna definition inte gått att tillämpa för tidigare perioder. Franzén menar att förekomsten av betalning gör att det handlade om proffsboxning. Denna definition har inget stöd i forskningen om amatör- och proffsidrott. Betalningar i olika former kunde förekomma även för amatörer i form av kontant ersättning, dyrbara priser, dagtraktamenten eller reseersättningar. Vidare kunde amatörbegreppet innehålla moraliska dimensioner som inte hade med pengar att göra och proffsbegreppet kunde syfta mot att man var välutbildad utan att idrottaren fick betalt. Belysande för denna problematik är när professionella boxare möttes om ”amatörmästerskap”. Var det verkligen proffsmatcher det handlade om, även om betalning förmodligen utgick? Svaret är långtifrån givet. Författaren noterar samtidigt att det inte är självklart att matcher som utlysts som amatörmästerskap eller uppvisningar skall vara med i statistiken. Ibland är amatörmästerskap med i företeckningen. Ibland tas uppvisningar med. Ibland lämnas de ute. Kanske kvalar egentligen inte heller rullskridskoboxning in i den svenska proffsboxningshistorien. När nu en gala med eventuell rullskridskoboxning finns med öppnar sig en dörr lite på glänt mot boxningens spännande kulturhistoria. I denna dörrspringa visar sig att statistik bara skenbart är hårdfakta. Istället är statistik något som är lika öppet för tolkningar som allt annat som kan lyftas fram ur historien.

Om läsaren inte förblindas av statistikens förförande lättfattlighet är boken en guldgruva för den idrottsintresserade som vill följa boxningens historia. Läsaren får följa den från att det small på i cirkusmanegerna för mer än 100 år sedan över Harry Persson-epoken under mellankrigstiden till Ingemar Johanssons och Bosse Högbergs dagar. Boken är en detaljerad karta för den akademiska forskaren som vill hitta stigar till fenomen utanför de centrala idrottsorganisationernas allfarvägar. Bakom den enorma mängden fakta och påståenden som boken innehåller finns en djup kunskap om boxning. Den är trots sin skenbart torra framställningsform skriven på ett medryckande och bildrikt sätt. Den fungerar bra både som presentbok till idrottsintresserade och som uppslagsverk för forskaren.Ringside kommer vara referensverket att gå till. Boken svarar däremot inte upp till sin undertitel Den svenska professionella boxningens historia. Boken ger nämligen inte vägledning i hur, var och varför boxningen sett ut som den gjort under olika tidsperioder. På detta väntar vi ännu.